Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsskada

Hårt arbetsklimat ger färre arbetsskadeanmälningar

Antalet arbetsskadeanmälningar har minskat drastiskt de senaste tio åren och facken driver rekordfå rättsliga försäkringsärenden, skriver Arbetet. En konsekvens av en tuffare arbetsmarknad anser LO-TCO Rättsskydd.
Linnea Andersson Publicerad

Förra året anmälde fackförbunden 1 045 fall till LO-TCO Rättsskydd, en minskning på 16 procent jämfört med året innan, enligt Arbetet. Allra mest har arbetssjukdomsfallen minskat. Från att domstolarna prövade 12 000 ärenden gällande belastningsskador år 2005 var det bara en tiondel, 1 200 fall, år 2012.

LO-TCO Rättsskydd driver en kampanj där man träffat fackförbundsföreträdare inom LO, TCO och Saco för att kartlägga varför anmälningarna minskar. Enligt Claes Jansson, enhetschef för försäkringsrätt på LO-TCO Rättsskydd, beror minskningen bland annat på att många känner en uppgivenhet inför att anmäla arbetsskador eftersom man inte tror att det går att vinna, en bild som han menar är överdriven. Förutom det beror minskningen på att det blivit ett hårdare arbetsklimat och en hårdare stämning på arbetsplatserna.

- Det är inte populärt att gå till arbetsgivaren och anmäla en arbetsskada. Det har det väl i och för sig aldrig varit, men det har blivit en tuffare situation på arbetsmarknaden, säger Claes Jansson.

Enligt fackliga företrädare som LO-TCO Rättsskydd varit i kontakt med, finns det inom industrin ett system där man sett få antal anmälda skador som ett bevis för att arbetsgivaren och arbetsplatsen är bra. Claes Jansson tror visserligen att det har haft ett vällovligt syfte för att ha koll på arbetsmiljön, men att det fått andra biverkningar.

- Folk vågar inte anmäla de skador som finns, för då blir statistiken dålig och man kanske missar någon bonus eller någon annan trevlighetsgrej, säger han.

Att antalet anmälningar minskat på grund av att arbetsmiljön de facto blivit bättre tror Jansson inte på.

- Arbetsmiljöverket menade det för ett par år sedan, men det skrattar fackförbundsföreträdarna faktiskt lite hånfullt åt. Arbetsmiljön har definitivt inte blivit bättre, utan det har blivit en förskjutning mot mer stress.

Den ökade stressen gäller inte minst i bemanningsbranschen där få är tillsvidareanställda. Att många har tidsbegränsade anställningar gör enligt Claes Jansson att man kanske inte vill visa sig skröplig genom att anmäla en arbetsskada och därmed riskera att visstidsanställningen inte förlängs.

För att komma till rätta med obenägenheten att anmäla arbetsskador anser Claes Jansson att facken måste bli bättre på att hjälpa sina medlemmar. Problematiken ligger till stor del i okunskap, såväl hos medarbetare som hos arbetsgivare, om hur arbetsskadeförsäkringen fungerar. Många vet varken hur man ska skriva en anmälan eller till vem man ska lämna in den.

- Man baxnar ibland över den okunskap som finns. Folk vet inte ens om att det finns en arbetsskadeförsäkring. Även fackliga företrädare har oerhört grumliga uppfattningar om hur arbetsskadeförsäkringen eller socialförsäkringen fungerar. Det är ett komplicerat system som inte är helt lätt att ha koll på, säger Claes Jansson.

