Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Så får du med alla!

Vad skämtar medarbetarna om i fikarummet? Bögar, kristna, inkontinenta? Kanske någon känner sig utanför för att den bryter mot någon outtalad norm? Du bör som chef se till att alla känner sig inkluderade.
Publicerad
Linus Nyström
Linus Nyström

Det börjar med dig. För att förändra normer och attityder måste du ta dig tid att reflektera över ditt och andras beteende.

– Vi är så snabba med att kategorisera andra, det är inte lika vanligt att tänka så om oss själva, säger Maria Jacobson, författare till boken All inclusive, chefen – en del av mångfalden.

Syftet med boken är att chefer lättare ska kunna luckra upp invanda föreställningar som kan leda till missförstånd, kränkning­ar eller diskriminering i arbetslivet. Och därmed kunna skapa en inkluderande arbetsplats, där homo­sexuella, funktionshind­rade, oliktänkande, ja alla, ska kunna känna sig hemma. Tanken är inte att peka ut de avvikande, utan att fokusera på normen som gör att vi ser någon som avvikande, hellre än att se oss själva som avvikande.

Medvetenheten om jämställdhet har ökat med åren. Där har vi vant oss vid ett kritiskt perspektiv. Men man måste vidga perspektivet till fler diskrimineringsgrunder och andra normer som kan vara exkluderande för människor som inte tillhör normen, säger  Maria Jacobson.

– Precis som vid utformandet av jämställd­hetsplanerna får man fundera över varför funktionshindrade exkluderas på jobbet. Eller människor med annan etnisk bakgrund.

– Vilka berättelser dominerar i fikarummet? Handlar de enbart om heterosexuella förhållanden och traditionella kärnfamiljer? Eller traditionella kristna högtider?, säger Maria Jacobson och funderar vidare:
– Används fördomsfulla eller stereotypa uttryck, exempelvis ”kärringaktigt”, ”invandrartäta områden”, ”rull­stolsbunden”, ”avvikande”?

Samma reflektioner kan man göra över hur sammansättningen ser ut i organisationens ledningsgrupp eller bland cheferna.

– Finns en förutbestämd åsikt om vem som passar för vilken uppgift? Finns en könsuppdelning på arbetsplatsen: att kvinnor gör vissa saker och män andra?

Våra erfarenheter och föreställningar hjälper oss att fatta beslut. Det är snabbt och effektivt. Det kan bli rätt. Men det kan också bli fel. Våra fördomar kan sätta käppar i hjulet för oss utan att vi märker det. Det kan hindra oss från att vara så öppna och inkluderande som vi önskar vara.

7 kännetecken på en inkluderande arbetsplats:

  • En välkomnande arbetsplatskultur, där respekt och värdighet står i centrum.
  • Handlingsplaner och andra dokument som rör arbetsmiljö, jämlikhet, mänskliga rättig­heter, hälsa och rekrytering finns att tillgå och är upp­daterade.
  • Alla anställda är medvetna om arbetsplatsens inkluderande värden, till exempel respekt och värdighet.
  • Arbetsstyrkan är representativ för lokal­­samhället, kundkretsen eller motsvarande, om så inte är fallet ska underrepresenterade grupper uppmanas söka jobb på arbetsplatsen.
  • Arbetsgivaren identifierar utestängande hinder och avlägsnar dem.
  • Onödig hierarki är borttagen.
  • Chefer och organisation är medvetna om potentiella spänningar bland personal­grupper.


Helena Munther
brev@kollega.se 

Gör så här!

