Under mina mest cyniska stunder tänker jag att det måste vara rätt överbefolkat i helvetet vid det här laget och att det inom en snar framtid, när en del demoniska beslutsfattare och makthavare kallas hem, kommer att bli ohållbart, även med helvetiska mått mätt.
Men när jag var i Strasbourg härom sist kom jag på en genial idé som löser två problem på en gång.
Flytten av hela EU-apparaten från Bryssel till Strasbourg 12 gånger om året kostar ohemult mycket pengar (200 miljoner euro om året) och är knappast försvarbart ur miljöhänseende. Men fransmännen sätter ner foten och tjurar så fort förslag om att skippa flytten kommer på tal. När någon listig byråkrat kom på att slå två flugor i en smäll och köra två sammanträden på raken i Strasbourg, och på så sätt spara nån mille, stämde Frankrike omedelbart parlamentet och vann i EU-domstolen.
Kampanjen One seat försöker lösa dilemmat genom att hitta något annat lukrativt användningsområde för den hysteriska EU-byggnaden. Alla som nån gång irrat i dess labyrintliknande inre, febrilt letande efter något rum som man inte kan komma till på något logiskt vis, vet att tanken inte ligger långt borta - byggnaden skulle lämpa sig utmärkt väl som ett annex till helvetet.
På bottenvåningen skulle alla hundägare som struntar i att plocka upp hundbajs, trampa omkring i evigheters evighet bland stinkande högar som de omöjligt kan undvika att sätta fötterna i. Våning ett är reserverad för arbetsgivare som behandlat anställda som de själv aldrig skulle acceptera att bli behandlade. Där blir de gisslade dygnet runt med inhumana regelverk av smådjävlar med extremt kontrollbehov .
Chefer och andra i maktposition som på grund av rädsla för att bli avslöjade som bluff, lagt krokben för duktiga medarbetare, döms till att vandra omkring nakna på tredje våningen med en dumstrut på huvudet. Likaså alla som i livet inbillat sig att det bara finns en sanning och att de har gudomlig ensamrätt till den. Hissarna är paxade för alla som levt efter devisen: Var och en är sig själv närmast. Där får de ruttna ensamma och övergivna och ingen kommer att höra deras skrik. Och så vidare.
Nu hävdar kanske någon att detta helvetesannex strax kommer att bli överfullt, men betänk att jag talar om ynkliga små själar - politiker som inbillar sig att folk blir sjuka på pin kiv och frivilligt lever på bidrag (samtidigt som de girigt stoppar sina egna fickor fulla med skattepengar och aktievinster) har till exempel så förkrympta själar att de lätt får plats i ett av postfacken på fjärde våningen. Så det finns gott om utrymme över för kvinnohatare, rasister, homofober, mobbare och andra bigotta i de andra facken.
Och nej, jag är inte så förmäten att jag inbillar mig att jag kommer att sitta och virka moln tillsammans med Moder Teresa, Tage Danielsson och Maria Montazami där uppe. Mig väntar nog ett utstuderat infernaliskt straff: En vrå i pressrummet, med en ständigt laggande dator och ettriga små kommunikatörsdemoner som petar på mig med treuddar (läs mediestrategier) för evigt dömt till ett fullständigt meningslöst (finns det någon annan form?) bloggande!