Alla som ger sig på att skriva science fiction förtjänar en stor eloge. Denna så styvmoderligt behandlade genre öppnar för otaliga fantastiska möjligheter att det är svårt att begripa varför folk envisas med att massproducera och masskonsumera deckare i stället för att utforska genren.
Karen Thompson Walkers skildring av 12-åriga Julias förortsliv i en värld som hyfsat snabbt närmar sig undergången är trevligt exempel på sf-genrens bredd. Vad händer om jorden börjar snurra långsammare och dygnet blir allt längre? Julia betraktar nyktert förändringarna i tillvaron, men är mest fokuserad på sådant som inte direkt hänger ihop med jordens undergång. Spelar det så stor roll att växter och djur dör när bästa kompisen sviker och föräldrarnas äktenskap knakar i fogarna?