Enligt Arbetet var Kommunal det fackförbund som drev flest fall försäkringsärenden förra året, 223 stycken. Unionen hamnade på tredjeplats efter tvåan Handels, som drev färre än hälften så många som Kommunal.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsskada

Begravningsbyrån blev vägen tillbaka när kroppen sa stopp

Två livsöden, två krascher – en fysisk och en existentiell. När Mariana Söderman och Magnus Forss tvingades lämna sina yrken fann de en ny riktning på en plats få tänker på som en andra chans: en begravningsbyrå i Linköping.
Lina Björk Publicerad 9 juni 2026, kl 06:01
Rosens begravningsbyrå
Vägen till Roséns begravningsbyrå har inte varit spikrak för Magnus Forss och Mariana Söderman. Både tvingades byta yrkesbana efter skador. Bilden till vänster är enligt Magnus Forss för flera (h)år sedan då han var med i ett reportage i tidningen byggnadsarbetaren. Foto: John Sandlund/ Kennet Pettersson/Byggnadsarbetaren

Det hade kunnat sluta på en isig väg i Norge 2005. Mariana Söderman voltade med bilen och spräckte skallen. Hade skadan varit någon millimeter åt ena eller andra hållet hade det varit tack och adjö. Nu blev det inte så, men vägen tillbaka har varit tuff.  Jobbet hon hade på förskola var inte att tänka på, då skadan gjorde henne både ljud- och ljuskänslig. I stället utbildade hon sig till tandsköterska, men även det var stressigt och 2018 fick hon en tia-attack, en kortvarig syrebrist i delar av hjärnan, och hon blev åter sjukskriven. 

Mariana Söderman
Mariana Söderman voltade med sin Saab 900 och spräckte skallen. Det har gjort henne hjärntrött. Foto: Privat

Men nu sitter hon på Roséns begravningsbyrå i Linköping. Vid ett tänt ljus, några servetter och en godisskål. Orsaken till det heter Magnus Forss. Han har en liknande historia som hennes, men inte lika dramatisk. 

För 31 år sedan jobbade han som snickare på Peab. Det hade han tänkt göra hela sitt liv, men en gipsskruvdragare ville annat. Vibrationerna i verktyget orsakade värk i händerna och den 16 januari 1995 gav hans läkare honom ett ultimatum: sluta eller få livslång smärta i händerna. Han valde det första. 

–  Det var en identitetskris. Jag kunde inget annat än slå i spik, säger han. 

Magnus Forss

Efter några månader kom han in i rullorna på Arbetsförmedlingen. Men hans sällskap på utbildningarna gjorde honom nervös. De hade varit arbetslösa så länge. Om han kunde fixa ett eget jobb, kunde Arbetsförmedlingen fixa med lärlingslön då? 

–  Min granne var begravningsentreprenör och jag har alltid varit intresserad av människor i kris. Min pappa dog i en hjärtinfarkt när jag var 15 och jag tjatade mig till att få se honom innan han begravdes. Den händelsen fastnade. Jag frågade min granne om jag kunde få komma och arbetsträna hos honom. Han hade inte möjlighet att ta emot mig så jag gick vidare till Roséns Begravningsbyrå och där blev det napp, säger Magnus Forss.

Men när det var dags för lärlingslönen sa Arbetsförmedlingen nej. Det fanns ingen officiell utbildning för begravningsrådgivare. Trots att Magnus Forss hade fixat ett jobb och begravningsbyrån ville lära upp honom, passade han inte in i mallen. 

–  Jag fick kämpa. Till slut fick jag en ny handläggare som sa: jag kan inte alla regler men jag ska göra vad jag kan för att du ska få jobba kvar. Och så blev det. 

 Arbetsträning krockade med Arbetsförmedlingens fasta tider

Spola 31 år framåt i tiden och Mariana Söderman är i samma situation. En gemensam bekant har presenterat dem för varandra. Mariana Söderman vill arbetsträna och Magnus Forss erbjuder henne att komma till Roséns begravningsbyrå. 

–  Jag sa först nej. Att jobba nära döden var inget jag ville göra. Men sen tänkte jag att man ska övervinna sina rädslor. Så då tänkte jag, varför inte? 

Men sedan 1990-talet har reglerna inte blivit enklare. Arbetsförmedlingen vill ha tydliga ramar och tider för arbetsträning. Mariana Söderman ska jobba mellan 09.00 och 11.00. Oavsett när en begravning börjar. 

–  Det fungerar ju inte. Här försöker vi skapa ett meningsfullt jobb och så är ramarna helt oflexibla. Men även den här gången fick vi vår vilja igenom efter lite bråk, säger Magnus Forss. 

