
Utvecklingen i Tyskland är och har länge varit betydelsefull när arbetsgivare och fack i Sverige ska göra upp om lönerna. Tyskland är både ett stort exportland för svensk industri och på samma gång en konkurrent.
När tyska IG Metall, som representerar över två miljoner arbetare och tjänstemän inom metall- och bilindustrin, häromveckan gick ut med krav på 5,5 procents löneökningar kan man tänka sig att de fackliga kollegorna i Sverige vädrade morgonluft.
- Tyskland är definitivt ett av de länder som vi tittar särskilt på, säger Niklas Hjert, Unionens förhandlingschef.
- Men vi har både olika förhandlingstraditioner och löneavtalskonstruktioner.
Enligt Niklas Hjert brukar tyskarna oftast landa på ungefär hälften av utgångskraven, medan man i Sverige hamnar betydligt närmare vad facken gått ut med från början.
När det gäller löneavtalen har man i Tyskland en konstruktion med olika steg som anger lägsta lönen för en viss grupp, och det är höjningen av den lägsta lönen man förhandlar om. Tidigare har det hänt att anställda som sedan tidigare tjänar över den nya nivån i löneavtalet inte har fått någon höjning.
- Det hände under krisåren efter återföreningen mellan öst och väst, då fick inte löneavtalen genomslag i praktiken. Det har de börjat få nu, säger Niklas Hjert som tycker att det är för tidigt att dra några slutsatser av IG Metalls krav.
- Det är först när man ser det verkliga utfallet som man har en reell siffra att förhålla sig till.
För de svenska parternas del är en viktig faktor även att studera den svenska produktivitetsutvecklingen.
- Våra löner måste inte utvecklas exakt som i Tyskland, det beror på hur våra företag utvecklas också, säger Niklas Hjert.