Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag stressade bort tio år av mitt liv

Vad var syftet med all träning, prestation och stress som tärde på både mig och min familj, skriver Karin Axelsson.
Publicerad
till vänster Karin Axelsson, till höger en kvinna som tar sig på pannan
Att jobbet som hon gett allt för så lätt kunde göra sig av med henne, blev en ögonöppnare för Karin Axelsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Klockan ringde alltid 04.30. Jag gick upp direkt och körde 110 procent hela dagen tills jag stupade i säng. Det var snabba promenader innan frukost plus en timmes hård träning, jobb till sent, mer jobb hemma på kvällen och knappt någon tid till att hämta andan.

Så såg mina vardagar ut när jag var en ung vuxen. Jag hade ingen ork eller lust kvar när helgen kom och var ofta så trött då att jag nästan grät.

Så här i efterhand förstår jag inte syftet med all träning, all prestation på jobbet och varför jag offrade mig själv och mina nära för detta. Men då var jag så uppe i det att jag inte reflekterade.

Vårt samhälle premierar prestation

Vårt samhälle premierar prestation och hårt jobb mer än vila och återhämtning. Något som är så fel. Det är inte konstigt att många, framför allt unga, tror att det är så man ska leva. Men faktum är att vi inte är skapta för att prestera och leva aktivt hela tiden. Tänker man på hur våra förfäder levde på savannen så hade de långa stunder av återhämtning och vila varje dag. Mellan varven var det högt tempo och action som gällde, men de skulle inte ha orkat med det om det inte hade varit för de lugna stunderna mellan varven.

I dag är jag klokare än jag var som ung vuxen och ser till att mina dagar också fylls med pauser av återhämtning, lugn träning i form av yoga och promenader, samt tid att umgås med familjen.

När jag reflekterar över hur jag kunde komma på bättre tankar efter tio år av negativ stress så är det två saker jag inser påverkade mig i rätt riktning. Dels blev jag friställd från det jobb som jag hade älskat i så många år och gett min själ till. Jag insåg att det inte var värt att offra allt för jobbet eftersom jag i slutändan bara var en spelpjäs som gick att flytta bort. Dels fick jag mitt första barn och mina perspektiv förändrades över en natt. Det var inte längre jag som var den viktigaste personen i mitt liv. Jag hittade till en helt annan balans och en slags ro i kroppen, som jag inte hade känt av tidigare.

Jag var en spelpjäs som gick att flytta

Vi kan pressa oss och köra på hårt om vi också varvar det med lugna aktiviteter. Inte bara en gång i veckan eller på semestern, utan flera gånger varje dag. Jag tror starkt på att hitta den där balansen där alla delar får plats och där vi är duktiga på att lyssna inåt och fånga upp vad vi behöver och när.

För att ha bättre förutsättningar till ett sådant liv i balans är saker som familj, vänner och arbetssituation viktiga. Jag är tacksam att ha en familj och en vänkrets som bryr sig på riktigt och en arbetsgivare som är stöttande och sund. Utöver det behöver vi ge oss tillräckligt av de grundläggande elementen, såsom bra mat, träning, frisk luft samt sömn och återhämtning, för att må bra.

/Karin Axelsson, försäljningschef och träningsinspiratör. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande