Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Bemanningsföretagen är vägen till jobb

Bemanningsbranschen utgör en stor inkörsport till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda. Ändå lever fördomar om arbete med dåliga villkor i branschen kvar, skriver Helena Bombas Holmström.
Publicerad
Colourbox
Många fördomar om bemanningsföretag lever kvar än i dag. Framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor, skriver Helena Bombas Holmström. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ser en ljusning på arbetsmarknaden med fler företag som söker nya medarbetare under hösten. Samtidigt uppger Svenskt näringsliv att tre av fyra företag i Sverige har svårt att hitta personal med rätt kompetens. En bidragande faktor handlar om bristfälliga rekryteringsprocesser, en annan om att regeringen involverar för få parter i frågan.

Den bästa lösningen för att möta företags tillväxtproblem och samtidigt få ut fler kvalificerade kandidater på arbetsmarknaden vore ett samarbete mellan statliga instanser och oss bemanningsföretag. Tyvärr lever osanna fördomar kring bemanningsföretag kvar än i dag. Jag talar framför allt om antaganden kring otrygga anställningsvillkor. Men faktum är att alla seriösa aktörer i vår bransch förhåller sig till en auktorisation, kollektivavtal och schyssta anställningsvillkor.

Ur många aspekter utgör vi en viktig inkörsport till arbetsmarknaden och vi tar vårt ansvar på största allvar. Vi bedömer kandidater utifrån kompetens och potential. Och vi utmanar våra kunder för att inte låta historik eller omedvetna fördomar färga deras val. Det kan handla om att förenkla krångliga rekryteringsprocesser som skulle riskera att tappa kandidater eller att ifrågasätta kravprofiler, exempelvis huruvida svenska språkkunskaper verkligen krävs i den specifika rollen.

Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda

Många gånger utgör bemanningslösningar ett bättre första alternativ framför direktrekrytering för båda parter. Dessutom verkar vi traditionellt sett inom ett flertal branscher där det finns instegsjobb till arbetsmarknaden.  Vår bransch den viktigaste vägen till kollektivavtalade jobb för unga och utlandsfödda – kandidater som tyvärr många gånger riskerar att sållas bort även om de har vad som krävs för uppdraget i fråga.

Vår vision är att vara branschens bästa arbetsgivare och engagemanget för våra medmänniskor sträcker sig långt. Vi vill verka för en bättre integration på arbetsmarknaden i stort, där påskyndade av etableringsprocesser utgör en ytterst central fråga eftersom det är uppenbart att maskineriet inte håller.

Att vi bemanningsföretag inte omfattas i sjösättningen av regeringens satsning på etableringsjobben är förvånande med tanke på allt vi har att bidra med. Men jag vill vara tydlig med att vår dörr kommer att fortsätta stå öppen för samverkan med statliga instanser.

Det är dags att inse att vi behöver varandra för att åstadkomma en större förändring på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

/Helena Bombas Holmström, vd för Jobzone Sverige

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA