Den första emojin såg dagens ljus i slutet av 90-talet. Sedan dess har antalet exploderat och i varje smartphone finns nu hundratals emojis. Den som vill uttrycka sig med glada bajskorvar, brustna hjärtan, klappande händer eller flexande biceps har alla möjligheter att göra det.
Men frågan är om man får använda dem i jobbsammanhang? Här verkar åsikterna gå isär. Förra året lät en grupp forskare 549 försökspersoner från olika länder läsa påhittade jobbmejl. I en del av dem fanns emojis, i andra inte. Personerna skulle sedan bedöma avsändarens ”värme och kompetens”. En emoji i mejlet påverkade inte uppfattningen om avsändarens värme – men gjorde att avsändaren betraktades som mindre kompetent.
I en artikel i Dagens Nyheter från 2016 röt Olle Bälter, docent i människa-datorinteraktion på KTH, ifrån mot användandet av glada gubbar i jobbmejl. Han tyckte att en smiley gav ett oseriöst och slarvigt intryck.
– Känslan blir att mejlet är ett hastverk du rafsat ihop utan större omsorg om hur du uttrycker dig. Smileys är ett sätt att visa känslor som inte går fram när man skriver, jämfört med ett telefonsamtal. En skriven arbetsrelaterad kommunikation ska inte vara oklar, den får inte lämna tolkningsutrymme, sa han.
Men det finns dem som försvarar användandet av emojis i jobbsammanhang. En av dem är copywritern Anna Kleinwichs Magnusson som driver Stockholms skrivbyrå och Knack rekrytering. Hon är övertygad om att emojin är här för att stanna.
– Jag ser dem som ett sätt att bygga relationer, som ett sätt att närma oss varandra. Med en nära relation arbetar vi bättre tillsammans och därför platsar de även i jobbsammanhang.
Anna Kleinwichs Magnusson tycker till och med att det kan vara oförskämt att inte använda smileys.
– Om jag får ett mejl som innehåller emojis och svarar utan emojis och med en formell ton kan det uppfattas som avvisande och arrogant. På samma sätt som man kan bli betraktad som inkompetent bara för att man använder en emoji kan den som inte fattar tonläget uppfattas som stelbent och socialt inkompetent. Bildspråket har tagit plats i skriftspråket och fungerar väldigt bra när man måste svara snabbt. Med en emoji kan jag visa att jag inte är irriterad, trots att jag svarar kortfattat från mobilen eller skickar sms till en kollega.
Men användandet av emojis måste – i likhet med andra former av kommunikation – anpassas efter vem man skriver till och i vilket sammanhang.
– Jag skulle kanske inte använda emojis i ett första affärsmejl. Det är lite framfusigt. Man kan likna det med ett första affärsmöte där man tar i hand och är mer formell. Men när relationen väl har kommit igång, när man har bestämt att man ska jobba tillsammans, kan man absolut använda emojis.
Hur och vilka vi använder är delvis en generationsfråga, tror Anna Kleinwichs Magnusson. För många yngre är de en självklarhet – åtminstone i vissa sammanhang.
– Yngre människor är mer vana vid att använda olika sätt att uttrycka sig på beroende på sammanhang. De använder ett visst språk när de skriver till sina kompisar och ett annat när de mejlar till chefen. Äldre generationer fick lära sig att skriva ordentligt, oavsett om vi skrev ett skolarbete eller till en brevvän.
Gäller olika regler i olika branscher? Kan en handläggare på Försäkringskassan svara med en tumme upp till någon som har mejlat in ett sjukintyg?
– Det är en svår fråga. En del mottagare skulle tycka att det var bra, andra skulle bli upprörda. I kommunikationsbranschen är emojis självklara, men jag gissar att de i vissa branscher kan uppfattas som oseriösa.
Institutet för språk och folkminnen verkar inne på samma spår. På sin webbsida skriver institutet att emojis kan komplettera och nyansera budskap i text, men att de inte självklart platsar i mejl mellan kollegor. Och myndigheter ska helst hålla sig borta från glada bajskorvar, brustna hjärtan, klappande händer och flexande biceps: ”I offentlig text lämpar de sig sällan, då de kan ge ett oseriöst intryck.”
