Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
När avtalsrörelsen 1995 resulterade i löneökningar som ansågs så höga att de försvagade konkurrenskraften, uppmanade den dåvarande regeringen arbetsmarknadens parter att arbeta fram en ny form för lönebildning. Sverige blev, efter fjolårets folkomröstning, medlemsland i EU under 1995 och regeringen ville se till att löneökningarna matchade de genomsnittliga nivåerna i resten av EU.
Sommaren 1996 bjöd förbund från LO, TCO och Saco, via en debattartikel in arbetsgivarsidan till förhandlingar. Två månader senare tackade arbetsgivarna, via en ny debattartikel, ja till inviten och på våren 1997 undertecknades det färdiga Industriavtalet.
Idén med avtalet var att parterna inom industrin, fack och arbetsgivare, skulle ta hänsyn till konkurrensläget för industrisektorn och komma fram till den procentuella löneökningen för kommande avtalsperiod. ”Märket” skulle sedan fungera som en norm för löneökningarna på resten av arbetsmarknaden.
Avtalsrörelsen 1995 var inte den första som ställt till ekonomiska problem i Sverige. Redan under 70- och 80-talen började man ta ut för höga löneökningar. Det ledde till en kostnadskris som man löste med hjälp av devalvering ett par gånger. Sverige hade fortsatt höga löneökningar under 90-talet och dessutom inflation, som man försökte kompensera för med ännu högre löneökningar vilket drev upp kostnaderna i Sverige jämfört med andra länder. Det var en av orsakerna till 90-talskrisen. Sverige var helt enkelt för dyrt.
Industriavtalet har tillämpats sedan 1998. Men inte utan att vara omstritt. Sveriges största arbetsgivarorganisation, Teknikföretagen, valde 2010 att säga upp avtalet med motiveringen att övriga parter inte tagit tillräckligt stor hänsyn till industrins normerande roll och behov av att kunna konkurrera med utländska företag. Kvar stod fyra avtalsslutande parter från arbetsgivarsidan: Skogsindustrierna, Stål- och metall, Industri- och kemigruppen samt Livsmedelsföretagen.
Men året därpå var Teknikföretagen med igen då ett nytt avtal tecknades. I det nya Industriavtalet förtydligades att det var industrin som skulle sätta nivån för kostnaderna på arbetsmarknaden, det vill säga lönerna. Bakom avtalet stod fem fackförbund (Unionen, GS, IF Metall, Livs och Sveriges Ingenjörer), tillsammans med tolv arbetsgivarorganisationer. Fackförbundet Pappers valde dock att kliva av samarbetet.
Mellan 1998, då det första Industriavtalet började tillämpas, och 2013 har produktivitetsökningarna legat på 5,5 procent per år. Samtidigt har de reala arbetskraftskostnaderna årligen ökat med 2,3 procent. I omvärlden är det få länder som når upp till samma nivåer som Sverige. Ett argument som, enligt Unionen, väger tungt till fördel för Industriavtalet.
Att leda ett fackförbund kan ge mycket goda inkomster. Tidningen Arbetsvärlden publicerar i dag en lista på vad ordförandena i fackförbunden tjänar. Tidningen har dels tagit reda på vilken lön facktopparna har från sitt förbund, dels hur mycket de har i extrainkomster, exempelvis från styrelseuppdrag.
Högst lön – om man bortser från extrainkomster – har Andreas Miller, ordförande för Ledarna, som tjänar 160 500 kronor i månaden. Lägst lön har Tull-Kusts ordförande Johan Lindgren, med en månadslön på 20 850 kronor. Peter Hellberg, ordförande för Unionen, tjänar 122 877 kronor.
Om man räknar med facktopparnas extrainkomster blir listan en annan. Då toppar Ulrika Boëthius, ordförande för Finansförbundet. Hon tjänar 116 976 kronor, men har en total månadsinkomst på 470 783 kronor. Anledningen är främst att hon tidigare varit anställd på Handelsbanken och fortfarande tar del av bankens vinstdelningsprogram.
Även Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande, har betydande extrainkomster. Hennes lön är 110 540 kronor. Totalt tjänar hon dock 187 933 kronor. Extrapengarna kommer från styrelseuppdrag och rese- och bostadsförmåner, enligt Arbetsvärlden.
Ordförande, förbund, uppgiven och taxerad inkomst.
I snitt ökade chefslönerna med 5,5 procent förra året, vilket är 1,4 procentenheter mer än löneökningarna för arbetsmarknaden i stort.
Samtidigt finns det – precis som tidigare år - betydande skillnader mellan kvinnors och mäns löner. Snittlönen för kvinnliga chefer var 54 400 kronor förra året. Männen tjänade i genomsnitt 61 800 kronor. Kvinnornas löner ökade med 5,24 procent medan männens ökade med 5,68 procent och alltså drog ifrån kvinnorna ytterligare. Det innebär en löneskillnad på 12 procent.
En del av löneskillnaden är oförklarad. Det innebär att den inte förklaras av att kvinnor och män arbetar i olika yrken och branscher, har olika utbildningsnivå, arbetstid eller ålder.
Trots det går det inte att slå fast att löneskillnaden beror på diskriminering, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Anledningen är att statistiken inte kan fånga alla faktorer som påverkar lönen.
Amanda Lundeteg är vd för stiftelsen Allbright som arbetar för jämställdhet och mångfald på ledande positioner. Hon ser flera orsaker till att kvinnor tjänar mindre än män.
– En förklaring är att arbetsmarknaden är könsuppdelad och att kvinnors arbete oftare värderas lägre än mäns. En annan förklaring är att kvinnor tar, och förväntas ta, mer ansvar för hem och familj. I familjer med minst ett barn tjänar mannen mer, trots att kvinnan i 41 procent av fallen har högre utbildning, säger hon.
För fackförbunden finns mycket att göra för att minska löneskillnaderna bland chefer, enligt Amanda Lundeteg.
– De bör förespråka ett flexibelt arbetsliv för att göra det lättare att få ihop arbetsliv och familjeliv. De bör också jobba för bra lönekartläggningar och för jämställd rekrytering. Män rekryteras oftare för sin potential, kvinnor för sin erfarenhet, och det syns i plånboken.
Allbright förespråkar individuell föräldraförsäkring och utbildningar i jämställt föräldraskap.
– Först när vi är jämställda i privatlivet finns förutsättningar för en jämställd arbetsmarknad. Att kvinnor tar störst ansvar för familjen leder till sämre löneutveckling och lägre pensioner. Det kan dessutom få katastrofala följder om ett par går skilda vägar.
Olle Brynja är utredare och jämställdhetsexpert på Unionen. Liksom Amanda Lundeteg ser han den segregerade arbetsmarknaden som en delförklaring till löneskillnaden mellan kvinnor och män.
– Vi vet också att kvinnor oftare är chefer i första linjen, medan männen oftare är chefer i toppen där lönerna är högre.
Även Olle Brynja lyfter det ojämställda föräldraskapet, liksom föreställningar om kvinnliga och manliga egenskaper, som förklaringar till löneskillnaden.
– Men det är anmärkningsvärt att det fortfarande finns ett oförklarat glapp mellan kvinnors och mäns löner. Av de företag som gör lönekartläggningar upptäcker 40 procent osakliga löneskillnader, säger han.
För att komma till rätta med löneskillnaderna behövs arbete på flera fronter, enligt Olle Brynja. Förutom lönekartläggningar kan det till exempel handla om utbildnings- och opinionsinsatser.
– Unionen arbetar för ett mer jämställt arbetsliv och för att utbilda arbetsgivare i hur man skapar föräldravänliga arbetsplatser. Men det finns förstås könsnormer som genomsyrar hela samhället och som är svårare för oss som fackförbund att göra något åt.
Olle Brynja tror att karriärsnormer många gånger påverkar chefer starkare än anställda som inte är chefer.
– Jag är övertygad om att det till exempel fortfarande finns föreställningar om att chefer inte ska vabba eller jobba deltid, säger han.
Unionen förespråkar en tredelad föräldraförsäkring där en tredjedel är vikt åt vardera föräldern och en tredjedel kan användas fritt. På så vis kan männens uttag av föräldradagar öka.
– I dag tar kvinnor ut 70 procent av föräldradagarna. Det påverkar deras chefskarriärer. I dag ligger kvinnor och män relativt lika lönemässigt fram tills de får sitt första barn. Då drar männen ifrån.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män var i princip oförändrad jämfört med året innan, men den långsiktiga trenden är att den minskar. Amanda Lundeteg tror att EU:s kommande lönetransparensdirektiv kommer att minska skillnaden ytterligare.
– Företagen blir tvingade att ange lön i annonser och redovisa hur lönespannet ser ut bland anställda. Först när alla fakta är på bordet vet vi var skevheten uppstår. Det blir en del jobb för bolagen, men på sikt tror jag att det kommer att leda till mer jämställda löner, säger hon.
It & telekom: 71 000
Media & Kommunikation: 64 900
Konsult & finans: 63 700
Farmaci & hälsa: 63 200
Energi & miljö: 61 000
Industri & teknik: 60 100
Handel: 57 600
Bygg & fastighet: 57 400
Transport & logistik: 53 700
Organisationer & föreningar: 50 500
Service & tjänster: 47 900
Källa: Unionens lönestatistik
Stockholm: 65 700
Göteborg: 61 400
Sydväst: 59 000
Östra Sörmland/Gotland: 56 000
Bergslagen: 55 700
Uppland: 55 200
Småland: 54 600
SjuHall: 54 200
Mälardalen: 54 200
Öst: 53 900
Värmland: 53 000
Gävleborg: 52 500
Sydost: 52 400
Skaraborg/Väst: 52 400
Västerbotten: 51 900
Dalarna: 51 000
Mellannorrland: 50 800
Norrbotten: 49 600
20–24 år 37 600 kr
25–29 år 43 200 kr
30–34 år 50 400 kr
35–39 år 56 000 kr
40–44 år 60 100 kr
45–49 år 62 600 kr
50–54 år 63 200 kr
55–59 år 61 600 kr
60–67 år 59 400 kr
I alla EU-länder tjänar kvinnor i snitt mindre än män. De senaste åren har EU på olika sätt försökt få medlemsländerna att minska det gapet, men utan större framgång. Därför har EU-kommissionen tagit fram ett direktiv som ska minska osakliga löneskillnader. Det kallas lönetransparensdirektivet och träder i kraft i juni 2026.
Förhoppningen är att mindre hemlighetsmakeri när det gäller löner kommer att leda till minskade löneskillnader mellan könen.
Strax före sommaren presenterades en utredning med förslag på hur direktivet ska genomföras i Sverige. Det här betyder förslaget om lönetransparens i korthet för dig: