För första gången på trettio år kommer ett urval av Anna Ahmatovas dikter ut i nytolkning. Denna en av 1900-talets största poeter levde mellan 1889 och 1966. Hon drabbades hårt av omvälvningarna och katastroferna i Ryssland. Hennes diktning formar sig till en sorgesång, som i sviten Requiem:
Och ordet föll som en sten/på mitt ännu levande bröst.
Det gör inget, jag är beredd/jag ska väl klara det.
Jag har så mycket att göra:/måste döda minnet,
måste låta själen bli till sten,/måste lära mig leva på nytt.
I sitt efterord berättar Barbara Lönnqvist intressanta detaljer om Ahmatova och andra samtida lyriker och författare. Det är bara att tacka och ta emot.
