Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Nytt stöd ger jobb åt psykiskt sjuka

Att ha en psykisk sjukdom betyder ofta att man har en liten chans på arbetsmarknaden. Nu ger ett nytt slags stöd hopp för de minst 40 000 svenskar som är i den situationen. I ett försök som gjorts vid Lunds universitet fick 90 procent en meningsfull sysselsättning, varav hälften ett riktigt arbete.
Anita Täpp Publicerad

Tidigare har den som har en psykisk funktionsnedsättning på grund av psykisk sjukdom, som schizofreni eller manodepressivitet (bipolär sjukdom), oftast varit hänvisad till någon form av skyddad verksamhet för att arbetsträna.

- I den traditionella stegvisa rehabiliteringen får man träna i skyddad verksamhet för att till slut kanske få en praktikplats och sedan bedömas vara redo att söka ett arbete. Men man har inte fått något långsiktigt stöd på arbetsplatsen, trots att forskningen har visat att psykiskt sjuka vanligtvis har svårt att överföra sina färdigheter från en miljö till en annan, vilket alltså gjort arbetsträningen ganska meningslös, säger Annika Lexén, arbetsterapeut och doktor vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.

Men för några år sedan inleddes en studie vid universitetet  med syfte att undersöka hur väl ett nytt stöd enligt den så kallade IPS-metoden skulle fungera i Sverige.  I studien,  i vilken 120  personer ingick, fick hälften stöd enligt den traditionella rehabiliteringen medan den andra hälften fick det nya stödet.

IPS-metoden (Individual Placement and Support)  går ut på att individen får stöd av en arbetsspecialist för att få och behålla ett arbete baserat på sina egna önskemål. Stödet på arbetsplatsen ges under obegränsad tid. Arbetsspecialisten kan då vara där och hjälpa till med att anpassa arbetet, exempelvis genom att se till att den berörda personen får tydligare arbetsinstruktioner och ett lägre arbetstempo, liksom stötta i sociala situationer.

Men eftersom arbetsspecialisten ska se till personens hela situation så är en uppgift också att skapa ett stödjande nätverk som kan bestå både av arbetskamrater, personal från psykiatrin, försäkringskassa och arbetsförmedling liksom av familj och vänner.

- Det kan ju också vara så att man behöver stöd med annat för att arbetet ska fungera, som hjälp med att komma upp på morgnarna eller ta bussen till jobbet, och då kan ofta familj och vänner hjälpa till. Det är alltså en väldigt samordnad insats där arbetsspecialisten är spindeln i nätet.  Men alla insatser är helt baserad på individens egna önskemål och behov, säger Annika Lexén.

Hon pekar på att att den traditionella rehabiliteringen och IPS-stödet bygger på två olika uppfattningar om en person med psykisk sjukdom.

- I den traditionella rehabiliteringen utgår man från att individen har en sjukdom som ska botas, genom träning och medicinering i olika steg, för att sedan börja arbeta. I IPS-metoden utgår man i stället från att individen har en funktionsnedsättning som hon eller han kanske får leva med hela livet och behöver hitta ett sätt att leva med livskvalité oavsett symptom och diagnos.

- Metoden innebär också att man i motsats till hur det är inom den traditionella rehabiliteringen, där den psykiatriska personalen bestämmer vad som ska göras, nu lägger över expertrollen på individen själv, så att denne får bestämma över sin rehabilitering och sitt liv. Det är alltså ett helt nytt sätt att tänka runt den här gruppen, som det finns ett väldigt stigma runt.

Vid en uppföljning som gjordes 18 månader efter att studien inleddes fann forskarna att medan bara var tionde av dem som fått den traditionella rehabiliteringen hade arbete, hade nästan hälften, 46 procent, av dem som fått IPS-stödet jobb.

- Sedan var det också många av dem som fått IPS-stödet som hittat annan meningsfull sysselsättning som att studera, så totalt hjälpte det här 90 procent av deltagarna i den gruppen.

I sin doktorsavhandling har Annika Lexén intervjuat både arbetsgivare och deltagare som fick stöd enligt IPS-metoden om hur de upplevde att arbetet fungerade.

