Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Från att ha kallats för ”Europas sjuke man” har Tyskland under de senaste tio åren förvandlats till en förebild, inte minst i den svenska debatten. Men i en ny rapport, Flawed role model? The economic performance of Germany and Sweden, visar TCO:s chefsekonom Göran Zettergren att det finns anledning att ta uppgifterna om det tyska jobbmiraklet med en nypa salt.
En av utgångspunkterna för förvandlingen var de så kallade Hartzreformerna, som Tyskland genomförde i början av 2000-talet. Bland annat ökade kraven på arbetssökande som också tvingades acceptera jobb med lägre lön än tidigare.
Enligt Göran Zettergren ligger den stora skillnaden mellan Tyskland och Sverige i lönebildningen. Medan lönerna i Sverige ökat kraftigt de senaste decennierna, har de tyska i stort sett legat still. I Tyskland växte det fram en omfattande låglönemarknad under början av 2000-talet.
- Det medförde att exporten gick väldigt bra för Tyskland, men samtidigt stagnerade den privata konsumtionen. Och framförallt, tanken att de ökade vinsterna i näringslivet skulle leda till ökade investeringar fungerade inte, sa Göran Zettergren på ett seminarium när rapporten presenterades.
I rapporten sägs också att den tyska lönemoderationspolitiken faktiskt inte gett några nya jobb. Att antalet sysselsatta ökade berodde på att medelarbetstiden minskade, man delade helt enkelt på jobben. Ytterligare en orsak till den minskande arbetslösheten skulle, enligt Göran Zettergren, vara att befolkningen i arbetsför ålder sjunkit.
- Att man uppnår något med löneåterhållsamhet tror jag inte. Tyskland hade varit ett bättre land med en högre löneökningstakt.
Göran Hjelm, forskningschef på Konjunkturinstitutet, är inte helt överens med sin namne när det gällde effekterna av Hartzreformerna. Huvudorsaken är demografiska. Enligt Göran Hjelm räcker det inte med att titta på BNP-siffror totalt om man ska studera den ekonomiska utvecklingen, utan man bör även syna BNP per invånare i arbetsför ålder.
- Gör man det ser man att Tyskland gått lite bättre än Sverige. Efter reformerna har sysselsättningen i Tyskland ökat med tio procentenheter, och tittar man på äldres arbetskraftsdeltagande har det ökat med 20 procentenheter, sa Göran Hjelm på seminariet.
En lärdom går att dra av det tyska exemplet, menar Göran Hjelm: med ökad lönespridning ökar sannolikt också sysselsättningen.
Att leda ett fackförbund kan ge mycket goda inkomster. Tidningen Arbetsvärlden publicerar i dag en lista på vad ordförandena i fackförbunden tjänar. Tidningen har dels tagit reda på vilken lön facktopparna har från sitt förbund, dels hur mycket de har i extrainkomster, exempelvis från styrelseuppdrag.
Högst lön – om man bortser från extrainkomster – har Andreas Miller, ordförande för Ledarna, som tjänar 160 500 kronor i månaden. Lägst lön har Tull-Kusts ordförande Johan Lindgren, med en månadslön på 20 850 kronor. Peter Hellberg, ordförande för Unionen, tjänar 122 877 kronor.
Om man räknar med facktopparnas extrainkomster blir listan en annan. Då toppar Ulrika Boëthius, ordförande för Finansförbundet. Hon tjänar 116 976 kronor, men har en total månadsinkomst på 470 783 kronor. Anledningen är främst att hon tidigare varit anställd på Handelsbanken och fortfarande tar del av bankens vinstdelningsprogram.
Även Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande, har betydande extrainkomster. Hennes lön är 110 540 kronor. Totalt tjänar hon dock 187 933 kronor. Extrapengarna kommer från styrelseuppdrag och rese- och bostadsförmåner, enligt Arbetsvärlden.
Ordförande, förbund, uppgiven och taxerad inkomst.