Att visa känslor är något så privat och tabubelagt i Sverige att Sanna Kallurs fiasko i semifinalen på 100 meter häck orsakade debatt på bloggar och insändarsidor: hur kunde den råe SVT-reportern i direktsändning pressa Sanna till tårar med sina frågor? Varför väntade inte sportjournalisterna en halvtimme och visade lite hänsyn?
Alla som följde semifinalen såg hur överraskad och ledsen Sanna Kallur blev direkt sen hon rivit första häcken och störtat till marken. Fyra års träning och förhoppningar tillintetgjorda i bråkdelen av en sekund. Hennes tårar var det mest naturliga i världen i den stunden. De kom spontant och var inte ett resultat av frågvisa reportrar några minuter senare.
"Jag kommer att klara mig. Det är bara på jobbet det har gått dåligt", sa den stukade stjärnan själv. Varpå tidningarna fylls av artiklar på temat "Får man verkligen gråta på jobbet?" Psykoterapeuten Eva Rusz säger till Metro att arbetsplatserna rymmer minifamiljer där det kan vara sunt att lätta på trycket ibland - fast i måttliga mängder. Produktionen får ju inte bli lidande. Cheferna måste ta sitt ansvar och balansera känsloutbrotten så att individen inte blir viktigare än laget.
Jahapp, ett halvt okej garderat med förbehåll. Det innebär fortsatt tabu, fortsatt kontroll och behärskning så att inte arbetsuppgifterna riskeras.
Jag tycker tvärtom. I ett öppet och tryggt arbetsklimat ska det vara naturligt för både arbetskamrater och chefer att se om en kollega inte mår bra. Hellre än att den personen tränger in sig i sin smärta bör hon visa sina känslor. Det skapar förståelse och ger de andra en chans att stötta. Ju tydligare signaler vi ger varandra, desto bättre. Är jag glad och fylld av energi smittar det av sig på hela gänget. Har jag ont eller bär på en sorg eller är rädd för att mista jobbet vid en nerdragning måste jag få visa det. Förutom tröst och stöd kan det ge förståelse för att jag presterar sämre i mitt arbete.
Sen kan jag tycka att svenska elitidrottare verkar lida av samma sjuka som vi anställda: att fokusera mera på det möjliga misslyckandet - och dess följder - än på den möjliga segern. Det skapar onödiga spänningar och energiförluster i de avgörande ögonblicken. Jag jämför till exempel med jänkarna som verkar kunna konsten att både vinna och förlora. De tycks ha roligt mest hela tiden. Det är en lek, olympiska spel, inte en fråga om liv och död. I amerikanska skolor tränas barnen att synas och tro på sig själva, inte skämmas. De ska ju bli OS-medaljörer, presidenter eller vältaliga fackföreningsledare.
