Huset där callcentret låg verkar övergivet. Men Christer Gunnarsson, Tina Svensson och Tei Häggström har hört att en egenföretagare har flyttat in här. Så vi ringer på dörren i hopp om att någon ska finnas därinne, för att få komma in i de lokaler där de jobbade innan strejken, även om Tina tycker det känns lite obehagligt att vara tillbaka.

- Vi var stolta över det vi gjorde. Men det är klart att det var psykiskt påfrestande också. När veckan var slut så kändes det som man var det själv också, säger hon.

- Det var mycket tankar som snurrade hela tiden, och att ens gamla arbetskamrater bara gick förbi utan att heja var jobbigt. Att vi inte kunde prata och försöka reda ut det. Man skulle ju ändå vilja veta hur de tänkte och varför de inte ens svarade på en enkel fråga.

Christer drar med handen över de tejpremsor som ännu sitter på dörren och konstaterar att det är rester efter de öppetskyltar som platschefen satte upp sedan han rivit ner strejkplakaten.

Jaså, ni är tillbaka på brottsplatsen?

Efter en stund inser vi att dörren kommer att förbli lika stängd som den var då, när Kollega var här under strejken och inte släpptes in i lokalen.

- Jaså ni är tillbaka på brottsplatsen?, skojar en äldre man som går förbi med sin hund.

Han var en av de många ortsbor som kom förbi när de strejkade, bjöd på fikabröd och berättade vad han tyckte de borde göra med ”svartfötterna”, berättar Christer senare.

Vi är tillbaka i Fränsta, den lilla byn i Medelpad, där personalen vid ett callcenter strejkade i ett par månader förra våren, i ett försök att få till kollektivavtal.

Strejken avslutades i maj, sedan arbetsgivaren beslutat lägga ned callcentret, utan att de anställda fått någon förklaring till varför. Bara ett pressmeddelande där ledningen skyllde nedläggningen på Unionen.

Det som nu återstår är den osämja som uppstod mellan de strejkande och de arbetskamrater som valde att fortsätta jobba. För det som utspelades mellan de forna kollegorna under strejken är inte uppklarat. Efter flera veckors tigande, spottande i marken och glåpord när de möttes utanför callcentret var strejken slut och de skildes åt utan att ha talat med varandra.

När jag under konflikten frågade en ombudsman hur de strejkande och de som valde att fortsätta jobba skulle kunna arbeta med varandra igen om strejken ledde till att man fick till ett kollektivavtal, sa denne att det var en sak som facket skulle ställa krav på, att arbetsgivaren tog itu med problemet direkt, genom att ta in extern hjälp med konfliktlösning om så behövdes.

Men eftersom callcentret lades ned har ingen fått någon hjälp. Och nu verkar taktiken vara att undvika varandra så mycket som möjligt.

De kan ju ha haft sina skäl för att fortsätta jobba därinne.

Tina, Christer och Tei berättar att ingen av ”svartfötterna” bor i Fränsta men att man ändå kan stöta på varandra i olika sammanhang, som i mataffären, på krogen eller Arbetsförmedlingen. Och då hälsas det inte.

- Det man vill ha är en ursäkt. Det har vi aldrig fått. De kan ju ha haft sina skäl för att fortsätta jobba därinne. Men vi borde ändå få en ursäkt, säger Tina och får medhåll av Christer och Tei.

Strejken kom inte bara att handla om kollektivavtalet utan avslöjade också ett slags kulturkrock, där personalen upplevde att det kom några finansvalpar från Stockholm som hade lekstuga i Fränsta, som var inkompetenta och dessutom såg ner på, försökte förminska och utnyttja dem genom oschysta villkor.

Eller som en av de strejkande tidigare har beskrivit det: ”Det handlade om kostymer, arrogans, hånleenden och översitteri, därför att de kom från Stockholm och vi kom från landet och att de därmed tyckte de var lite finare”.

Det tyder på en människosyn som är främmande för de flesta som bor här uppe.

Arbetsgivarens agerande väckte också ilska hos många andra, inte minst i det norrländska inlandet. En som upprördes var kommunalrådet Sten-Ove Danielsson (s) i Ånge som sa:

- Jag har blivit väldigt illa berörd av det som hänt. Hur de behandlar sin personal och hur de nonchalerade fackets försök att få till en diskussion utifrån personalens krav. Det tyder på en människosyn som är främmande för de flesta som bor här uppe, att man ens tror att någon ska acceptera de villkor de hade.

Sedan callcentret lades ned har bara en av de strejkande fått ett mer långvarigt jobb medan de övriga pluggar eller går arbetslösa med undantag av några korta påhugg.

Men de ångrar ingenting.

- Nej absolut inte. Det här har ju pågått länge nu, att arbetsgivare kommer hit, går på bidrag med billiga lokaler och personal i något år och sedan drar de härifrån. Jag är övertygad om att de här inte heller hade någon avsikt att hålla på med det här på sikt, säger Christer.

- Visst var det tråkigt att jobben försvann. Men ändå klart värt det, att vi liksom kunde sätta en stämpel: kom inte hit och lek med oss. Jag tror att nästa företag som letar efter ett ställe och som kanske bara är halvseriöst, ser att här går det inte att köra över alla. Företag som kommer hit ska tänka sig för lite och följa spelreglerna, säger Tina.

Trots att nedläggningen av callcentret innebar att man förlorade ett femtontal arbetstillfällen i en bygd med hög arbetslöshet verkar de fortfarande ha ortsbefolkningen med sig i det här. Själva har de bara fått stöd också efter strejken, säger Christer.

En företagare på orten som jag pratar med innan jag möter de strejkande säger om callcentrets ledning:

- Jag mötte dem i olika sammanhang och de betedde sig inte bra. Folk här omkring betraktar dem som sådana där finansvalpar, sådana där stureplanstyper. Det var bara skönt att de försvann härifrån.