Fast det finns också andra skäl att vända sig till antidiskrimineringsbyrån  –  eller diskrimineringsbyrån som den heter på vissa orter.

-  Det första  du ska göra om du har blivit diskriminerad är att kolla upp preskriptionstiden. Vänder du dig till ett fackombud som inte har koll så finns risken att tiden löper ut, säger Lina Gidlund, som är verksamhetschef på Diskrimineringsbyrån i Uppsala.

Diskrimineringsbyråerna ska vara ett komplement till DO och fackförbunden och Lina Gidlund har både positiva och negativa erfarenheter av hur facken agerar i diskrimineringsärenden.

- Facket borde bli bättre på att driva diskrimineringsfall och ta ställning mot diskriminering. Det kan vara väldigt personberoende hur facket går in i ett ärende och hur hårt man driver det. På central nivå är man inte lika intresserad av att driva diskrimineringsfall eftersom de är svåra att vinna. Samtidigt måste jag understryka att det finns väldigt bra exempel på hur facket agerat också.

Förra året vände sig en person som fått nobben av sitt fack till byrån i Uppsala. Eftersom diskrimineringsbyråerna av ekonomiska skäl bara kan stämma på småmål, där skadeståndet är max 22 000, vände sig byrån till facket igen för att få högre skadestånd. Facket sa nej ytterligare en gång och byråns jurist vände sig i stället till DO – som bollade tillbaka ärendet till facket.

- Facket tog vår framställan rakt av när man stämde arbetsgivaren och sedan gjordes det upp om förlikning.  Att vi gör fackets jobb är knappast väl använda skattepengar, säger Lina Gidlund.

De skattepengar diskrimineringsbyråerna har att röra sig med är dessutom ganska blygsamma. Uppsalabyrån får runt 800 000 statliga kronor per år att röra sig med – resten av finansieringen får den via kommunala bidrag och pengar man får in på att sälja utbildningar till företag och organisationer.

Men pengarna tar ändå slut snabbt med 13 anställda och ett digert handlingsprogram. Just nu möts den som vänder sitt till Diskrimineringsbyrån i Uppsala av beskedet att ärendehanteringen är stängd till och med 6 maj.

- Vi fick stänga ärendehanteringen ett halvår i fjol och ändå fick vi in ca 100 ärenden och stämde i sex. Det är nästan lika många stämningar som DO.

Lina Gidlund har höga förhoppningar på att DO, nu när myndigheten förändrat sina rutiner och kommer att ta sig an fler fall samt öka diskriminerades möjligheter att få upprättelse.

- DO har tidigare förlikat i första hand och vid en förlikning får individen inte den ursäkten den har rätt till. Pengarna tar inte bort den känslo- och hälsomässiga skada en diskriminering utgör.

-  Dessutom behöver vi praxis. Dels för att det blir lättare att förlika om det finns praxis men också för att domstolarna behöver lära sig handlägga och ta ställning i diskrimineringsärenden.  Arbetsdomstolen är bedrövlig när det gäller diskrimineringsfall. AD har bara gett rätt i två fall av etnisk diskriminering och det ena var en tredskodom (när motparten inte dyker upp).

Kanske kommer diskrimineringsbyråerna att kunna bidra till en förändrad rättspraxis framöver i högre utsträckning än tidigare. Just nu läggs sista handen vid ett stort projekt – agera II - där en av många delar är en talesrättsorganisation med en fond där intresseorganisationer kan söka pengar för att finansiera rättsprocesser.

Men det behövs också att staten skjuter till mer pengar till landets femton byråer:

- Byråerna sliter hårt för bra verksamhet, men på så dåliga premisser att många är slutkörda. Om visionen är att Sverige ska vara fritt från diskriminering, skulle jag vilja se ett tydligare ställningstagande.  Jag vill att politikerna kommer till insikt om att diskriminerande strukturer kostar samhället extremt mycket på flera olika plan, säger Lina Gidlund.