Fyrtiofem minuter – mer tid än så får det inte ta. Tomas Strand klämmer in intervju och fotografering i ett späckat schema. Det är lätt att tro att den i dag 45-åriga delägaren i PR-byrån Abby Priest fortfarande stressar.

– Alla funkar olika och jag har hittat sätt att balansera tillvaron, säger han.

Hans solbränna skvallrar om den ena metoden. Han går till och från alla möten, det kan bli promenader upp till två timmar per dag. På sistone har det blivit extra mycket, eftersom stressen vaknade till liv igen.

– Det var första gången på tio år. Då vänds mitt lugn och självförtroende till motsatsen och jag blir sämre på att lösa problem, säger han.

Orsaken till stressen var ”jobbgrejer” kombinerat med en nygammal tillvaro som småbarnsförälder. Hans första dotter är vuxen. Nu hade han inte anpassat sig efter livet med en ett och halvt-åring.

Läs mer: Stress som statusmarkör

Paradoxalt nog är det ändå dottern Vanessa som hjälper honom att hitta balans. Han hämtar nästan varje dag. Promenaden från dagis och hem, som egentligen bara tar sju minuter, blir då en timslång upptäcksfärd.

– De där stunderna tar också. Men allt sammantaget är de min största energikälla, säger Tomas Strand.

Riktigt så resonerade inte när han som 22-åring fick sitt första barn. Han var en streber som levde i turbofart. Han jobbade 50 timmar i veckan som vd på ett familjeföretag, drev ett nätverk, hade barn på halvtid, tränade tre dagar i veckan och festade två. Till slut landade han som 31-åring i pojkrummet hos föräldrarna, sjuk av stress.

– Jag gick inte utanför dörren och kunde varken äta eller duscha själv, säger han.

Så när kom vändpunkten? Tomas Strand säger att det inte finns någon konkret vändpunkt. Han kastades in i rehabiliteringsmaskineriet med psykologer, läkare och Försäkringskassa. Varken terapi eller mediciner hjälpte fullt ut.

– När de till slut ville ge mig elchocker tog mina föräldrar hem mig. Men jag hade turen att ha anhöriga som hjälpte mig.

Han beskriver den hopplösa situationen när man känner sig som ett jagat djur och ska vara hos läkaren klockan tio en dag för att inte förlora sin sjukpenning.

– Jag önskar att det fanns som en motsvarighet till ”personlig bankman” – fast sådana ju egentligen inte längre finns – inom vården, säger han.

En dag reste han sig i alla fall upp och tog jobb som dörrvakt. I dörren mötte han gamla affärskontakter.

– Det gjorde mig inget. Det var som ett reningsbad. Jag var som en nyfödd vuxen.

Han återerövrade livet steg för steg, och startade en PR-byrå som han har låtit växa sakta.

– Visst har vi misslyckats även här och det har förekommit sjukskrivningar. Vi jobbar i en slavdrivarbransch, men här förväntar vi oss inga 60-timmarsveckor.

Han har aldrig mörkat kring sin stressjukdom. Och det finns en öppenhet kring känslor och privatliv på Abby Priest. Han och partnern upptäcker tidigt om någon mår dåligt.

Läs mer: Utbränd - på olika sätt

För ett år sedan berättade Tomas Strand om sin utbrändhet i en branschtidning.

– Det blev en anstormning utan dess like, troligen för att jag är man.

Han fick tacksamma mejl, sms och telefonsamtal från andra män i karriären. Innan hade de trott att de var ensamma om att må dåligt.

– Själv är jag uppmärksam på både duktiga flickor och duktiga pojkar.
 

Cajsa Högberg
brev@kollega.se