Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nu satsar vi på omställning

Framtidens arbetsmarknad - hur ser den ut? Allt kan vi inte veta, men ett är säkert. Förändringarna går allt snabbare. I allt högre takt förändras därmed också kraven på medarbetarna. Den utbildning och kompetens som var tillräcklig i går behöver fyllas på för att räcka till också för morgondagen.
Cecilia Fahlberg - ordförande Unionen Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nyckeln till framgång hette en gång talang, skicklighet och kreativitet. I dag är samma ord grundläggande krav i en allt tuffare global konkurrens. Att många gånger byta jobb och ibland också karriärväg under ett yrkesliv är redan i dag både en nödvändighet och en möjlighet till personlig utveckling som kommer att bli allt vanligare.

Som det största fackförbundet på den privata arbetsmarknaden har Unionen ett stort ansvar att påverka en utveckling som fortlöpande förändrar villkoren på jobbet. Det är ett ansvar Unionens förtroendevalda tar varje dag på arbetsplatser runt om i vårt land. Vi gör det avtalsvägen i dialog med arbetsgivarna och vi gör det i vårt opinionsbildande arbete gentemot politiker. Vi gör det inte minst genom att utveckla kollektivavtalen så att de fungerar väl både i dagens verklighet och morgondagens.

Det är mot denna bakgrund Unionen inom ramen för PTK har kommit överens med Svenskt Näringsliv om att inleda förhandlingar om ett nytt utvecklat omställningsavtal, som planeras starta till hösten. Som alltid i förhandlingar finns det gemensamma ståndpunkter, men också skilda åsikter. Vi är överens om att möjligheter till omställning har stor betydelse både för tjänstemän och företag, för arbetsmarknadens funktionssätt och ytterst för svenskt näringslivs konkurrenskraft. Vi är också överens om att denna förmåga till omställning syftar till att tjänstemännen ska vara attraktiva på arbetsmarknaden och att företagen ska kunna behålla och rekrytera kompetenta tjänstemän.

Vi har sedan många år ett omställningsavtal som har fungerat mycket väl. Det har gett svenskt näringsliv möjlighet till nödvändig förändring och en trygghet för individen på vägen mot ett nytt jobb.

Nu har vi en unik möjlighet att utveckla detta avtal så att det förmår möta villkoren även på morgondagens arbetsmarknad. Men ska vi lyckas måste diskussionerna utgå från en saklig analys av vad som brister i dag och vilka förändringar som krävs. Vill vi ha något nytt krävs också nya tankar, från oss alla. I dag domineras debatten av en mytbildning även på politisk nivå, som utgår ifrån en direkt okunskap om hur det faktiskt fungerar på företagen i dag. Det tycks mest handla om hur man så snabbt och billigt det någonsin går ska kunna göra sig av med medarbetare, när fokus borde vara hur vi ser till att medarbetarnas kompetens blir så attraktiv och gångbar som möjligt.  

I dag stavas trygghet i arbetslivet kompetens och förmåga till förändring. Det är faktorer som både kan avgöra om vi får behålla jobbet vid förändringar inom företaget och om vi kan få ett  nytt. Unionen vill därför se större möjligheter till kompetensutveckling genom hela livet. Vi vill utsträcka omställningsavtalet till att även omfatta visstids­anställda och dem som drabbats av ohälsa. En självklar utgångspunkt för Unionen är trygghet, tydlighet och rättssäkerhet. Lika självklart är att de kommande förhandlingarna ska präglas av stor delaktighet från Unionens förtroendevalda.

Det är uppenbart att politikerna otåligt väntar på att arbetsmarknadens parter enligt beprövad svensk modell ska klara av att möta förändringarna på arbetsmarknaden. Nu är det upp till bevis att vi förmår leverera lösningar som gynnar medarbetare, företag och samhälle.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson