Arkitekterna Jimpa och Emma är 30 plussarna som har allt. Nästan allt. För efter 8 år tillsammans så blir det inga barn. Alla andra har lyckats klämma ut ungar, utom de. Pernilla Glasers senaste roman handlar om relationskris, livskris och sorgen över den ofrivilliga barnlösheten. Emma frågar sig om man kan sörja något man inte har.
Romanen inleds med en olustig middag. Jämställdhet diskuteras bland männen som sveper årgångsviner som saft medan kvinnor hysteriskt pysslar i köket. En tjej snyggare än alla andra tjejer skapar oro och barn mutas med film och chips bara de låter de vuxna partaja ifred i förortsvillan.
Relationen mellan Jimpa och Emma blir sämre. Han dra sig undan, hon skriker efter uppmärksamhet och bölar. Och detta bölande får mig att storkna. Ja, det är synd om henne. Emma har trasig självkänsla. Moderlös sen liten och med en egoistisk far, sånt sätter sina spår. Vi förstår också varför Emma motvilligt dras till städerskan Kriss som trots sitt låglöneyrke och en död dotter verkar så mycket lyckligare än Emma. Varför undrar hon.
Varför undrar jag också.
I-landsproblem tänker jag under läsningens gång. För det blir lite för mycket av Emmas ångest.
Jag har ingen aning om hur det känns att inte kunna få barn men nog förstår jag mig på taskiga relationer. Igenkänningsfaktorn är hyfsat stor romanen igenom. Det är inte särskilt trevligt men det gör 40 minus läsvärd.