Det hon fann var att de arbetsgivare som erbjöd deltagarna en betald anställning eller en praktikplats var väldigt engagerade socialt och kände ett ansvar för samhället samt att de ofta hade erfarenhet av att möta människor med psykisk sjukdom i sitt privatliv. Gemensamt för dessa arbetsgivare var också att de såg olikheter på arbetsplatsen som något positivt.

- Jag såg också att mindre företag var mer oroliga än större företag över att ta emot personer med en psykisk sjukdom därför att de befarade ökade kostnader till följd av en hög sjukfrånvaro. Man kan fundera på om det kanske behövs ett extra ekonomiskt bidrag till de små arbetsplatserna för att fler ska kunna ta emot de här människorna,  liksom hur man ska få arbetsgivare som inte är så socialt engagerade att göra det, säger Annika Lexén.

Hon fann också att arbetgivarna upplevde att arbetsspecialistens stöd var viktigt för att de skulle veta hur de skulle hantera situationen på arbetsplatsen.

Vilket stöd kan en arbetsgivare och kollegor ge en person i den här situationen?

- Det kan vara väldigt enkla saker, som att ha mer flexibla raster så att man kan gå ifrån om man behöver.  Men jag tycker att det är viktigt att tänka på att den här gruppen har en funktionsnedsättning precis som en person som är rullstolsburen. På samma sätt är det jätteviktigt för de här människorna att man gör en matchning mellan individen och dess resurser och funktionsnedsättning i relation till kraven både vad gäller arbetsmiljön och arbetsuppgifterna.

- Gör man en bra matchning, vilket arbetssspecialisten kan hjälpa till med,  så behöver man ju inte anpassa så mycket vad gäller arbetsuppgifterna. Ett funktionshinder uppstår ju först i mötet med miljön.

Hur såg deltagarna i studien på arbetet?

- Nästan alla jag intervjuade upplevde att även om sjukdomen påverkade arbetet så var det ändå något positivt, som bidrog till att påverka livet i stort. Många av dem hade inte varit i arbete på många år och nu gjorde jobbet att de bröt sin isolering, skapade sociala kontakter och fick en bra struktur på dagarna. Det blev ett sätt att komma igång med livet igen.

De personer hon intervjuade upplevde också att den sociala miljön och arbetsgivarens liksom kollegornas stöd hade en oerhört stor betydelse för om de skulle lyckas på arbetet.

- Flera av dem jag träffade hade aldrig varit ute i arbete, de var runt 40 år och hade aldrig fått chansen därför att ingen trott de var kapabla att jobba, och då inte själva trott det.  Men arbete är ju ett sätt att känna sitt värde. Själv blev jag djupt berörd när en kille jag träffade, som just fått sin första lön, förklarade att lönen i sig inte var så viktig men att han nu var väldigt stolt över att ha fått betala skatt för första gången. Därför att han, som kände att han så länge legat samhället till last, nu äntligen kunde bidra och hjälpa andra.

IPS

Socialstyrelsen rekommenderar nu landets kommuner att satsa på IPS-metoden som det mest effektiva sättet att hjälpa personer med en psykisk sjukdom att komma i arbete.

Regeringen har också satsat 105 miljoner kronor på att utbilda fler arbetsspecialister inom IPS.

- Enligt en utvärdering som Socialstyrelsen gjort av kommunernas försöksverksamhet så finns ett hundratal arbetsspecialister i ett trettiotal IPS-verksamheter i landet, säger Annika Lexén, doktor vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.

- I 40 procent av de berörda kommunerna har man sagt att man ska fortsätta jobba enligt den här modellen när tiden för försöksverksamheten gått ut medan 50 procent har uppgett att man vill fortsätta men söker finansieringslösningar.

Några IPS-principer

  • Målet är ett vanligt arbete
  • Lämpligheten baseras på personens vilja att arbeta
  • Bygger på personens önskemål, intresse och val
  • Tillgång till kontinuerligt ej tidsbegränsat stöd

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

”I slutändan handlar allt om självförtroende” – Björklöven-tränaren om målvaktens svåraste kamp

Tålamod, lyhördhet och känsla för detaljer – det är bra egenskaper att ha i jobbet, enligt Björklövens målvaktstränare Björn Bjurling. Men i slutändan handlar det om att få keepern att tro på sig själv.
Petra.Rendik Publicerad 16 januari 2026, kl 11:16
Björn Bjurling, målvaktstränare i hockeyallsvenskan för Björklöven. På isen och ger målvakten intsruktioner.
Björn Bjurling, målvaktstränare i Björklöven, arbetar med detaljer och positionering tillsammans med en hockeymålvakt under träning på is. Målvakten är en av ishockeyns mest krävande roller. Foto: Erik Abel

Du är gammal målvakt på elitnivå – är det en fördel? 

