Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tyck till om jobbet

Det krävs mod att skriva en debattartikel. Men när Kollega startade sin debattsida i oktober var medlemmarna inte sena att haka på. Sedan dess har det diskuterats fackliga värderingar, semesterplaner och lägstalöner i kommentarsfälten.
Lina Björk Publicerad
Colourbox
Några av de Unionenmedlemmar som debatterat under året Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att skriva en debattartikel är varken lätt eller bekvämt. Till att börja med ska du få i hop en text där du sticker ut hakan i en fråga, gör dina argument begripliga och har en röd tråd. Sedan får du räkna med att bli ifrågasatt och kritiserad, kanske till och med skälld på.

När vi publicerade Anna Wallgrens debattartikel om att barnfamiljer går före i semesterplaneringen var det många som hade åsikter: Klart att föräldrar ska få förtur, barnen är ju det viktigaste vi har, skrev några. Andra hade fått stå tillbaka under hela yrkesliv till förmån för kollegor med större familjekonstellationer och räckte upp handen för en rättvisare bedömning.

Även Christian Wåhlanders debattartikel om öppna kontorslandskap rörde upp känslor. Många är tjänstemännen som är trötta på att höra kollegans babbel i örat samtidigt som de ska ägna sig åt sitt jobb. Är aktivitetsbaserade kontor på utdöende? I kommentarsfälten råder det en enighet kring detta.

Ibland kan avståndet mellan Unionens förbundsstyrelse och dess medlemmar kännas stort. Hur kan man påverka dem som bestämmer och är det någon som lyssnar?
Svaret är ja.

Arvid Tawo ställde sig frågande till varför det finns ungdomslöner kvar i avtalen, som är både lönedumpande och ovärdiga. Två dagar senare svarade Unionens ordförande Martin Linder på frågan om hur lägstalöner kan skydda anställda och hur förbundet jobbar för att höja dem. Även Susanne Persson fick svar med vändande post när hon ifrågasatte varför märket finns kvar, alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden.

Vår debattsida ska vara ett forum där medlemmarnas åsikter blir hörda, en plats för dialog - det tycker vi är en av de viktiga funktionerna för en fackförbundstidning. Tack alla ni som har vågat fråga och argumentera - och välkomna ni som ännu inte tagit steget.

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm