Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Anställda på Vattenfall blir förebilder för unga

Många unga saknar positiva förebilder och tror att jobb är något trist. Det vill programmet My Dream Now ändra på genom inspirerande möten med arbetslivet.
Johanna Rovira Publicerad
Två unga tjejer i varsin fåtölj samtalar med en säljare på Vattenfall.
Jasmina Bunsop och Hiba Al-Musawi pratar med säljaren Conny Svensson. Foto: Staffan Claesson.

Vi har varit bra på att välkomna människor till landet, men inte till arbetslivet. Det drabbar barnen, som ofta saknar förebilder med inspirerande jobb. Det anser Jonas Bygdeson, social entreprenör och grundare av programmet My Dream Now.

För drygt ett decennium sedan kände han sig missmodig över detta. Han tyckte det var sorgligt att samtidigt som framför allt it-företagen skrek efter kompetens, fanns begåvade unga utan vettiga framtidsutsikter bara ett stenkast bort. Ungdomar vars sinnebild av arbete är att det är något tråkigt, tungt och torftigt.

Jonas Bygdeson. Foto: Staffan Claesson.

  Vissa unga tror att man ljuger när man säger att man tycker det är roligt att gå till jobbet. I deras värld har de vuxna inga jobb alls eller har jobb som de är överkvalificerade för. Slutsatsen för ungdomarna är att jobb inte är roligt och att utbildning inte lönar sig, förklarar Jonas Bygdeson. 

Han kontaktade slumpmässigt en mattelärare på en skola i Husby, en närförort i Stockholm, som bekräftade hans farhåga att det var svårt att motivera elever att plugga. Läraren bjöd i samma veva in Jonas Bygdeson till skolan för att tala med eleverna.

Parallella universum

Efter mötet med eleverna insåg Jonas Bygdeson att företagen i Kista och de unga i Husby, levde i två parallella verkligheter trots att de befann sig i princip vägg i vägg rent geografiskt i norra Stockholm.

En idé föddes för att förena de två världarna: My Dream Now.

  Tanken var att skapa inspirerande möten mellan unga och arbetsliv med visionen att alla unga ska ha hopp om framtiden. Vi prioriterar områden där arbetslösheten är hög och det saknas förebilder, säger Jonas Bygdeson, i dag vd för det icke vinstdrivna företaget Creador AB, som driver programmet My Dream Now.

Zsofia Svegårdh. Foto: Staffan Claesson.

Elva år senare sitter åtta unga kvinnor i en stor besökslounge i ett industriområde i Uppsala och lyssnar uppmärksamt när Zsofia Svegårdh berättar om hur det kom sig att hon blev inköpschef på Vattenfall.

  När jag började här 1999 var jag den enda tjänstemannen med utomeuropeisk/afrikansk invandrarbakgrund. I dag finns det flera som inte har helsvensk bakgrund och det tycker jag är ballt. Vi behöver mångfald och inkludering för att fatta bättre beslut, och få fler infallsvinklar för att spegla hela samhället, berättar Zsofia Svegårdh för ungdomarna.  

Nästa Leif GW Persson

De unga kvinnorna går samtliga sista året på Internationella gymnasiet i Uppsala och är på ett studiebesök som arrangerats av My Dream Now. Flera av eleverna när dock redan framtidsdrömmar: Shanja Spina vill bli kriminolog, Hiba Al-Musawi siktar på att antingen bli egen företagare eller mäklare och Jasina Bunsop tänker sig en framtid inom HR, som sin mor.
 

Om man vill något och inte försöker så ångrar man sig.

Men de bär också på andra drömmar som kryper fram under de mer personliga mötena i smågrupper de har med olika anställda på Vattenfall. Hiba Al-Musawi bekänner att hon gärna vill bli flygvärdinna och Zsofia Svegårdh uppmuntrar henne att göra slag i saken och söka jobb i flygbranschen.

  Om man vill något och inte försöker ångrar man sig. Testa, det behöver ju inte vara för hela livet.

Zsofia Svegårdh utbildade sig till VVS-ingenjör men byggkrisen ändrade förutsättningarna och hon blev först säljare och sedermera inköpschef.

  Man ska ha roligt och göra saker man trivs med när man jobbar. Jag vill bidra till att folk växer, det är därför jag är chef, förklarar hon för de unga kvinnorna.

Unga behöver känna att sig behövda

 Det känns helt fantastiskt att kunna ingjuta hopp i elever, framför allt de som är skoltrötta. Kanske kan jag vara en förebild med min historia, men oavsett bakgrund behöver ungdomar känna att de behövs på arbetsmarknaden, där det dessutom blir svårare och svårare att hitta resurser, säger hon efter att eleverna gått vidare till nästa smågruppsmöte.

Flertalet av de anställda som ställt upp på småmötena för att berätta om sina jobb som bland annat elektriker, säljare och anläggningsansvarig på Vattenfall, har haft andra yrkesdrömmar, konstaterar eleverna efter att ha samtalat och ställt frågor till de anställda.

Reza Resvani. Foto: Staffan Claesson.

  Det är intressant att så många har samma story, att de hamnat här av en tillfällighet. De flesta vi pratat med säger att de inte utbildat sig till det här, utan bara hamnat här, säger en av eleverna.

Även Reza Rezvani, som är partneransvarig på My Dream Now och har arrangerat studiebesöket på Vattenfall, har haft olika jobb tidigare och delar med sig av sin karriärberättelse till de unga kvinnorna.

  Min dröm var bli toppdiplomat, men det blev inte så.

Drömde om jobb med stora häftiga saker

Robin Carlberg, klasscoach på My Dream Now och klubbordförande för Unionen på Forsmarks Kraftgrupp. Vattenfall, hade däremot en dröm om att jobba med stora häftiga saker och han blev så småningom bränsleingenjör. Han är inte med under studiebesöket  – hans uppdrag som klasscoach består i att träffa eleverna ute på skolorna på betald arbetstid.

Men målet är detsamma:

  Som klasscoach försöker vi inspirera och motiveraunga att tänka utanför boxen och ge dem ambitionen att ha mål eller en framtidsdröm. Vi försöker utmana den förutfattade inställningen att ”det går aldrig”, säger Robin Carlberg.

Robin Carlbergs dröm är ett bättre samhälle och han är själv aktiv att försöka bidra till detta, genom såväl fackligt som andra engagemang.  

  Att vara klasscoach är ett annorlunda sätt att bidra till samhället och mötet med unga är inspirerande för mig, säger han.

Fler aktiviteter

  • My Dream Now driver flera program för möten mellan gymnasie- och högstadieelever och arbetsliv:
  • Klasscoachprogrammet: Små team med frivilliga förebilder träffar en klass på skolan 2-4 gånger per läsår.
  • Studiebesök: Eleverna får besöka olika arbetsplatser i närområdet.
  • Case: Ett företag ber en gymnasieklass om hjälp med ett verkligt problem kopplat till aktuell läroplan.
  • Branschdag: En verksamhet visar under en heldag upp sin bransch för att inspirera elever.
  • Framtidsdag: Mellanstadieelever får under en halv dag träffa yrkesaktiva från olika företag och prova på aktiviteter.
  • App: Öppen för alla från 13 år, där unga kan kontakta förebilder från arbetslivet som registrerat sig i appen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Så klär vi oss på jobbet

Slänger du bara på dig något eller klär du dig genomtänkt när du ska gå till jobbet? Vi har träffat fyra Unionen-medlemmar som alla gör medvetna val – frivilligt eller för att tjänsten kräver det.
Petra Rendik Publicerad 17 januari 2025, kl 06:00
personer med olika arbetskläder
Arbetskläder kan ha olika betydelse. Vissa måste ha dem, andra väljer dem frivilligt för att skilja på privatliv och arbetsliv. Foto: Christopher Hunt, Nicke Messo, Fredric Alm, Mats erlandsson

När Applegrundaren Steve Jobs bad designer Issey Miyake att designa en väst som alla anställda på techföretaget skulle bära möttes han av motstånd. Han blev utbuad på scenen när han visade plagget som skulle binda medarbetarna till företaget.

Det blev ingen gemensam uniform, men Steve Jobs själv blev förknippad med svart polotröja, Levi’s jeans och sneakers, som var företagskostymen han bar i nästan alla sammanhang.

Svenskan Matilda Kahl blev en världsnyhet när hon berättade om sin egenkomponerade jobbuniform – en vit blus med svart rosett och svarta byxor som hon har burit i flera år för att slippa lägga energi på klädvalet varje morgon.

Vi har träffat Annika, David, Carl och Ida för att prata arbetskläder.

David har en jobbkostym som han bär frivilligt för att skilja på privatliv och arbete. Carl på Systembolaget och Annika på SAS har inget val – deras kläder symboliserar företagen i första hand. För Ida på LKAB handlar det främst om att inte skada sig på jobbet.

Vad tar du på dig nästa gång du går till jobbet?

David Björkeryd, Grundare av Grandur digital, Göteborg.

När David Björkeryd spelade elitfotboll i bland annat Örgryte IS och Gais slog en nästan magisk känsla till varje gång han drog på sig matchtröjan. Det blev en signal om att nu gällde det att fokusera, gå ut på plan och prestera.

– Det var en fantastiskt skön trigger som gav mig kraft, säger David Björkeryd.

När han lade fotbollsskorna på hyllan 2016 och satsade fullt ut på karriären inom digital marknadsföring insåg han ganska snabbt att han saknade den där känslan.

Lösningen blev en ny typ av matchtröja – kostym och slips som han nu bär varje dag på jobbet.

Proper på kontoret

För David Björkeryd handlar det inte om att vara överdrivet proper på kontoret. Det är ett sätt att mentalt växla mellan olika roller i livet.

– Det hjälper mig att skilja på arbete och vardag. När jag tar på mig kostymen går jag in i jobbläget – det ger mig fokus och energi att prestera på topp.

Han är medveten om att kostym och slips kan uppfattas som stelt och lite formellt. Därför försöker han tänka på sin framtoning, men också variera färg och material på plaggen.

I hans garderob hänger ett 30-tal kostymer i olika prisklasser. En är lila, den bär han gärna på sommaren. Den marinblåa dubbelknäppta kostymen sparar han till de tillfällen när han behöver lite extra styrka och trygghet.

– Jag fick inspirationen av en gammal fotbollstränare som hade en ”vinnarkostym”. Alla borde ha ett sådant plagg i garderoben. Det behöver inte vara en kostym – välj det som får dig att känna dig oslagbar.

Carl Spång, Säljare på Systembolaget, Västerås.

När Systembolaget skulle lansera nya uniformer förra året fick Carl Spång och hans kollegor agera testpiloter för plaggen under ett år. Några justeringar senare, som nya knappar på skjortorna, bär nu alla anställda i hela landet de nya kläderna som Carl Spång beskriver som ”casual” jämfört med den förra uniformen.

– Det var mer uppklätt innan, med skjorta och slips, som kanske ingav ett visst förtroende, men de yngre kunderna uppfattade oss som lite auktorära. Och personligen satt inte skjortan så bra på mig.

De enda nackdelar han kan komma på med den nya kollektionen är att designen är så pass ledig att man inledningsvis blev lite osynlig för kunderna. Men så är det inte längre.

– I början fick jag ofta frågan om jag jobbade här. Vi fick helt enkelt vara lite mer proaktiva än vanligt ett tag, säger han.

Svettfläckar på skjortan

Carl Spång jobbar i en större butik där medarbetarna är i nästan ständig rörelse. Det är mer plock av varor under hela dagen, inte bara innan öppning som tidigare. Sortimentet har också utökats, vilket kräver mer av arbetskläderna.

– För några år sedan hade vi kanske 5–6 sorters ale, nu har vi 200. Då är det bra med kläder som vi kan vara rörliga i och som andas.

För svettigt kan det bli ibland. På den förra skjortan syntes svettfläckarna tydligt, berättar han.

– Men mina äldre kollegor har då sagt att vi skulle varit med på den tiden då vi hade gulbeige skjortor. Då kunde man prata om synliga svettringar under armhålorna.

Annika Lolic, Steward på SAS, Stockholm.
Annika Lolic, Steward på SAS, Stockholm.

Få jobbuniformer har förknippats lika mycket med glamour, men också med strikta klädkoder, som flygvärdinnornas. I sina snäva kjolar blev de ett slags kuttersmycke för bolagen.

– Det var mycket mer utmanande uniformer förr. I dag är det fortfarande figursytt, men mer bekvämt och praktiskt som är bättre för hälsan och kroppen, säger Annika Lolic, steward på SAS.

Hon har upplevt det mesta i klädväg under sina snart 30 år i luften, de senaste 26 på SAS.

Mycket har förändrats och valfriheten att välja kläder är större. Flyger hon till Miami lämnar hon den varma jackan hemma. Är det vinter arbetar hon i byxor. Släpper hon på eller av passagerare i Kiruna tar hon på sig kappan. Och på fötterna, när hon är ombord, har hon ofta svarta sneakers med svart sula.

– Det blir många timmar som vi står upp, särskilt under långflygningarna som kan vara i 14 timmar. Jag ser ofta nyanställda som i början har höga klackar, men de ger upp ganska snart.

Hästsvans är okej

Men det finns regler att förhålla sig till. Du får inte ha håret utsläppt om det går längre än till axlarna. Hästsvans är okej så länge den inte är för lång, naglar och makeup ska var diskreta. Och har man inte strukit skjortan eller om kavajen har blivit lite för tajt så får man en vänlig uppmaning att se över det.

Annika Lolic har nästan alltid gillat sina uniformer. Favoriten är en som designats av Calvin Klein, men den fick hon aldrig chansens att bära.

Och så finns där uniformen som hon helst vill glömma.

– Vi hade något som såg ut som en slips som man knäppte runt blusen och så var det stora axelvaddar på kavajen. Usch … Men det var ju 90-tal och så man skulle se ut.

Ida Lund, byggledare på LKAB i Kiruna.

Byxor och jacka med reflexer, långärmad tröja under, skyddsskor med stålhätta och spiktramp, hjälm, skyddsglasögon, hörselkåpor och handskar. Det är en smärre procedur varje gång Ida Lund, byggledare på LKAB i Kiruna, ska lämna kontoret för att ge sig ut i verken.

– Det är ju ett krav att ha på oss allt det här ute i verksamheten och jag har respekt för varför det är så. Vätskor kan spruta och sten och verktyg ramla ned. Men visst skulle jag hellre ha mina vanliga kläder, säger hon.

För Ida Lund handlar arbetskläderna främst om säkerhet och funktion. Hur plaggen ser ut bryr hon sig inte så mycket om. Desto viktigare är det med bekvämligheten, att tyget är stretchigt och andas.

– Det är fysiskt jobb vi utför i verken, vi går långa sträckor och det är många trappor.

Flamsäkra ytterplagg

Men allt är inte skönt att bära på kroppen. De flamsäkra ytterplaggen som ibland måste på är otympliga och varma. Där finns utvecklingspotential, anser Ida Lund.

Kanske lyssnar arbetsgivaren precis som de har gjort när det kommer till arbetskläderna i dammodell på LKAB. Ida Lund och flera av hennes kvinnliga kollegor har fram till nu valt att använda herrkläder i mindre storlekar eftersom framför allt tjejbyxorna inte fungerar i industrimiljö.

– Byxorna har varit för tajta och lågt skurna. Men nu har det kommit en ny kollektion som man faktiskt kan ha på sig och bara det är ju ett framsteg.