När avtalsrörelsen 1995 resulterade i löneökningar som ansågs så höga att de försvagade konkurrenskraften, uppmanade den dåvarande regeringen arbetsmarknadens parter att arbeta fram en ny form för lönebildning. Sverige blev, efter fjolårets folkomröstning, medlemsland i EU under 1995 och regeringen ville se till att löneökningarna matchade de genomsnittliga nivåerna i resten av EU.
Sommaren 1996 bjöd förbund från LO, TCO och Saco, via en debattartikel in arbetsgivarsidan till förhandlingar. Två månader senare tackade arbetsgivarna, via en ny debattartikel, ja till inviten och på våren 1997 undertecknades det färdiga Industriavtalet.
Idén med avtalet var att parterna inom industrin, fack och arbetsgivare, skulle ta hänsyn till konkurrensläget för industrisektorn och komma fram till den procentuella löneökningen för kommande avtalsperiod. ”Märket” skulle sedan fungera som en norm för löneökningarna på resten av arbetsmarknaden.
Avtalsrörelsen 1995 var inte den första som ställt till ekonomiska problem i Sverige. Redan under 70- och 80-talen började man ta ut för höga löneökningar. Det ledde till en kostnadskris som man löste med hjälp av devalvering ett par gånger. Sverige hade fortsatt höga löneökningar under 90-talet och dessutom inflation, som man försökte kompensera för med ännu högre löneökningar vilket drev upp kostnaderna i Sverige jämfört med andra länder. Det var en av orsakerna till 90-talskrisen. Sverige var helt enkelt för dyrt.
Industriavtalet har tillämpats sedan 1998. Men inte utan att vara omstritt. Sveriges största arbetsgivarorganisation, Teknikföretagen, valde 2010 att säga upp avtalet med motiveringen att övriga parter inte tagit tillräckligt stor hänsyn till industrins normerande roll och behov av att kunna konkurrera med utländska företag. Kvar stod fyra avtalsslutande parter från arbetsgivarsidan: Skogsindustrierna, Stål- och metall, Industri- och kemigruppen samt Livsmedelsföretagen.
Men året därpå var Teknikföretagen med igen då ett nytt avtal tecknades. I det nya Industriavtalet förtydligades att det var industrin som skulle sätta nivån för kostnaderna på arbetsmarknaden, det vill säga lönerna. Bakom avtalet stod fem fackförbund (Unionen, GS, IF Metall, Livs och Sveriges Ingenjörer), tillsammans med tolv arbetsgivarorganisationer. Fackförbundet Pappers valde dock att kliva av samarbetet.
Mellan 1998, då det första Industriavtalet började tillämpas, och 2013 har produktivitetsökningarna legat på 5,5 procent per år. Samtidigt har de reala arbetskraftskostnaderna årligen ökat med 2,3 procent. I omvärlden är det få länder som når upp till samma nivåer som Sverige. Ett argument som, enligt Unionen, väger tungt till fördel för Industriavtalet.
