Både arbetsgivare och fack brukar vara måna om att framhålla fördelarna med Industriavtalet, där parterna inom industrin sätter märket för löneökningarna för resten av arbetsmarknaden. Sedan införandet har industrins internationella konkurrenskraft stärkts samtidigt som de anställda har fått ökad köpkraft.
Men köpkraften har långt ifrån fördelats jämnt, visar tidningen Lag & Avtals analys av Svenskt Näringslivs lönestatistik.
I den privata sektorn har tjänstemännen ökat sin köpkraft, det vill säga reallönen, med i genomsnitt 58 procent mellan 1997-2015 medan arbetarnas köpkraft har ökat med 37 procent. Uttryckt i kronor innebär det 180 000 respektive 90 400 kronor.
Trots detta är Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, inte beredd att överge förhandlingsmodellen.
– Alternativet är att inte normera alls, men då sticker lönerna iväg för dem som har marknadskrafterna i ryggen, säger Anders Ferbe till Lag & Avtal.
Anders Ferbe påpekar också att löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän uppstod under de första tio åren med Industriavtalet. Sedan 2007- 2008 har löneökningarna däremot följts åt.
Både IF Metall och Unionen, två av förbunden som står bakom Industriavtalet, är överens om att samarbetet ska fortsätta.
– Vi har hållit ihop under 20 års tid även när det funnits slitningar. För breda grupper på svensk arbetsmarknad har industriavtalet tjänat väl. Industriavtalet har hållit ihop lönebildningen och bidragit till industrins konkurrenskraft, säger Unionens ordförande Martin Linder till Lag & Avtal.
Arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen har däremot inte velat kommentera siffrorna.
Industriavtalet
Genom Industriavtalet har löneökningarna inom den exportberoende industrin blivit normerande för övriga arbetsmarknaden.
Bakom Industriavtalet står de fem facken Unionen, IF Metall, Sveriges Ingenjörer, GS och Livsmedelsarbetareförbundet samt tolv arbetsgivarorganisationer, däribland Teknikföretagen.
