Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Crystal Lawson hade modet att säga ifrån

Hennes intresse för fackliga frågor väcktes under tidiga åren i Paris. På lyxvaruhuset Lafayette stöttade Crystal Lawson hundratals kollegor. Det engagemanget är fortfarande intakt.
Petra Rendik Publicerad
Crystal Lawson sitter bland en massa kläder.
I Paris lärde sig Crystal Lawson att aldrig ge upp utan fortsätta även när hon befann sig i underläge. Foto: Daniel Nilsson.

Crystal Lawson sitter obekvämt längst bak i skåpbilen. Hennes chef på smyckesverkstaden i Paris där hon har sin praktik kör längs floden Seine i den franska huvudstaden. Ännu en intensiv arbetsdag är över. Crystal vill bara hem och sova.

Några pengar tjänar hon inte – 500 euro i månaden räcker inte långt i en av världens dyraste städer. Men hon har i alla fall tak över huvudet genom chefen, som också är vän till hennes föräldrar hemma i Lund. Han håller ett öga på Crystal, det är en stor trygghet för en rookie som inte ens har fyllt 20.

Genom bilfönstret ser hon broarna över Seine, det är magiskt vackert. Crystal är trött men förväntansfull. För hon vet att det här är bara början på något större.

Crystal Lawson.
Crystal Lawson. Foto: Daniel Nilsson.

Det är få förunnat att få arbeta med mode i haute couturens Mecka. För Crystal Lawson blev drömmen sann. Hon hade rätt där i bilen – det var bara början på ett tio år långt äventyr, som stundtals var brutalt jobbigt. När det var som värst ringde hon hem till sina föräldrar och grät.

Men för det mesta var det just ett äventyr som var fantastiskt roligt. Crystal Lawson har manövrerat sig fram i en värld med osynliga koder men tydliga hierarkier. Hon har klätt fotomodeller, idrottsstjärnor, Hollywoodkändisar och politiker i plagg värda en förmögenhet. Vilka kändisarna är tänker hon inte berätta, diskretion var och är a och o.

Däremot vill hon nyansera bilden av att modebranschen, i synnerhet den i Paris, bara handlar om flärd, lyx och glamour.

Mode är roligt, men det är också en industri som tar och tar och tar

– Det är glamour, men inte bara. Mode är roligt, men det är också en industri som tar och tar och tar. Det är lätt att gå vilse om man inte håller fast vid sina principer, säger Crystal.

Att hon skulle jobba med kläder på något vis förvånar nog ingen som känner henne. Redan som barn älskade hon att bläddra i sin mammas postorderkataloger och hitta på lekar utifrån plaggen hon såg. Senare på gymnasiet var det modevetenskap på Lunds universitet som hägrade.

Men efter studenten kändes Lund plötsligt för litet och Crystal behövde en paus från pluggandet. Att det blev Paris var en slump. Hennes föräldrar ställde kravet att hon skulle hålla sig sysselsatt under sabbatsåret. De hade en vän som ägde en smyckesverkstad i Paris och han kunde tänka sig ta emot Crystal som praktikant.

På den vägen blev det.

Klev in i branschen på riktigt

Som nybakad student med risig franska och utan erfarenhet av smyckestillverkning fick hon börja jobba dag ett.

– Det var svettigt men lärorikt. Paris är också en rå stad. Jag lärde mig att titta uppåt på den vackra arkitekturen, nedåt för att navigera på skitiga trottoarer och åt sidorna för att se upp för ficktjuvar. Men jag kände mig hemma på en gång.

Praktiken förlängdes några månader, hon började plugga franska på Sorbonne och efter ytterligare en tid också studera modevetenskap.

Det var nu Crystal Lawson klev in i branschen på riktigt. Modeskolorna och företagen samarbetar tätt, förklarar hon. Det innebär att det ofta finns gott om praktikplatser att söka, hon hann med ett tiotal.

– Men du börjar absolut längst ner i hierarkin.

Längst ner innebar att klä modeller inför catwalken under modeveckorna i Paris. Lite senare avancerade hon till att assistera i olika showrooms och hålla presentationer för större välkända bolag.

Det låter ändå lite glamouröst?

– Det är så roligt och känslan av rus som jag kunde få ibland … Men det är inte glamouröst – fötter och rygg tar slut. Och du blir inte alltid bemött med respekt, säger hon.

Det här var inte långt efter MeToo ... Det var hemskt

Det var under en av praktikerna som intresset för fackliga frågor väcktes.

Crystal Lawson betonar att nästan alla hennes praktiktillfällena har varit bra. Men en arbetsplats stack ut, miljön beskriver hon som direkt toxisk. Där fanns en chef som ägnade sig åt olika ”lekar”. Han krävde att medarbetarna skulle svara på vem de ville skjuta respektive ligga med på arbetsplatsen.

– Och det här var inte långt efter Metoo ... Det var hemskt.

Händelsen påverkade henne, men det var först när hon skulle ta sin masterexamen i mode som hon lärde sig om arbetsrätt.

Vid den här tiden, 2019, hade hon lyckats få ett så kallat alternance-kontrakt på lyxvaruhuset Galleri Lafayette. Kontraktet innebar, något förenklat, att man alternerar jobb med studier. Arbetsgivaren, i det här fallet Lafayette, betalade Crystals utbildning. Hon i sin tur jobbade heltid för en lägre lön. Under vissa perioder, som vid tentatillfällen, fick hon vara ledig, men annars gällde ingen särbehandling.

– Det krävs 100 procent av dig på jobbet och lika mycket i skolan.

Under studierna kom hon i kontakt med en juridikprofessor som upplyste henne om att anställda inom mode också har rättigheter. Crystal Lawson hade inte glömt chefen med sina lekar. Så när hon fick chansen att bli fackligt ombud på Lafayette tog hon den.

Hur var det?

– Ja du, det var … någonting det, säger hon och skrattar.

Crystal Lawson vid en klädhängare på hjul.
Ett sätt att bli långlivad i branschen tror Crystal Lawson är att bygga relationer och att utveckla intressen även utanför modevärlden. Foto: Daniel Nilsson.

Enligt henne är fackligt engagerade fransmän väldigt engagerade. En skillnad mot Sverige är att som fackombud företräder du alla på arbetsplatsen, även dem som inte är medlemmar. På Lafayette var de sju, åtta fackliga som skulle stötta flera hundra arbetskamrater.

Och det kunde gå hett till.

– Det var mycket svordomar och känslor. Där satt jag som lugn skandinav och uppmanade till sansad dialog. ”Vi måste strida”, fick jag alltid till svar.

En annan skillnad hon upplevde är att det som sägs under möten eller träffar, även informella, protokollförs noggrant. Vem som har sagt vad och när får alla på arbetsplatsen ta del av det.

– Jag skolades in i att allt jag säger måste jag kunna stå för helt öppet.

Det är en inställning hon har med sig in i det fackliga uppdraget på Boozt, ett e-handelsbolag med modeinriktning. Där jobbar hon som så kallad merchandiser – en som ansvarar för bland annat analyser och strategier kopplade till inköp – sedan 2021.

Startar fackklubb i höst

Av drygt 500 anställda på Boozt huvudkontor i Malmö är i nuläget 184 medlemmar i Unionen och fler kommer det att bli, säger Crystal Lawson, som är ett av fem kontaktombud. Nästa steg är att bilda en fackklubb, förhoppningsvis redan nu i höst.

Det är ingen överdrift att Crystal har medvind just nu. Hon är nygift och tillbaka på hemmaplan. Hon stortrivs på nya jobbet och det fackliga uppdraget är utmanande men otroligt roligt.

Om framtiden vill hon inte sia. Allt kan hända, hon är ju bara 30.

Och Paris då, lockar staden snart igen?

– Jag kommer aldrig vara färdig med Paris, det är mitt andra hem. Det var ju där jag blev vuxen och lärde mig att aldrig ge upp.

CRYSTAL LAWSONS TIPS FÖR JOBB I MODEBRANSCHEN

➧ Det finns många roller inom
mode – lås inte fast dig vid
bara en enda.

➧ Hitta din egen väg.

➧ Skapa ett kontaktnät, bygg
genuina relationer med andra i
samma eller liknande bransch.

➧ Uppskatta tiden som det tar
att jobba dig uppåt.

➧ Våga be om hjälp.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Därför behövs jobbiga kollegor

Det behövs fler jobbiga kollegor på våra arbetsplatser. Det menar Mats Alvesson, professor i organisation och ledarskap vid Lunds universitet.
Johanna Rovira Publicerad 22 oktober 2026, kl 06:00
Kostymklädd man vid skrivbord med djävulshorn och treudd i plast.
Besvärliga kollegor kan fylla en viktig funktion. Genom att agera som djävulens advokat kan de utmana normer och ställa kritiska frågor vilket ger bättre beslut och smartare organisationer. Foto: Colourbox

Besvärliga kollegor kan visserligen få dig att åldras i förtid, som Kollega har skrivit om tidigare, men de fyller också en funktion på våra arbetsplatser för att förhindra att korkade beslut fattas. Förutsatt att de är jobbiga på rätt sätt och att någon lyssnar på dem.                           

En del personer betraktas som jobbiga för att de är kantiga och allmänt störiga. Men även den som inte är benägen att hålla med utan utmanar konsensus genom rimliga oliktänkande ståndpunkter kan framstå som bökig och besvärlig, menar Mats Alvesson, professor vid Lunds universitet. 

– Jag tror vi behöver betydligt fler som ställer kritiska frågor och för fram kontroversiella synpunkter. Men folk är ofta för konformistiska och svaga, de flesta saknar både självförtroende och modet att gå mot normen att tycka och tänka som alla andra, säger han. 

Därför säger så få emot på jobbet

Mats Alvesson forskar om organisationskultur och kanske är mest känd för att ha myntat begreppet funktionell dumhet, som handlar om att annars smarta människor gillar läget på jobbet och låter bli att ifrågasätta beslut eller förslag.

 Enligt Mats Alvesson kan konsensus leda till sämre beslut på sikt. 

– Stora företag gör väldigt mycket som är onödigt och kontraproduktivt. Det behövs att någon ställer frågan: Vad håller vi på med egentligen?  

Flera kända historiska misslyckanden har föregåtts av att kritiska röster saknats eller ignorerats. Rymdfärjan Challengers krasch, där ingenjörer varnade för riskerna, men viftades bort, är ett exempel. Nokias fall på mobilmarknaden, där obehaglig information filtrerades bort, ett annat. 

Djävulens advokat kan förebygga misstag

För att undvika misstag ger en del företag i andra länder därför en grupp eller enstaka personer uppgiften att agera djävulens advokat; att ifrågasätta eller till och med försöka punktera idéer. Mats Alvesson känner inte till några organisationer som använder sig av så kallade ”red teams” eller djävulens advokat i Sverige, men menar att båda metoderna skulle kunna vara en säker plattform för att uppmuntra anställda att ställa obekväma frågor. 

– I bästa fall ska det inte behövas sådana funktioner. Man borde kunna framföra rimliga ståndpunkter utan risk för sanktioner. De flesta företag skulle må bra av att ha anställda som gör sina röster hörda och borde ha mycket högre i tak. På kort sikt kan det vara jobbigt, men på lång sikt blir det betydligt bättre. 

"Man ska inte vara oerhört rädd för att kränka någon" 

Det höga taket ska inte bara vara en floskel man slänger sig med, utan innebära ett reellt utrymme för kritik och ifrågasättande. Men man skapar inte en sådan frispråkig företagskultur utan vissa eftergifter, enligt Mats Alvesson. 

– Att framföra avvikande rimliga ståndpunkter innebär nästan alltid att man trampar andra på tårna. Man ska inte vara oerhört rädd för att kränka någon heller. Vi har i Sverige en låg tolerans mot kränkningar som man visst kan ställa upp på, men frågan är vad som räknas som en kränkning? Vi skulle kunna köra mer med raka rör, säger Mats Alvesson. 

Tre böcker av Mats Alvesson

  • Dumhetsparadoxen. Hur smarta organisationer fattar korkade beslut i jakten på konsensus. 
  • Dumhetsbekämpning. Handbok för organisationer som vill bli smartare och mindre meningslösa genom att uppmuntra kritiskt tänkande och ifrågasättande. 
  • Konsten att göra mindre (tillsammans med André Spicer) Om att många arbetsplatser fastnat i möten, administration och projekt som tar fokus från det egentliga jobbet.