Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Kolla! En berg- och dalbana – på kontoret

Från pojkdröm till verklighet. På reklambyrån The Great Exhibition har medarbetarna skapat en fullskalig berg- och dalbana – genom kontoret. Arbetet med åkattraktionen har förbättrat sammanhållning, arbetsglädje och kreativitet.
Ola Rennstam Publicerad
Berg- och dalbana på kontoret till vänster. Till höger ägaren Petter Kukacka.
Kreativ arbetsmiljö. The Great Exhibition har skapat världens första berg- och dalbana på ett kontor. Den 60 meter långa banan ger både pirr i magen och ökad arbetsglädje, menar ägaren Petter Kukacka. Foto: Anders G. Warne.

Att reklambyråer och andra kreativa verksamheter gärna etablerar sig i gamla fabrikslokaler med högt i tak och stora fönsterpartier är inte så ovanligt. Men att de bygger upp en 60 meter lång berg- och dalbana – som passerar över mötesrum och genom personalmatsalen – är inte riktigt lika vanligt. Faktum är att åkattraktionen på The Great Exhibitions kontor är den första i sitt slag i världen. Idén har bolagets ägare Petter Kukacka haft sedan han var barn.

– Jag har alltid varit intresserad av berg- och dalbanor och allt som går på räls. Redan i våra tidigare lokaler hade vi lösa tankar på en mindre variant men det föll på grund av den låga takhöjden, här har vi nästan fem meter i tak, berättar han.

Komplicerat och dyrt

Det är ett år sedan som företaget flyttade till den tusen kvadratmeter stora lokalen i Liljeholmen och Petter Kukacka kunde börja förverkliga sin dröm. Han understryker att arbetet har varit ett teamwork från första början och engagemanget från medarbetarna helt enormt.

– Jag är nog den som jobbat minst med det här. Vi har tagit hjälp av massor av människor, men vi har ritat och projekterat allt själva, säger han.

 

Att bygga en berg- och dalbana är dock inget man gör på en förmiddag. Tvärtom skulle det visa sig vara riktigt komplicerat – och dyrt. Efter att ha gjort en första skiss kontaktade The Great Exhibition en expert i USA vars synpunkter kring säkerheten ledde till nya insikter. En broingenjör i Sverige räknade på hållfasthet, dimensionering av stålkonstruktionen och gjorde ritningar. Men när byrån började begära in prisförslag fick man en riktig kalldusch.

– Vi fick offerter från specialister på berg- och dalbanor i Tyskland och USA på 25-30 miljoner kronor. Det var givetvis långt över vår budget, säger Petter Kukacka.

Byggdes av pariserhjulsfabrik i Kina

Många hade nog gett upp vid det här laget, men inte personalen på The Great Exhibition. En av Petters kompisar, som är baserad i Kina, hörde sig för hos olika fabriker i landet och fick kontakt med Kinas största tillverkare av pariserhjul. Priset kunde reklambyrån acceptera och det blev en affär – trots osäkerheten om kineserna verkligen förstått vad man ville ha.

– Det var en chansning för det var en väldigt otydlig deal och det uppstod en del språkförbistringar men allt har flutit på felfritt, säger Petter Kukacka.

Under slutet av processen besökte man fabriken i Kina för att säkerställa att de tillverkat det man beställt och säkerställa kvaliteten på svetsfogar och konstruktion.

Ger rejält pirr i magen

I slutet av juni kom den fyra ton tunga konstruktionen till Liljeholmen i en stor container. Strax därpå anlände ett par kinesiska experter som monterade berg- och dalbanan i kontorsmiljön. Berg- och dalbanans vagn konstruerade designstudion på egen hand och den 25:e oktober – efter ett års intensivt arbete – var det premiär. Till allas lättnad fungerade allt perfekt. Och det gör den även när Kollega får ta en provtur:

Åkturen börjar brant och långsamt, ackompanjerat av ett rejält oväsen. Banan löper därefter ovanpå mötesrum och kök innan vagnen störtdyker genom matsalen och det öppna kontorslandskapet. Det är över på mindre än en minut och bjuder på rejält pirr i magen. Dessutom tas ett foto som printas ut vid åkturens slut – precis som på vilken nöjespark som helst.

Berg- och dalbana på kontor.
Berg- och dalbanan tillverkades av en pariserhjulfabrik i Kina och skeppades till Sverige i början av sommaren. Foto: Ola Rennstam

Hur mycket används berg- och dalbanan dagligdags?
– Det är inte så att vi hoppar in och åker varje dag. Men den är så klart igång när vi har afterwork, och kunder och anställdas barn vill jättegärna komma hit och åka.

Vad har den betytt för arbetsplatsen? 
– Processen att skapa detta tillsammans har varit väldigt rolig och ett fantastiskt sätt att få den här arbetsplatsen att komma samman på ett annat vis än tidigare. Arbetet med att designa och driva projektet har tvingat oss att utmana oss själva. Det kan verka tramsigt men jobbar man kreativt är det viktigt att underhålla den ådran. Stoltheten är stor över att banan nu står här och att allt faktiskt fungerar.

– Inledningsvis hördes en del – fullt rimliga – invändningar från medarbetarna om varför vi skulle göra det här och det kom upp farhågor om att ljudet skulle störa. Det uppstod en spännande diskussion om vad en arbetsplats egentligen är och om hur mycket tid vi spenderar på jobbet.

Hur landade ni i namnet ”Frontal Lobe”?
– Frontalloben är den del av hjärnan som utvecklas sist och som gör att man blir rationell. Det är en anspelning på att man i vårt kreativa yrke kanske ska ta bort lite av sina rationella tankar då och då.

berg- och dalbanans vagn
Premiärturen på Great Exhibitions kontor i Liljeholmen ägde rum den 25 oktober - efter ett års intensivt arbete. Foto: Ola Rennstam

Fakta - The Great Exhibition

Designstudio/reklambyrå som drivs av Petter Kukacka sedan femton år tillbaka. Bolaget har ett tiotal anställda och producerar bland annat reklamfilm.

The Frontal Lobe: Berg- och dalbana, cirka 60 meter räls och når en topphastighet på 30 km/h. Banan löper runt reklambyråns kontor i Liljeholmen utanför Stockholm. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Carpaccio bredvid veganen – när matkulturer möts på jobbet

Vad får man säga om kollegans mat? Finns det förbjudna samtalsämnen och hur reagerar man på ovana maträtter? Kollega slog sig ner vid lunchbordet på Ericsson i Kista.
Elisabeth Brising Publicerad 11 november 2026, kl 06:00
En kvinna med en matbricka, en skylt om disk och en man med en mjukglass.
Kollega snackar lunchkultur i matsalen hos Ericsson i Kista. På bilden syns Na "Hanna" Han och Mark Flannagan. Foto Elisabeth Brising

På Ericssons kontor i Kista ryms ett hav av sittplatser i matsalen, en lunchrestaurang, ett café och ett mikrorum för alla som har matlåda. Lunchen på Ericsson präglas av den internationella företagsmiljön med anställda från många olika länder.

Många här jobbar digitalt med kollegor och chefer i hela världen. Kollega satte sig ner över några lunchtallrikar. 

1. Finns det några oskrivna regler, som att inte mikra fisk?

Anastasia Kristiansson
Anastasia Kristiansson. Foto: Privat

– Inte här där så många nationaliteter jobbar, säger Anastasia Kristiansson, contract adherence manager. 
Hon önskar att de hade ett extra neutralt mikrorum, utan starka dofter,  eftersom de stör henne. 
– Men jag löser det genom att köpa lunch eller äta hemma. Jag tycker det blir en crazy blandning i mikrorummet. Men jag respekterar andra, säger hon. 

Hon är av fem anställda unionare som satt sig till bords med Kollega för att snacka lunchetikett på jobbet i Sverige. Flera av dem har bakgrund i andra länder.  

