Alltså, man behöver inte vara raketforskare för att komma fram till den slutsatsen.
Jag minns när jag började jobba efter mammaledighet nummer ett. Det var rena semestern. Äntligen kunde jag läsa tidningen, dricka kaffe, äta lunch i lugn och ro och prata om annat än haklappar, blöjmärken och sovrutiner.
Efter mammaledighet nummer två blev friheten mer påtaglig. Två ungar är lika med konfliktlösning och dåligt samvete.
På jobbet slipper jag argumentera och förhandla för minsta skitsak i en kvart. Jag slipper skrik och bråk. Och jag kan kissa i fred utan att kollegorna gråter och rycker i min dörr.
Det är stressande att hämta barnen på dagis och skola. Men att hänga efter en tultande 1-åring i parken som käkar glas, småsten och fimpar är tusen, tusen gånger mer energikrävande. Att laga mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål kräver planeringsförmåga och fantasi.
"Njut av barnen, snart är de stora" fick jag höra till leda. Och som jag njöt och fortfarande njuter. Mina ungar är mitt allt. Men faktum kvarstår. Jobbet är en oas jämfört med föräldraledigheten eller maratonlång semester med familjen. Fast det är lätt för mig att säga. Jag som gillar mitt jobb.
Trist arbete eller bilden av den perfekta modern, oavsett vilket har jag svårt att förstå dem som envisas med att ta hela föräldraledigheten. I alla fall om de har någon att dela den med eller om man har ett jobb att återvända till. Det finns nämligen inget lyxigare än att komma hem efter en arbetsdag, veta att barnen haft det bra med den andra föräldern, och förhoppningsvis, i den perfektaste av alla världar, väntar middagen på bordet och kladdiga pussar från en liten en som har längtat efter dig.