Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Fruimporten" går att stoppa

De kommer till Sverige med drömmar om kärlek, lycka och välstånd. För många av kvinnorna blir verkligheten en helt annan.
Angela Beausang Publicerad 11 mars 2011, kl 09:53
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För Gloria från Filippinerna började slagen under graviditeten. Kinesiska Chang-Ngo och hennes dotter blev misshandlade av en svensk man som hon träffat på internet. Leena från en före detta Sovjetstat blev våldtagen framför ryska porrfilmer. Iranska Arizou tvingades att stå ut med misshandel under prövotiden för att få uppehållstillstånd.

Alltfler kvinnor som har flyttat till Sverige för att de har en relation med en svensk man söker stöd hos Roks kvinnojourer efter att ha blivit utsatta för våld av mannen.

Det är värt att understryka att det sannerligen inte är ett brott att söka kärlek utanför landsgränserna. 2009 beviljades 13 696 utländska kvinnor uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till en svensk man. I majoriteten av fallen var relationen ny och uppehållstillståndet tidsbegränsat med en prövotid på två år. De allra flesta av dessa relationer är säkerligen baserade på kärlek och ömsesidig respekt. Men i alldeles för många fall slutar kvinnornas livsprojekt i djup tragedi.

I den nya rapporten Fruimporten fortsätter konstaterar Roks att 552 kvinnor som kommit hit på anknytning sökte sig till någon av Roks kvinnojourer under 2009 för att de utsatts för våld eller någon annan form av kränkning av sin svenske man, vilket är en ökning från föregående år.

Kvinnorna som jourerna möter berättar med få undantag samma historia: Mannen lockar med giftermål, välstånd och uppehållstillstånd. Det avges löften om försörjning av kvinnans barn och släkt i hemlandet. Väl framme i Sverige visar det sig dock att verkligheten ser annorlunda ut: Mannen förändras, han börjar kritisera och kontrollera kvinnan. Han hindrar henne inte sällan från att lära sig svenska, träffa andra och etablera sig. Han undanhåller information om vilka rättigheter hon har i sitt nya hemland och hotar ibland även hennes barn.

"Importkvinnor" har vanligtvis tre alternativ att välja mellan: att återvända till hemlandet, att stanna i våldsrelationen eller att söka fortsatt uppehållstillstånd eller asyl. Samtliga av dessa alternativ innebär svårigheter och nuvarande regelverk kan få ödesdigra konsekvenser för kvinnornas liv.

Samhället behöver inte stå handfallet. Roks föreslår fyra konkreta åtgärder:

Avskaffa tvåårsregeln - den fyller inte sitt syfte och bidrar dessutom till att kvinnor blir fångar i en relation där de kränks och misshandlas.

Det finns i dag en laglig möjlighet att få stanna om förhållandet tagit slut innan prövotiden är slut på grund av våld i relationen. Tyvärr har det i praktiken blivit mycket svårt att uppfylla de krav som ställs för att denna skyddsgrund ska gälla. Detta tror vi inte var lagstiftarens intention.

Ge kvinnor som flyttar till Sverige på grund av anknytning bättre och tydligare information om sina rättigheter.

Kvinnojourerna berättar om flera fall av så kallad serieimport. Med detta menas män som satt i system att importera  kvinnor för att utnyttja dem på olika sätt, efter en tid sparka ut dem och sedan importera en ny. Att detta är möjligt är fullständigt oacceptabelt och något som vi måste vi få stopp på.

Sedan EG-direktivet om familjeåterförening infördes  får Migrationsverket inte längre göra en seriositetsprövning i de anknytningsärenden där paren redan är gifta eller är sambos. EG-direktivet tillkom med goda avsikter och går inte att ändra. Däremot bör och kan Migrationsverket ta fram noggrannare underlag för sina bedömningar.

För förändringar krävs kunskap, vilja och handlingskraft. Roks hoppas innerligt att ansvarig minister besitter  dessa tre egenskaper.

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare

Debatt

Debatt: Många bollar i luften – säker väg till sjukskrivning

Att hålla många bollar i luften är inte ett tecken på bra simultanförmåga. Det är ett tecken på osund företagskultur, skriver Weisly Perez.
Publicerad 30 april 2024, kl 06:00
en skylt som är sprucken med namnet stress
Balans mellan jobb och fritid är ett måste för att anställda ska må bra, skriver Weisly Perez.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varje år blir fler och fler sjukskrivna på grund av stress på jobbet. Det finns många myndigheter, fackföreningar och forskare som pekar på att det här är ett samhällsproblem som växter under tystnad. 

Sverige var tidigare ett föredömligt land när det gällde balans i livet. När arbetsdagen var slut, så slutade man att jobba. Tyvärr är det inte så längre. Anställda drabbas konsekvent av önskemål om att maximera sin prestation. Ny teknologi gör det möjligt att jobba dygnet runt.

Vi leker att ”springa snabbare än ett expresståg” och resultatet är att i stället för att uppnå företags- och karriärmål, springer vi mot en sjukskrivning. Stressrelaterad psykisk ohälsa är den enskilt största diagnosen i Försäkringskassans statistik.

Vi springer mot en sjukskrivning

Det är inte bara individer som drabbas av konsekvenserna. Arbetsgivare kommer att tappa personal. När det blir mer att göra och färre ska utföra det kommer anställda tröttas ut och säga upp sig.  Det är också du och jag som betalar konsekvenserna med våra skattepengar i och med de sjukskrivningar som följer. 

Det här är pengar som skulle kunna gå till annat om vi jobbade mer förebyggande: sjukhus, forskning, skolor och kommuner som vill utveckla projekt. 

Företag existerar inte utan anställda. Arbetsmiljöproblematiken diskuteras varje år mellan fack och arbetsgivare. Lön och villkor är viktigt, men om balansen mellan jobb och fritid inte fungerar kommer arbetsgivarna inte ha några anställda som kommer till jobbet. 

Arbetsgivare måste lyssna på medarbetarna för att hitta åtgärder. Om det inte görs får det konsekvenser för både individer, företaget och samhället i stort. Många arbetsgivare hävdar att anställda måste lära sig självledarskap men då läggs ansvaret helt på individen och det håller inte. 

Företag existerar inte utan anställda

Jag tror att målet uppnås genom samarbete. Att bygga ett team är mycket mer än att dela uppgifter, göra rapporter och samla poäng.  Att bygga ett team kräver en ledare med engagemang, som har mänskligt och empatisk beteende. Att ha många bollar i luften är inte längre en indikator för hög prestation. Det är en indikator på att företaget är i kaos och anställda köper en biljett direkt till en lång sjukskrivning.   

/Weisly Perez, arbetar med HR