Mark Flanagan
Mark Flanagan.

– Jag uppskattar verkligen den svenska lunchkulturen. I andra länder har man inte lika ofta rast och det är mer utbrett att äta lunch vid datorn, säger Mark Flanagan, strategic distribution manager, som mumsar på en buffé från restaurangen. 

Det visar sig dock efter en stund att det faktiskt finns en oskriven regel här på Ericsson – att inte äta vid datorn i kontorslandskap. 
– Möjligen en sallad, säger Na Han, Commercial manager, på företaget. 

2. Vad är det äckligaste en kollega ätit? 

Per Östberg
Per Östberg. Foto: Elisabeth Brising

– Tillagad kål, som kokt blomkål, kåldolmar, brynt eller stekt kål. Jag mår nästan illa när någon bredvid äter det. Men jag har hög tolerans och överseende med det mesta, säger Per Östberg, verksamhetsutvecklare på Ericsson och klubbordförande för Unionen på företaget.   

Kollegan Yvonne mittemot minns ett extra stinkande lunchtillfälle: 

Yvonne Henriksson
Yvonne Henriksson. Foto: Elisabeth Brising

– Inlagd strömming är nog det värsta jag varit med om, den fick surströmming att lukta gott i jämförelse. Det var unga killar som tog med hemifrån och jag misstänker att strömmingen hade stått framme lite för länge, säger Yvonne Henriksson, kanslist för Unionenklubben, som har över 3000 medlemmar bland de anställda. 

3. Får man kommentera kollegors lunchmat?  

– På ett tidigare jobb skulle alla berätta om sin matlåda varje dag. Jag tyckte det var jobbigt att visa upp för andra vad man äter. Men man kan ju säga att något ser spännande ut och att man vill ha receptet, säger Anastasia Kristiansson.

– Jag får kommentera andras mat och de min, jag är hämningslös, haha. Men det blir ibland lite som en tävling om vem som har bäst mat, säger Per Östberg. 

– Det beror på. Ibland ser andras lunchrätter spännande ut, men när jag frågar vad det är och kollegan berättar att det är typ friterade gräshoppor känner jag att det börjar krypa i kroppen, säger Yvonne Henriksson, som tycker det är svårt att veta vad hon ska säga då. 

4. Finns det någon mat som är tabu här? 

Mark Flanagan:  

– Inget är tabu i dag, men när jag äter kött bredvid en kollega som är vegan så känner jag mig alltid lite generad, haha. 

Na Han
Na "Hanna" Han.

Na "Hanna" Han har en liknande erfarenhet: 

–  En gång åt jag carpaccio (rå oxfilé) till lunch och då frågade en indisk kollega vad jag åt. När jag förklarade att det var rått kokött (ett heligt djur i hinduisk kultur reds. anm.) såg jag att han blev chockad, men vi fortsatte prata om annat. Vi har en bra arbetsrelation, säger hon.

Alla runt bordet tycker att svenska arbetsplatser blivit mer toleranta när det gäller människors olika kostvanor senaste tio åren. Glutenfritt, proteindieter, vegetariskt eller religiösa kostval är inget ovanligt. 

5. Får man prata om vad som helst vid lunchen?  

– Nej. Undvik politik, religion och jobbfrågor. Prata om familj, semester och resmål i stället, säger Anastasia Kristiansson bestämt. 

– Det beror helt på vilken relation man har. Om vi jobbat ihop 25 år behöver jag inte ens prata för att veta vad den andra tycker. Då kan man även diskutera känsliga saker, säger Yvonne Henriksson. 

6. Vad lagar ni helst för mat själva?

– Aldrig exakt samma recept två gånger och mycket på känsla. En favorit är att koka en hel fisk, som röding, med soja och chili, säger Na Han. 

– Jag är mer för bakning än matlagning. Jag har bjudit mina kollegor på cheesecake med handplockade blåbär och björnbär. Nu ska jag ta mjukglass till efterrätt. Vill du ha? undrar Mark Flanagan.