Många har bilden av att gigekonomin handlar om dem som erbjuder hemleveranser, taxiverksamhet och andra tjänster som inte kräver hög utbildning. Men översättare av facklitteratur, som ofta har studerat flera år på högskolan, är en yrkesgrupp som började få uppdrag via plattformar ungefär samtidigt som taxiföretaget Uber bildades 2009.
– Det har blivit det allt mer dominerande sättet att få uppdrag för dem som jobbar med facköversättning, säger Bertil Rolandsson, docent i sociologi, som har gjort en studie om arbetsförhållandena på översättningsplattformar i Sverige och Finland.
Utvecklingen började enligt honom i samband med finanskrisen 2008. Den bilden bekräftas av Burkhard Schlösser, som har arbetat heltid som översättare sedan 1997.
– Innan finanskrisen hade jag alltid en personlig relation till kunderna om uppdraget och priset. När krisen kom slutade de att ringa från en vecka till en annan. Och de kunderna kom aldrig tillbaka.
Läs mer: Gigjobbare kan ha rätt till sjuklön
I dag får han 90 procent av sina uppdrag via översättningsplattformar.
Ersättningen i branschen har varit densamma de senaste 20 åren, ofta en krona per ord. En anledning antas vara att det har kommit många översättningsprogram som gör att uppdragsgivarna tycker att översättarna hinner översätta mer på samma tid.
Det blir som på 1800-talet
Att fördelning av uppdragen nu ofta sker via arbetsplattformar kan också ha bidragit till att löneutvecklingen helt har stannat av.
– Vi vet inte vilket förhandlingsutrymme vi har eftersom vi varken vet vilka priser våra kollegor tar eller vilka marginaler plattformsföretagen har gentemot slutkunden, säger Burkhard Schlösser.
Han är egenföretagare, liksom de flesta som tar översättningsuppdrag via plattformar. Det är en frihet att kunna säga nej till uppdrag. Men han måste själv stå för semesterersättning och sjuklön.
– Jag har inte haft en enda sjukdag. Men jag har ju varit sjuk förstås, säger Burkhard Schlösser.
Översättningsplattformarna ser sig inte som arbetsgivare. Men det är alltså hur stor kontroll de har över översättarna som avgör om de enbart förmedlar uppdrag eller om de har ett arbetsgivaransvar. Och det finns flera exempel på hur plattformarna styr översättarna. Flera plattformar kräver till exempel att översättarna arbetar med just deras översättningsprogram.
Läs mer: Plattformsföretag ser sig inte som arbetsgivare
– Ibland tar företaget betalt av översättarna för att de ska få tillgång till deras verktyg. Det blir som i slutet av 1800-talet, när arbetsgivarna drog av på lönen för att förse arbetare med verktyg. Det är en pressad situation, säger Bertil Rolandsson.
Vissa plattformar har också ett rankingsystem – ett sätt att garantera att kunderna får översättningar av god kvalitet. Rent praktiskt går det ofta till så att en översättare på plattformen rättar en översättning och ger översättaren ett betyg. Betyget påverkar sällan ersättningen, däremot vilka och hur många uppdrag översättarna får. Men ibland går inte jobbet till den som har högst betyg, utan till den som begär lägst ersättning.
Och om en slutkund inte betalar händer det också att plattformar håller inne betalningen till översättaren.
Det finns alltså, enligt Bertil Rolandsson, exempel där plattformarna verkar kontrollera översättarna så mycket att det borde utredas om de i själva verket inte har ett arbetsgivaransvar.
– Om arbetsgivaren tillhandahåller verktyg och sätter betyg på översättarna skulle det kunna förstås som att de har ett arbetsgivaransvar. Det vore bra om någon drev ett fall, så att vi får reda på om de här plattformarna behöver ta ett arbetsgivaransvar – och därmed stå för exempelvis semesterersättning, pensionsavsättningar och sjuklön, säger han.
Kollega har kontaktat företrädare för två stora översättningsplattformar, men båda har avböjt att bli intervjuade.
Text: Kamilla Kvarntorp
