Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tyck till om jobbet

Det krävs mod att skriva en debattartikel. Men när Kollega startade sin debattsida i oktober var medlemmarna inte sena att haka på. Sedan dess har det diskuterats fackliga värderingar, semesterplaner och lägstalöner i kommentarsfälten.
Lina Björk Publicerad
Colourbox
Några av de Unionenmedlemmar som debatterat under året Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att skriva en debattartikel är varken lätt eller bekvämt. Till att börja med ska du få i hop en text där du sticker ut hakan i en fråga, gör dina argument begripliga och har en röd tråd. Sedan får du räkna med att bli ifrågasatt och kritiserad, kanske till och med skälld på.

När vi publicerade Anna Wallgrens debattartikel om att barnfamiljer går före i semesterplaneringen var det många som hade åsikter: Klart att föräldrar ska få förtur, barnen är ju det viktigaste vi har, skrev några. Andra hade fått stå tillbaka under hela yrkesliv till förmån för kollegor med större familjekonstellationer och räckte upp handen för en rättvisare bedömning.

Även Christian Wåhlanders debattartikel om öppna kontorslandskap rörde upp känslor. Många är tjänstemännen som är trötta på att höra kollegans babbel i örat samtidigt som de ska ägna sig åt sitt jobb. Är aktivitetsbaserade kontor på utdöende? I kommentarsfälten råder det en enighet kring detta.

Ibland kan avståndet mellan Unionens förbundsstyrelse och dess medlemmar kännas stort. Hur kan man påverka dem som bestämmer och är det någon som lyssnar?
Svaret är ja.

Arvid Tawo ställde sig frågande till varför det finns ungdomslöner kvar i avtalen, som är både lönedumpande och ovärdiga. Två dagar senare svarade Unionens ordförande Martin Linder på frågan om hur lägstalöner kan skydda anställda och hur förbundet jobbar för att höja dem. Även Susanne Persson fick svar med vändande post när hon ifrågasatte varför märket finns kvar, alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden.

Vår debattsida ska vara ett forum där medlemmarnas åsikter blir hörda, en plats för dialog - det tycker vi är en av de viktiga funktionerna för en fackförbundstidning. Tack alla ni som har vågat fråga och argumentera - och välkomna ni som ännu inte tagit steget.

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam