kollega.se logotyp
Sök
Debatt

Debatt: I Sverige håller man avtal – men inte alltid

Arbetstagarna har fått minskad anställningstrygghet men inte de studiemöjligheter som utlovades då regeringen inte klarat av att finansiera omställningsstudiestödet, skriver German Bender och Anders Kjellberg.
Publicerad
till vänster German Bender, till höger Anders Kjellberg
Miljardbelopp har avsatts för omställningsstudiestödet, men en stor del kommer att betalas tillbaka till staten eftersom CSN nekats tillräckliga medel för att kunna hantera mer än en mycket liten del av alla ansökningarna. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När det nya huvudavtalet undertecknades av LO, PTK och Svenskt Näringsliv i juni förra året fanns staten i bakgrunden på flera avgörande sätt. Eller som man brukar säga ”som elefanten i rummet”. För det första som lagstiftare för att förändra anställningsskyddet i mer arbetsgivarvänlig riktning. Den socialdemokratiskt ledda regeringen accepterade i Januariöverenskommelsen 2019 Centerpartiets och Liberalernas krav om ett uppluckrat anställningsskydd.

För att stoppa det statliga långtgående förslag i den riktningen pressades facken i huvudavtalsförhandlingarna att gå med på ett urholkat anställningsskydd. I utbyte fick man väsentligt förbättrade möjligheter till omställning och kompetensutveckling. Detta gynnar även arbetsgivarna, särskilt som staten är huvudfinansiär. Med omställningsstudiestödet är det möjligt att studera i ett helt år med en återbetalningsfri ersättning som motsvarar 80 procent av lönen upp till ett tak som är beroende av om man omfattas av kollektivavtal.

Det är att likställa med ett avtalsbrott från regeringens sida

Nya Las och all annan lagstiftning kopplad till huvudavtalet finns sedan länge på plats. Regeringen har betydligt svårare att infria sina åtaganden som finansiär av omställnings- och kompetensutvecklingsdelen. Miljardbelopp har visserligen avsatts för detta, men en stor del kommer att betalas tillbaka till staten eftersom CSN trots upprepade påstötningar från både myndigheten själv och arbetsmarknadens parter nekats tillräckliga medel för att kunna hantera mer än en mycket liten del av alla ansökningarna om omställningsstudiestöd. För år 2024 beräknas två miljarder av anslaget på 2,84 miljarder återgå till statskassan,

Det är att likställa med ett flagrant avtalsbrott från regeringens sida. Arbetstagarna har fått minskad anställningstrygghet men inte de omställnings- och studiemöjligheter som de skulle få i utbyte. Även arbetsgivarna är starkt kritiska eftersom behovet av kompetent personal är stort i flera yrken. Regeringen har dessutom genom sitt agerande – eller rättare brist på agerande – försatt många människor i en svår situation. CSN tvingas ägna sig åt en ohållbar myndighetsutövning mot enskilda som avviker från vad vi är vana vid i Sverige.

Det som var tänkt att öka tryggheten blir i stället en källa till oro

Mycket få av de som ansöker om omställningsstudiestöd får besked i rimlig tid. Förutom att behöva vänta på antagningsbesked är det ändå tillräckligt komplicerat för individen som har att:

  • Ansöka om omställningsstudiestöd
  • Ansöka till en utbildning, till exempel yrkeshögskola eller universitet
  • Ta upp frågan om studieledighet med arbetsgivaren som ska ordna med en vikarie
  • Tala med kollegorna
  • Skaffa en bostad om studieorten är en annan än där man bor
  • Planera tillsammans med familjen

När beskedet om studiestöd dröjer tvingas många som påbörjat utbildningar avbryta dem eller ta lån eller jobba vid sidan om. Det försätter individer och familjer i en svår situation. Det som var tänkt att öka tryggheten blir i stället en källa till oro. Det ställer också till problem för arbetsgivare, anordnare av utbildningar och omställningsorganisationer.

Att inte undanröja flaskhalsen vid CSN är ohållbart. Den ökade flexibiliteteten, valfriheten och tryggheten som reformen ska ge individen är tänkt att väga upp den minskade anställningstrygghet som följer av nya Las. När reformen i januari 2022 presenterades av arbetsmarknadsminister Eva Nordmark beskrev hon den som ”den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid”. Hon syftade på att ”alla arbetstagare i Sverige” nu skulle få ”helt nya möjligheter att ställa om, vidareutbilda sig och utvecklas genom ett helt arbetsliv”. Genom att vidareutveckla sig i det nuvarande yrket kan individen öka sin anställningsbarhet och därmed tryggheten inför framtida neddragningar. Med tanke på den omfattande digitalisering och klimatomställning som Sverige står inför blir det inte mindre angeläget.

Kan det  vara så att regeringen räknar med att spara miljardbelopp på uteblivna omställningsstudier?

Omställningsstudiestödet är inte den enda avtalade arbetsmarknadsreform där regeringen fallerar. När allt sent omsider blivit klart kring etableringsjobben för nyanlända migranter och långtidsarbetslösa faller reformen på mållinjen. Förklaringen här heter Sverigedemokraterna. Men när det gäller omställningsstudiestödet verkar det vara regeringen själv som drar i bromsen, med arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) och utbildningsminister Mats Persson (L) i spetsen. Kan det rentav vara så att regeringen av inflationsbekämpningsskäl kallt räknar med att spara miljardbelopp på uteblivna omställningsstudier? Det vore att kliva ur askan in i elden, eftersom en utebliven satsning på omställningsförmåga knappast gynnar svensk ekonomi.

Om inte de konkreta skäl som vi anfört räcker, borde de ansvariga statsråden inse det grundläggande värdet i att värna den svenska partsmodellen. Då är det av yttersta vikt att regeringen hedrar sitt åtagande i det viktigaste huvudavtalet sedan 1938 års Saltsjöbadsavtal undertecknats – även denna gång på Grand Hotel i Saltsjöbaden.

/German Bender, doktorand vid Handelshögskolan och utredningschef för tankesmedjan Arena Idé

Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. ”När ska du träffa en partner och skaffa barn?” eller ”Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?” Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman

Läs även