Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
När avtalsrörelsen 1995 resulterade i löneökningar som ansågs så höga att de försvagade konkurrenskraften, uppmanade den dåvarande regeringen arbetsmarknadens parter att arbeta fram en ny form för lönebildning. Sverige blev, efter fjolårets folkomröstning, medlemsland i EU under 1995 och regeringen ville se till att löneökningarna matchade de genomsnittliga nivåerna i resten av EU.
Sommaren 1996 bjöd förbund från LO, TCO och Saco, via en debattartikel in arbetsgivarsidan till förhandlingar. Två månader senare tackade arbetsgivarna, via en ny debattartikel, ja till inviten och på våren 1997 undertecknades det färdiga Industriavtalet.
Idén med avtalet var att parterna inom industrin, fack och arbetsgivare, skulle ta hänsyn till konkurrensläget för industrisektorn och komma fram till den procentuella löneökningen för kommande avtalsperiod. ”Märket” skulle sedan fungera som en norm för löneökningarna på resten av arbetsmarknaden.
Avtalsrörelsen 1995 var inte den första som ställt till ekonomiska problem i Sverige. Redan under 70- och 80-talen började man ta ut för höga löneökningar. Det ledde till en kostnadskris som man löste med hjälp av devalvering ett par gånger. Sverige hade fortsatt höga löneökningar under 90-talet och dessutom inflation, som man försökte kompensera för med ännu högre löneökningar vilket drev upp kostnaderna i Sverige jämfört med andra länder. Det var en av orsakerna till 90-talskrisen. Sverige var helt enkelt för dyrt.
Industriavtalet har tillämpats sedan 1998. Men inte utan att vara omstritt. Sveriges största arbetsgivarorganisation, Teknikföretagen, valde 2010 att säga upp avtalet med motiveringen att övriga parter inte tagit tillräckligt stor hänsyn till industrins normerande roll och behov av att kunna konkurrera med utländska företag. Kvar stod fyra avtalsslutande parter från arbetsgivarsidan: Skogsindustrierna, Stål- och metall, Industri- och kemigruppen samt Livsmedelsföretagen.
Men året därpå var Teknikföretagen med igen då ett nytt avtal tecknades. I det nya Industriavtalet förtydligades att det var industrin som skulle sätta nivån för kostnaderna på arbetsmarknaden, det vill säga lönerna. Bakom avtalet stod fem fackförbund (Unionen, GS, IF Metall, Livs och Sveriges Ingenjörer), tillsammans med tolv arbetsgivarorganisationer. Fackförbundet Pappers valde dock att kliva av samarbetet.
Mellan 1998, då det första Industriavtalet började tillämpas, och 2013 har produktivitetsökningarna legat på 5,5 procent per år. Samtidigt har de reala arbetskraftskostnaderna årligen ökat med 2,3 procent. I omvärlden är det få länder som når upp till samma nivåer som Sverige. Ett argument som, enligt Unionen, väger tungt till fördel för Industriavtalet.
Vill du ha vanlig liten lön eller en stor hög med pengar som du kan förfoga över helt själv? Bruttolönemodellen kan låta väldigt lockande, i synnerhet som den presenteras som det ”smartare alternativet”. Unionenmedlemmen Madeleine valde pengahögen, när hon tackade ja till ett jobb inom it-branschen för tre år sedan.
– Jag fick höra att det var lite intelligentare människor som valde bruttolönemodellen och tänkte: varför inte, det är väl så här man gör i Stockholm?
Men det är inte bara i Stockholm bruttolönemodeller används och alla kan inte heller välja, ibland är bruttolön det enda alternativet som erbjuds. Modellen kan se olika ut på olika företag. På Madeleines förra arbetsplats handlade det om att konsulterna fick runt 70 procent i en klump av den summa som kunden betalade till företaget, men hon känner till andra företag där konsulter får drygt 80 procent av notan från kunden.
Det låter mycket, men av sin andel ska konsulten sedan bekosta i princip allt från sin egen pension, semester och sjuklön till arbetsverktyg, licenser och sociala avgifter.
– Jag ser det som en hybrid mellan att vara anställd och egen, men där man förlorar mycket i båda ändarna. Varför inte bara starta eget i så fall, säger Madeleine, som egentligen heter något annat.
Även konferenser och kompetensutbildningar skulle bekostas ur potten på Madeleines jobb. Arbetsgivaren kunde ibland delvis bekosta konferensresor och bjuda på föreläsningar, men i princip allt annat skulle dras från kontot.
– Fördelarna med modellen är inte jättestora om jag ska vara helt ärlig. Målet är ju att fakturera så mycket som möjligt och bygger på att du har uppdrag hela tiden. Man kan ju skatteplanera mer. Man har möjlighet att köpa prylar för oskattade pengar och dra av moms. Har man intresse av häftiga prylar, så visst, jag vet en kollega som köpte ett moderkort för 26 tusen, säger Madeleine.
Nackdelarna visar sig snabbt när du blir sjuk eller råkar ut för oförutsedda utgifter. Ett arbetstagarvänligt år med många röda dagar kan till exempel svida ordentligt för den som har lön enligt bruttolönemodellen, enligt Madeleine.
Om företaget inte kan hyra ut dig förväntas du säga upp dig och har själv ansvaret för att avsluta mobilabonnemang exempelvis.
Enligt Ia Hamn, central ombudsman på Unionen, med ansvar för kollektivavtalen inom it och telecom, tillämpar vissa företag egenkonstruerade bruttolönemodeller där anställda som slutar kan bli skyldiga sin arbetsgivare pengar.
– Unionen tycker inte att någon ska hamna i skuld på grund av arbetsgivarens lönemodell, så om medlemmar råkar ut för detta hoppas jag att de kontaktar förbundet, säger Ia Hamn.
Enligt Ia Hamn är Unionen och arbetsgivarparten TechSverige överens om att bruttolönemodeller inte är förenliga med kollektivavtalsmodellen. Hon rekommenderar den som kan välja, att det är bättre att bli egen företagare i stället för att skriva avtal om bruttolön.
– De modeller jag har sett är utformade så att arbetsgivaren bara håvar in pengar och står helt utan risk, säger Ia Hamn.
– Jag tror det här är en lönemodell vi kommer att se mer av framöver, åtminstone inom IT-svängen. Jag har kontaktats av flera andra företag som också har den här modellen, säger Madeleine som dock inte är intresserad av att jobba på företag med bruttolönemodell igen.
