Åtta månader 1999-2000 var laboranten Pia Lindblads arbetsbörda bortom vett och sans. Hon arbetade på Pharmacia i Strängnäs när hon gick in i väggen och fick diagnosen utmattningsdepression.
- Jag sprang in i väggen med glädje. Arbetsskadebeslutet ser jag som en upprättelse och bekräftelse på företagets delaktighet.
Beslutet satt långt inne. Hon hade varit sjukskriven i två år och haft tidsbegränsad sjukersättning i ett år när Försäkringskassan ville pröva om ärendet kunde klassas som arbetsskada. Försäkringsläkaren tillstyrkte. Socialförsäkringsnämnden däremot avslog i augusti 2004. Pia Lindblad överklagade och fick avslag igen i november.
Då tog hon kontakt med facket. Fick hjälp med att fylla i blanketter och vad som skulle skickas till LO-TCO:s rättsskydd i Stockholm. Där gjorde man bedömningen att det fanns gott hopp om att få skadan godkänd. Dels därför att socialförsäkringsnämnden inte var enig, dels därför att nämnden gick emot försäkringsläkarens rekommendation. Rättsskyddet tog över ärendet, överklagade till länsrätten och fick rätt. En process som pågick från november 2004 till augusti 2006.
- Hjälpen som jag fick av förbundsjuristen Camilla Morath var suverän. Hon påminde mig om vad som behövde läggas till och förklarade vitsen med att lämna alla möjliga uppgifter. Men utan min mans förståelse och icke-fördömande sätt skulle jag nog inte ha orkat låta rättskyddet driva processen åt mig.
Vi ses på en lunchrestaurang i centrala Strängnäs. Fyrtioettåriga Pia Lindblad sätter sig med ryggen åt lokalen. Hon vill inte riskera att träffa bekanta som frågar hur hon mår eller, ännu värre, när hon ska börja jobba igen.
- De bryr sig egentligen inte om vad jag svarar. Så ibland säger jag "Huvudet upp och fötterna ner". Eller "Inte så bra men det tar vi en annan gång".
Med rätt eller orätt läser hon in anklagelser i frågan: Varför jobbar hon inte? Hur länge till tänker hon gå och lata sig? Vad är det för fel på henne? Hon som förr var spontan och älskade överraskningar måste nu planera. Hon som var social och utåtriktad kan få ångestkänslor av att ha folk omkring sig.
Den här dagen ger Pia Lindblad ett glatt intryck. Men gråten är lika nära som skrattet. Hon tycker att hennes glada sätt ibland ligger henne i fatet. Människor förstår inte att det bara är en mask:
- Fast ibland behöver jag masken. Utan den kanske jag bara skulle ligga hemma och gråta. I min kognitiva terapi arbetar vi just nu på att få mig att minska användandet av masker. Och att jag ska lära mig att säga nej utan att tycka att jag måste förklara mig.
Pia Lindblad hade varit anställd på Pharmacia sedan 1988 när hon 1999 deltog i företagets första legotillverkning, ett projekt för att utveckla en ny medicin. Därutöver gjorde hon sina tidigare uppgifter och var därför stressad:
- Jag fick anpassa min arbetstid till tillverkningsprocessen. När det var som värst var det jobb fem på morgonen, tre på eftermiddagen, elva på kvällen, två på natten. Snurr, snurr (skrattar).
- Jag gjorde också in-process-analyser, fastän jag inte hade kompetens för det. Ändå hade jag ingen backup på plats utan fick förlita mig på rådgivning per telefon. Inte alltid så uppskattat - "vi grillar just nu".
I praktiken kom hon att arbeta sju dagar i veckan. Att analysutrustningen inte var helt pålitlig medförde tidsödande störningar och felsökningar. Maken tog över mesta arbetet med hemmet och barnen den här tiden.
- Med mitt engagemang spelade det ingen roll om det var nagellack eller hjärtmedicin vi utvecklade. Dom uppgifter jag tog på mig, dom gjorde jag. Jag gillar utmaningar. Min inställning var att det alltid fanns en lösning på problem. Det var väl den attityden som bidrog till att det gick som det gick. Särskilt som mina överordnade lät mig hållas. De låg inte på latsidan själva heller.
Kollapsen började med att Pias goda minne svek henne. Plötsligt blev hon beroende av post it-lappar: STARTA EN UTRUSTNING! HÄMTA PROV! ÅK HEM! Hon glömde instruktionsnummer och telefonnummer.
- En dag domnade fingrarna bort. Jag hade ingen känsel i fingrarna, vilket gjorde att jag tappade grejer. I sterilbänk ska allt vara rent, så det var bara att börja om igen.
Efter en tid med ett tryck över bröstet uppsökte Pia husläkaren och företagshälsan. Hon fick order att varva ner och att stanna hemma från jobbet en tid. Annars skulle husläkaren beslagta passerkortet till jobbet...
Hon var hemma i en och en halv månad och ovanpå det fem veckors semester. Sov mesta tiden. Ett försök att börja jobba på 25 procent blev kortvarigt. Ny sjukskrivning. Och på den vägen är det.
I sex veckor 2001 deltog hon i ett program om stress och utbrändhet på Alfta rehabcenter i Bollnäs. Där fick hon bekräftelse på att hon inte hade blivit dum i huvudet. För så hade det känts många gånger när minnet var borta och hon inte fungerade i vardagssituationer.
En del av de andra hade inget stöd alls av sin arbetsgivare. Pia Lindblad däremot har bara lovord för sin arbetsgivare. Pharmacia har betalat hennes rehabiliteringsinsatser, samtal med beteendevetare och psykolog/psykiater. Samt sett till att hon besökte arbetsplatsen då och då under sjukskrivningen. En påminnelse om att de fortfarande räknade med henne.
2002 arbetstränade hon med att sköta om islandshästar. Fick fler och fler uppgifter tills det blev i överkant och hon tvangs sluta. Året därpå fick hon arbetsträna hos en bekant som drev upp nötkreatur. När ägarna avvecklade beståndet var det äventyret slut. 2004 arbetstränade hon på ett apotek i Eskilstuna, också där trivdes hon.
2005 började hon läsa grundskoleämnen på komvux, engelska och matte, sedan också svenska. Andra terminen fick hon svårt att hänga med i tempot. Då och då "försvann" hon plötsligt, var inte kontaktbar. Efter att vakt och polis hade tillkallats några gånger gick hon till läkare.
- Skiktröntgen bekräftade en hjärnskada. Den påverkar bland annat minnet och koncentrationen. Man säger att det är en följd av utbrändheten och att den kommer att läka ut i sinom tid.
När Pia Lindblad i december 2005 fick erbjudande om avgångsvederlag valde hon att säga upp sig. Hon har tidsbegränsad sjukersättning till mars 2008. Hennes högsta önskan är att bli frisk nog för att börja jobba igen, hel- eller deltid, med människor eller djur:
- Helst med djur. De ställer inga krav och ger inga fördömande kommentarer. Det räcker med att man är snäll och ger dom mat och vatten.
Lisbeth Nieminen
(Siftidningen nr 1-2007)