Så blir du mer normkritisk:

  • Börja ifrågasätta dig själv. Vilka privilegier har du? Vilken makt? Vilka normer uppfyller du?
  • Reflektera kring hur arbets­klimatet fungerar. Hur pratar man på möten? I fikarummet? Vem pratar/pratar inte? Vilka skämt är tillåtna? Klädkoder? Vilken mat serveras på personalfesten? Halal, vegan eller fläsk? Vilka normer finns som gör att vissa skulle kunna känna sig exkluderade?
  • Hur definieras grupptillhörigheten? Är det livsstilen, åsikterna, utbildningen, trosuppfattningen eller arbetsuppgiften som styr?
  • Hur fattas besluten? Vem exkluderas? Vem kan inkluderas?
  • Vilka är/är inte representerade på arbetsplatsen?
  • Hur ser rekryteringsförfarandet ut? Vilka grupper av människor har missats?
  • För vilka finns det möjlighet att göra karriär? Skulle även de som avviker från normen kunna söka samma karriärväg?

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

”I klacken är vi alla lika”

Han har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Daniel Liljegren älskar gemenskapen i klacken – trots att matchen mest ger honom ångest.
Carolina Högling Publicerad 5 september 2025, kl 06:01
Daniel Liljegren har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Läs om hans passion för klacken, gemenskapen och fotbollsångesten.
Daniel Liljegren går på alla matcher tillsammans med sin fru Sofi och står i klacken på både fotboll och hockey. Foto: Carolina Byrmo

Varifrån kommer djurgårdsintresset?

– Min pappa är inbiten AIK:are och jag tror att det kommer därifrån: eftersom han höll på AIK kunde inte jag göra det. När jag väl hade börjat kolla på Djurgården gick det inte att byta.

Varför står du i klacken?

– Det är där man står. Sport tittar man på stående. Man sjunger och bidrar. Att sitta ned är inte jättekul.

För den som inte är så fotbollsintresserad – vad är grejen?

– Det är bara en livslång kärlek – i med- och motgång. Spelare och tränare byts ut, men kärleken till klubben består. Jag kan inte förklara det. Det är Djurgården som är själen.

Daniel Liljegren
Foto: Carolina Byrmo

Är det alltid roligt att kolla på Djurgården?

– Att kolla på fotboll är nästan aldrig roligt. Det är väldigt ångestladdat. Det är först när vi leder med 5–0 och det är tio minuter kvar, då är det roligt. Annars är det mest jobbigt. Hur ska det gå? Varför är vi så dåliga? Varför är vi så bra? Kommer det vända snart? Man lider sig igenom det.

Vad är det som får dig att fortsätta gå på matcher när det är så ångestladdat?

– Det är viktigt på riktigt hur det går för det här fotbollslaget, så man behöver fortsätta titta. Det är kanske lite av ett självskadebeteende. Det är också ett sätt att stänga av sådant som man går och grubblar på: arbete, problem med familj och omvärlden. Klacken är en plats där alla är lika, ingen är mer viktig än någon annan. Det finns inga chefer eller medarbetare på en läktare, alla är bara där och bidrar med sitt.

Har ditt supporterskap påverkat dig som chef?

– Både ja och nej. Det finns en oerhörd rivalitet mellan Stockholmsklubbarna. Samtidigt ska vår arbetsplats vara inkluderande och trygg och jag som chef kan inte håna mina medarbetares lag på samma sätt som jag tillåter dem att håna mitt. Den biten får jag tona ned ganska mycket.

– Mitt chefskap påverkar mig när jag är på läktaren. Som chef handlar det mycket om att sätta standarden och föregå med gott exempel. Jag är bland de äldre på läktaren och då får man ibland förklara för folk att vissa beteenden och uttryck inte är okej. I och med att jag har varit chef i många år är det en naturlig del av mig.

Hade du kunnat anställa en AIK:are?

– Absolut. Det är 100 procent meritbaserat. Men jag brukar fråga slutkandidaterna vilket lag de håller på. Bara för att det är lite roligt. 

Daniel Liljegren

Gör: Affärschef för underhåll på Strukton Rail, en järnvägsentreprenör som bygger och underhåller spårsystem.

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru, två barn och hund.

Bästa djurgårdsminne: Apoel (cypriotisk fotbollsklubb) hemma 2022. Helt fantastisk match. Stämningen var elektrisk på hela arenan. Det var fullsatt och alla stod upp.