Demokratirådets rapport för 2010 studerar fyra områden, statsskicket, förvaltningen, partipolitiken och välfärdsmodellen.
Som flera andra studier redan har konstaterat har EU-medlemskapet medfört en maktkoncentration till statsministern och Statsrådsberedningen. Samtidigt har den för Sverige strikta uppdelningen i små regeringsdepartement och stora myndigheter luckrats upp. Departementen ska ju politiskt styra myndigheterna som emellertid har att självständigt sköta sina uppgifter inom ramarna för av regering och riksdag beslutade lagar och förordningar. Men departementen kan inte ensamma sköta Sveriges del av EU-arbetet. Makt förskjuts alltså samtidigt ner till myndigheternas tjänstemän med stor teknisk EU-kompetens. Här menar Demokratirådet att det behövs en uppstramning innebärande att reglerna för politisk styrning och utkrävande av politiskt ansvar blir tydligare. Med maktkoncentrationen till regeringen försvåras också riksdagens möjligheter att utöva kontroll över regeringens hantering av EU-frågorna.
De politiska partierna har inte påverkats av EU i någon särskilt stor utsträckning. Även när själva medlemskapsfrågan efter hand upphör att vara kontroversiell politiseras inte EU-frågorna i särskilt hög grad. Demokratirådet efterlyser en ökad politisering och livligare diskussion om europafrågorna.
Domstolarna får kritik för att de inte utnyttjar de möjligheter som bjuds att vara med i att utveckla EU:s lagstiftning.
Den svenska välfärdsmodellen har klarat sig bra i EU. I stället har EU bidragit till att sprida idéerna om svensk välfärd i Europa. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har fungerat som en modell för andra länder i sysselsättningsfrågorna. Samtidigt är det än så länge osäkert hur utslaget i Vaxholmsfallet kommer att påverka lönebildningen i Sverige.
Sammanfattningsvis menar rådet den svenska inställningen till EU-medlemskapet är passiv och riskerar att leda till demokratiunderskott i Sverige och outnyttjade möjligheter att utöva inflytande i Bryssel. Det krävs reformer och förändrade attityder inom samtliga fyra studerade områden.
Rapporten är läs- och tänkvärd, men lider av statsvetenskaplig slagsida. Fyra av de fem ledamöterna är statsvetare. Vad är det för fel på sociologer, historiker och ekonomer?