– Ja, för jag vet verkligen hur det känns att vara i deras situation. Har man spelat själv finns en djupare kunskap och känsla för de små detaljerna som måste sitta. Har du inte varit målvakt själv kan du ibland fastna i fel detaljer. Men det betyder inte att jag är duktigare för det, som tränare räcker det långt att vara lyhörd.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

– En måndag börjar jag med att planera träningen och kör ispass med dem på hockeygymnasiet. Efter det planerar jag dagen för A-laget och går på is igen med målvakterna. Har vi spelat match dagen innan går vi igenom videoklippen. Sedan är det dags att ”scouta” motståndarna inför nästa match. Jag är med på alla hemmamatcher med A-laget och juniorerna spelar ofta på helgerna, då är jag också på plats.

Hur jobbar du med dina målvakter när de ska hantera motgångar?

– Det är olika coachning beroende på ålder och erfarenhet. Äldre har oftare en större kunskapsbank att ösa ur, då går det snabbare att gå igenom en match. De tar en förlust på ett annat sätt än yngre.

– En yngre målvakt kräver lyhördhet och att jag jobbar mer ”hands on”. Mycket av målvaktsspelet är mentalt, så i slutändan handlar det om att få dem att må bra.

Björn Bjurling, målvaktstränare i hockeyallsvenskan för Björklöven. På isen och ger målvakten intsruktioner.
Björklövens målvaktstränare Björn Bjurling instruerar en av lagets målvakter under ett ispass i Umeå. Repetition, detaljer och mental trygghet är centrala delar i arbetet med hockeyns kanske mest utsatta position. Foto: Erik Abel

Vad är roligast med ditt jobb?

– Det är helt klart komplexiteten och att hjälpa andra. Men också att jag får jobba med något som varit en del av mitt liv sedan jag var sex år gammal. Det är en blandning av nörderi med detaljer och att jobba med människor. Den mentala biten är jättestor. Hockeymålvakt är en av världens svåraste positioner, det krävs att hjärnan ska fatta beslut oerhört fort under en match. Det tar väldigt lång tid att bli fullärd.

Vad driver dig?

– Att vinna matcher och målvaktsligan. Men också, i vårt fall, att gå upp från hockeyallsvenskan till SHL (den högsta ligan, reds. anm.). Jag har ju varit borta från elitidrotten i nästan tio år, för jag blev less. Men känslan när man vinner – ja, det är därför man är tillbaka! Det är en sådan kick tillsammans med laget och supportrarna. Sedan är det alltid härligt att se våra yngre målvakter i klubben göra en nästintill perfekt match, det är ju ett resultat av vårt hårda arbete.

Så arbetar en målvaktstränare i elitishockey


Det svåraste för en målvakt är att träna upp spelsinnet och att kunna fatta snabba beslut.

För att bli målvaktstränare krävs behörig licens från Svenska ishockeyförbundet.

Ett skott kan komma upp i 150 kilometer i timmen. Vid ett skott från blå linjen har en målvakt då en halv sekund på sig att agera.

Björn Bjurling ansvarar för tio målvakter i Björklöven, från U16 till A-laget.

I hockeyallsvenskan och svenska hockeyligan, SHL, jobbar runt 28 målvaktstränare i klubbarna.

Ständiga repetitioner är nyckeln till att etablera målvakternas rörelsemönster och vanor. Att analysera inspelningar av matcher är också viktigt.

Björn Bjurling, målvaktstränare i Björklöven


GÖR: Målvaktstränare i hockeyallsvenskan för Björklöven. Tränar även klubbens juniorer. Har precis förlängt kontraktet med Umeåklubben i tre år till.

ÅLDER: 46.

BOR: Umeå.

BAKGRUND: Har spelat i bland annat Djurgårdens IF och Södertälje SK.