Vid ett besök i Ryssland undvek jag tunnelbanan eftersom alla bestämt hävdade att man garanterat blev rånad där. Efter att ha läst Metro 2033 ångrar jag mig bittert - det hade varit värt ett rån. Aldrig tidigare har jag fascinerats så av en miljö från en fiktiv bok. Trots att det är en science fiction som utspelar sig i en postapokalyptisk värld där en spillra av mänskligheten överlevt atomkatastrofen genom att stanna i Moskvas tunnelbanenät, så lär miljön vara autentisk - om man bortser från en del spöken, mutanter och galna fundamentalister som huvudpersonen Artiom bland många andra möter på sin odyssé i tunnlarna. Där precis vad som helst kan hända och även händer. Gastkramande och nervslitande till sista stationen.
