Den 23 januari i år skickade regeringen ut sin biståndspolitiska plattform på remiss, efter flera års avisering. Tanken är att dokumentet ska samla och förenkla den ganska stora mängd policys och riktlinjer som finns i dag.

Tre veckor fick remissinstanserna på sig att läsa in sig och svara på regeringens föreslagna inriktning för det svenska biståndet. Alldeles för kort tid, tyckte LO-TCO Biståndsnämnd, som skickade in sitt remissvar den 12 februari.

LO-TCO Biståndsnämnd är också starkt kritiska till att regeringens biståndspolitik helt missat att ta upp fackens stora potential som förändringsaktörer.

- Det är mycket märkligt att fackföreningsrörelsen, med mer än 174 miljoner medlemmar i mer än 150 länder, inte ens nämns i dokumentet, som en effektiv och viktig förändringsaktör, säger Kristina Henschen, kanslichef på LO-TCO Biståndsnämnd.

Plattformen för biståndspolitiken syftar, enligt regeringen, till att fungera som utgångspunkt för styrningen av det svenska biståndet och innehåller bland annat prioritering av målsättningar och vägledande värderingar.

Att regeringen där utelämnat den roll de fackliga organisationerna världen över spelar såväl i det civila samhället och som en av arbetsmarknadens parter, är bekymrande säger Kristina Henschen. Den privata sektorn och näringslivet nämns vid upprepade tillfällen som viktiga aktörer, vid sidan av det civila samhället, i dokumentet. Men när facken inte nämns alls i sammanhanget uppstår en obalans. Hon menar att det är en miss att inte inkludera en så stark aktör:

- Det civila samhället är jätteviktigt, men vi inom fackförbunden sitter ju vid förhandlingsbordet! Vi har tillgång till sammanhang dit andra aktörer inte nödvändigtvis kommer in.

Kristina Henschen tycker också att det är synd att regeringen inte fäster större vikt vid den resurs kollektiv organisering i stort innebär. Det behöver inte handla om fackförbund allena, men om folkrörelser i allmänhet. Det råder ett starkt fokus på individen i regeringens biståndsplattform.

- Men det är ju när folk går ihop som förändring sker. Det har regeringen helt osynliggjort här, säger hon.

Oklarhet råder även kring inriktningen mot låginkomstländer i regeringens politiska biståndsplattform. Merparten av världens fattiga bor i dag i medelinkomstländer, vilket LO-TCO Biståndsnämnd påpekar i remissvaret, varför biståndet också bör kunna kanaliseras dit.

Fast allt beror ändå på vad plattformen kommer att få för status, konstaterar Kristina Henschen. Det framkommer inte riktigt, tycker hon.

”De prioriteringar och målsättningar som regeringen formulerar i plattformen avser inriktningen på det samlade svenska biståndet”, heter det i regeringens remiss. Dokumentet ska ”ersätta policys” och vara ”vägledande”. Men remissinstanserna har inte fått någon komplett lista över vilka policys som ska ersättas eller i vilken relation plattformen ska stå till riktlinjerna i Politik i Global Utveckling (PGU), som antogs 2003. Vad som ska väga tyngst och faktiskt bli vägledande är alltså ännu oklart.

Även LO och TCO har skickat separata svar på regeringens biståndsplattform, där man delar LO-TCO Biståndsnämnds kritik.

– När regeringen började prata om plattformen sa man att processen skulle vara inkluderande. Sedan ramlar plattformen ned med jättekort remisstid. Det är inte seriöst, säger TCO:s internationella chef Helena Johansson till TCO-tidningen.