Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mänskliga faktorn ska inte vara säkerhetsrisk

Arbetsplatsen har förändrats sedan pandemin slog till. Det skapar nya säkerhetsrisker som gör det enklare än någonsin för cyberkriminella att lyckas, skriver Niklas Anderson, vd för säkerhetsföretaget SecMaker.
Publicerad
Colourbox
Genom att utnyttja sårbarheter i hemmanätverk, molntjänster, kollegors mejladresser och läckta lösenord kan cyberkriminella lyckas enklare än någonsin, varnar Niklas Anderson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mejlkorgen plingar till. Det är din kollega. "Hej, här kommer länken som jag skulle skicka till dig igår". Skulle du höja på ögonbrynet? Troligtvis inte.

 

Faktum är att den där till synes oskyldiga länken från det som verkar vara din kollega kan vara förödande.  Microsoft konstaterar i en färsk rapport att för 60 procent av småföretagen slutar ett digitalt intrång med konkurs.

Företagshemligheter läcker med ett klick. Nätfisket blir mer och mer sofistikerat. Mejl som ser ut att komma från betrodda personer - en kollega, chefen eller någon annan du känner – är i själva verket avancerade bedrägeriförsök. Den samlade brottsligheten på nätet omsätter numera mer pengar än all världens samlade droghandel. 

En undersökning som vi gjorde i våras visade att det finns en stor osäkerhet om ens egen arbetsplats blivit utsatt för digitala intrång. Hälften av de tillfrågade uppgav att de inte visste. Samtidigt känner sex av tio en oro för att utsättas för digitala intrång på sin arbetsplats. Detta trots att undersökningen också visar att en stor majoritet har riktlinjer för digital säkerhet. Om inte medarbetarna själva vet hur de kan identifiera säkerhetshoten innebär det i praktiken att de öppnar upp för angrepp.

Den mänskliga faktorn är den svagaste länken i allt säkerhetsarbete, vilket också speglas i den osäkerhet som framkom i undersökningen. Man känner sig osäker, trots alla påkostade IT-säkerhetssystem och riktlinjer som företagen investerat i. Osäkerheten är dessutom befogad eftersom det inte är i systemen eller riktlinjerna som den största problematiken ligger, utan i att många organisationer fortsätter att förlita sig på den mänskliga faktorn när det kommer till ett av de viktigaste områdena – autentiseringen.

Undersökningen som vi genomförde visar att 89 procent av svenska företag låter medarbetarna använda skriftliga lösenord när de loggar in på datorn, interna system, sin mejl och olika molntjänster. Detta trots de uppenbara och kända risker som det innebär. I den privata sfären har vi kommit betydligt mycket längre. Idag är det nästintill standard att vi använder mobilt BankID när vi loggar in på olika konton, offentliga webbplatser, betalar räkningar eller skriver under avtal. Det borde inte vara annorlunda på våra arbetsplatser. Lösenord medför risker och täcker inte behovet av att kunna visa sin legitimation i samvaron med andra på nätet. BankID är ett exempel på bra inloggning. Den börjar med en kvalificerad identitet som inte kan kopieras, förvanskas eller hackas. Den ska tillåta inloggning mot alla system och gå att spärra vid förlust eller missbruk.

Den mänskliga faktorn ska helt enkelt inte behöva vara en faktor när det kommer till informationssäkerhet. En av de viktigaste, och enklaste sätten, att stärka upp försvarslinjen är att införa flerfaktorsautentisering som standard i en betrodd process där du samtidigt styrker dina medarbetares identitet. Säkerheten måste vara enkel att använda och inbyggd i våra dagliga arbetsflöden. Först då har vi byggt ett bättre skydd mot de ökade hoten.

/Niklas Anderson, vd och grundare SecMaker

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam