Här är det definitivt inte hälsan som tiger still. Kommer sig tystnaden av att ingen vet sig någon levandes råd? Erfarenheterna av förbud manar inte till efterföljd. Inte heller av ransonering och motbok. Det skulle kringgås på otaliga sätt och troligen förbjudas av EU.
Under tiden har attityden förändrats på motsvarande sätt. Vi dricker i fler sammanhang. Systemet har infört lördagsöppet och trevliga butiker där man får plocka åt sig själv. Vi smyger oss inte in på Systemet i förhoppningen att inte bli sedd av bekanta. En middagsbjudning utan vin är otänkbart för de flesta. Kolleger går ut efter jobbet och tar några glas vin. Snart sagt varje tidning förser oss med tips om nya viner. Sedan några veckor förekommer vinexperter (sommelierer) regelbundet i SVT. Examensdagar i grundskolan för att inte tala om studentfiranden är rena fyllefester. Nyligen kom en rapport om att äldre personer är en ny riskgrupp för överkonsumtion av alkohol.
Den 22 september kom för ovanlighetens skull ett debattinlägg (i Svenska Dagbladet) i ämnet. Så bör Odells spritpengar användas löd rubriken. Den var undertecknad av bland andra Mari-Ann Krantz och Wanja Lundby-Wedin, ordförande för PTK respektive LO. Dessa vill att det ska utvecklas fler behandlingsmetoder vid alkoholism. De efterlyser mer forskning, till exempel om varför kvinnor tål alkohol sämre än män. Samt ökad kunskap för att identifiera ärftliga faktorer och miljöer för alkoholberoende.
Hur viktigt är det med mer kunskap om varför kvinnor tål alkohol sämre? Räcker det inte med att vi vet att så är fallet? Skulle mer kännedom om ärftlighetens betydelse förändra beteendet för dem som är i riskzonen? Vi vet ju att genetiken aldrig slår till rakt av. Det är lätt att intala sig att just man själv är ett undantag.
Jag har en känsla av att tiden har sprungit ifrån nykterhetstanken. Helnykterhet omges av ett löjets skimmer, såvida den inte är förorsakad av ett tvång, alkoholism. IOGT/NTO har, liksom de andra stora folkrörelserna från 1900-talet, förlorat medlemmar, anseende och inflytande. Vi hör inte talas om Folknykterhetens dag på Skansen längre, om den ens finns kvar.
Jan Myrdal har sagt sig kunna acceptera ransonering för att solidarisera sig med dem som inte klarar spriten. Det är lätt att instämma i princip. Särskilt när man betänker samhällets årliga kostnader för alkoholens härjningar. Olika nationalekonomiska beräkningar uppskattar dem till mellan 29 och 156 miljarder kronor. Enligt den lägre uppskattningen har en kommun av Faluns storlek kostnader på 178 miljoner kronor på grund av alkoholmissbruk.
Lika liberala som vi är mot alkohol, lika fördömande är vi när det gäller narkotika. Att en brittisk regeringsutredning nyligen kom fram till att alkohol är farligare än LSD och amfetamin och att tobak orsakar större skador än cannabis och ecstasy ändrar ingenting. Utredarna har tittat på dels hur beroendeframkallande drogerna är och dels på hur stora sociala skador de orsaker samt hur mycket de skadar användaren fysiskt.
Så vad göra? När ungefär hälften av alla registrerade våldsbrott sker under påverkan av alkohol. När alkoholrelaterade skador och dödsolyckor i trafiken blir allt fler. När det enligt Vägverket finns ett klart samband mellan det ökande rattfylleriet och den ökande totalkonsumtionen av alkohol.
Goda råd är inte bara dyra. De tycks inte existera i den här frågan. Alla tvår sina händer. Efter oss syndafloden.
