Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vad vill tjänstemannarörelsen?

Den svenska socialförsäkringen ansågs länge vara bäst i världen. Försämringarna under de senaste åren har dock förändrat detta. Det skriver Joakim Palme, professor i statskunskap vid Uppsala universitet.
Joakim Palme Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad har hänt med den svenska modellen?  Så kan man sammanfatta reaktionerna på den rapport om de svenska socialförsäkringarna i internationellt perspektiv som jag och mina kollegor Tommy Ferrarini, Kenneth Nelson och Ola Sjöberg överlämnade till socialförsäkringsutredningen i slutet på maj. Generositeten framstår i internationell jämförelse numera som högst medelmåttig vilket stämmer illa med vår självbild. Hur kunde det gå så?

Förklaringarna måste sökas på både medellång och kort sikt. På medellång sikt har de svenska ersättningsnivåerna halkat efter på grund av så kallade icke-beslut: Taket i sjukförsäkringen är prisindexerat och genom den gynnsamma reallöneutveckling vi haft de senaste årtiondena så har andelen som har inkomster över de förmånsgrundande taken ökat dramatiskt. Numera tjänar heltidsarbetande också med vanliga löner mer än taken. Utvecklingen på a-kasseområdet har varit ännu mer dramatisk. Där har det "högsta" beloppet redan från börjat varit lägre och heller inte varit automatiskt indexerat på samma sätt som för sjukpenningen. Det här är  underlåtenhetssynder som alla regeringar sedan 1980-talet gjort sig skyldiga till.


På kort sikt har beslut av den sittande regeringen spätt på den nedåtgående trenden: Jobbskatteavdraget har i praktiken sänkt ersättningarna och flera sänkningar av ersättningsnivåerna har också införts, kanske framför allt för dem som varit sjuka eller arbetslösa länge. Här har det också gjorts skärpningar när det gäller varaktigheten i ersättningsperioderna. I arbetslöshetsförsäkringen har dessutom den högre ersättningen som tidigare fanns för de första 100 dagarna avskaffats och den takhöjning som 2006 gjordes i sjukpenningförsäkringen har rullats tillbaka.

När jag presenterade rapporten på ett SNS-seminarium  framhöll generaldirektören för Inspektionen för socialförsäkringen, Per Molander, att socialförsäkringsfrågorna är av sådan dignitet att det inte bara handlar om rena försäkringsfrågor. Han hävdade, helt riktigt, att det sätt som vi organiserar socialförsäkringarna på har bäring mot vår tids stora frågor; såväl den ökande ojämlikheten mellan medborgarna som maktbalansen mellan de stora intressegrupperna och ytterst tilliten i samhället.

Vi får dock inte tappa bort försäkringsfrågorna i det här sammanhanget. Om de svenska socialförsäkringarna skall bidra till att främja de värden som vi gärna vill förknippa med den svenska modellen, som jämlikhet och effektivitet, då menar jag att det krävs reformer som tar försäkringsmässigheten på allvar. Och visst finns det chans att göra bra reformer nu när de svenska socialförsäkringarna ändå är under utredning.
En av pensionsreformens arkitekter lär ha hävdat att den reformen är så stabil att man inte behöver göra om systemet förrän nästa istid inträffar (och med den globala uppvärmningen lär det dröja länge). Jag tycker att vi kan ha mer blygsamma ambitioner med sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, men om vi "gör rätt" nu så slipper vi "göra om" detta århundrade.

Finns det politiska modet till århundradets reform av den sociala tryggheten för dem som befinner sig i arbetsför ålder?  Om man lyssnar till vad socialförsäkringsminister Ulf Kristersson säger om vad han ser som önskvärt så inger det förhoppningar. För vem har mer passionerat predikat inkomstbortfallsprincipens lov?
Men om man menar allvar med principerna så visar jämförelserna av den svenska utvecklingen över tid med hur det ser ut i andra länder, att tiden är verkligt mogen att göra förändringar. En god början vore att dramatiskt höja taken i sjukpenningförsäkringen. Det vore mer effektivt än det dubbelkommando som gäller med dagens stora betydelse för avtalade och individuella privata försäkringar.

"Takfrågan" är än mer akut när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Men här inställer sig fler frågor som behöver få ordentliga svar. Vad tillför fackföreningarna genom att vara administratörer av systemen?  Tjänstemannafacken har en kritisk position. Här finns trender som borde stärka egenintresset för en allmän sjukförsäkring värd namnet. Ökningen av den psykiska ohälsan och varaktig ohälsa bland just tjänstemännen är fenomen som vi redan kunde observera på 1990-talet.   

Låt oss dock inte snäva in diskussionen kring socialförsäkringarna till att handla om hur vi ekonomiskt skall kompensera dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Lär i stället av de framgångar som kan nås via rehabilitering och aktiva åtgärder med utbildningsinnehåll så att trygghetssystemen kan tjäna som en investering i framtiden!

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ghostad av Arbetsförmedlingen

Jag har ringt, förklarat, väntat och ringt igen för att nå rätt person på Arbetsförmedlingen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." Ingen har kontaktat mig – på tre månader.
Jenny Fornlund Publicerad 19 maj 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science