Mariana Söderman

Therese Lindström som är enhetschef på Arbetsförmedlingen svarar så här om hur myndigheten tänker kring flexibilitet. 

– När det gäller arbetsträning har vi 100 procents fokus på den som arbetstränar. Det innebär bland annat att det ska finnas ramar kring arbetstider och arbetsuppgifter. Man kan alltid komma med förslag om arbetsplats att få träna på, men blir det för rörigt så säger vi nej. Inte av elakhet utan för att den som arbetstränar inte ska bli utnyttjad.  

Sedan 1 april är Mariana Söderman anställd av Rosén begravningsbyrå. Hon har haft sin första egna begravning och har omvärderat yrket. Det handlar inte bara om död utan också vad de efterlevande får med sig. En mackägare som får signaturmelodin till tv-serien Macken spelad för sig på orgel, en busschaufför som hon köpte en leksaksbuss och ställde på kistan. 

–  Det ska vara värdigt. Men det som är värdigt för Agda 92 år är nödvändigtvis inte samma som för Adam 22 år, säger Mariana Söderman. 


2 600 begravningar senare: ”Alla är min mormor”

Magnus Forss har haft drygt 2 600 begravningar. Han kammar alltid håret på de döda. Bäddar för dem så att de ligger bekvämt. Den första begravningen han hade var hans mormor. Känslan från den vill han behålla. 

– Jag tänker att alla mina begravningar är mormor. Hur skulle jag vilja att hon blev omhändertagen? Det är någons älskade som ligger i kistan. Och vi har fått förtroendet att ta hand om dem, säger Magnus Forss. 

Går det att ha roligt på jobbet när man arbetar med sorg?

–  Ja, vi skrattar här också. Det är fortfarande en arbetsplats där vi bryr oss om varandra, säger Magnus Forss. 

Men han tillägger att det såklart kan vara tufft ibland. Då försöker han att skilja på sorg och tragedi. Det är sorgligt att en äldre människa dör, men en tragedi när ett barn gör det.  Vid de tillfällena tillåter han sig att gråta. Allt annat är omöjligt. 

Arbetsträningen gav både anställning och en ny väg för arbetsgivaren

För Mariana Söderman har arbetsträningen på Roséns begravningsbyrå lett till flera saker. Först och främst ett jobb, men även en känsla av att få bidra och vara behövd.

Mariana Söderman

–  Är man arbetslös länge så blir man avpolletterad från samhället. Här har jag ett sammanhang, någon som frågar hur jag mår varje dag och ett meningsfullt arbete där jag hjälper människor i en svår situation. 

Men även arbetsgivaren har haft stor nytta av Marianas arbetsträning. 

– Hon har ju varit en stor tillgång. Fler arbetsgivare borde se möjligheterna med att ta in personer som arbetstränar. De kanske inte kan göra saker på samma sätt eller lika snabbt, men gör ändå väldigt stor skillnad, säger Magnus Forss. 

Duon Magnus och Marianas vägar flätades samman av slumpen. Men kanske fanns det en mening med det ändå?

–  Att jag började jobba som tandsköterska gjorde ju att jag fick ta hand om rädda människor. Den erfarenheten bär jag med mig, säger Mariana Söderman. 

Och Magnus har märkligt nog också haft nytta av sitt snickerijobb. 

–  Det har gjort mig praktisk. Jag fixar saker: vill någon bilentusiast ha en bild på sista färden för pappa mot kyrkogården i vår gamla PV från 1951, då tar jag hand om det. När mackägaren i stan dog körde jag förbi hans gamla arbetsplats en sista gång och viskade ”hejdå macken”.

Vad är arbetsträning? 

Arbetsträning är en rehabiliterande insats där du under handledning får prova på arbetsuppgifter på en arbetsplats för att bygga upp din arbetsförmåga, utan krav på produktivitet. 

Det är en anpassad aktivitet, ofta via Arbetsförmedlingen som syftar till att kartlägga din kapacitet och underlätta återgång till arbetslivet

Källa: Arbetsförmedlingen