Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Rekrytering – Ta referenser på allvar

En rekrytering avslutas ofta med att man tar referenser. Tyvärr hastar många chefer och rekryterare igenom detta. Det menar Anki Stafwerfeldt, som är expert på hur man minimerar riskerna vid en anställning.
Publicerad 1 mars 2021, kl 13:44
Förbered dig och låt referenstagningen ta tid. Illustration: Mia Nilsson

Referenstagningen är en bedömningsmetod som går ut på att samla in information om den sökandes tidigare erfarenheter, beteende och kompetenser från tidigare arbetsgivare eller kollegor. Men eftersom referenstagningen oftast är det sista momentet i rekryteringsprocessen händer det ofta att den inte blir utförd på ett korrekt sätt.

– De flesta vill komma i mål så fort som möjligt och det är inte ovanligt att det samtalet blir alldeles för kort och oförberett.

Det säger Anki Stafwerfeldt, rekryterare och grundare av rekryteringsföretaget Home of Recruitment, som utbildar chefer och HR-anställda i konsten att rekrytera.

Anki Stafwerfeldt berättar att i slutskedet brukar hon ta referenser på max två slutkandidater. Hon menar att referenstagningen sällan brukar vara avgörande för rekryteringsprocessen i stort.

Magkänsla ger upphov till tolkningar och det ska man inte blanda in

– En väl utförd rekrytering är komplex där referenserna är en del i ett större pussel. De fungerar oftast som en bekräftelse på den information man fått sedan tidigare.

Visst har hon varit med om att referenstagningen har ändrat rekryteringens utfall, men det är ytterst sällan, säger hon.

På senare tid har digitala referenstagningar blivit allt vanligare. Det tycker Anki Stafwerfeldt är bra och poängterar att magkänsla inte hör hemma i en rekryteringsprocess.

– Magkänsla ger upphov till tolkningar och det ska man inte blanda in. Du som rekryterar ska förstå svaret, inte tolka det.

Men hur vet man att den referens som den sökande har angivit inte är ens privata vän eller har någon annan anledning till att överdriva den sökandes förmågor?

– Det kan man såklart inte veta, men den som ger referensen har ju också satt sitt namn på spel. Det är också därför det är viktigt att referenstagningen utförs noggrant och strukturerat.

 

10 framgångsfaktorer för referenstagning

1. Se på referenstagningen som en intervju. Den måste få ta sin tid, minst 30 minuter. Att ringa en referens i fem minuter och fråga: ”Visst är Erik bra?” gynnar ingen.

2. Arbeta strukturerat så att referenstagningen hela tiden hänger med kravprofilen. Förbered och ställ relevanta frågor och följdfrågor. Håll den röda tråden!

3. Prata med den sökande om hens referenser. Jag brukar rekommendera ungefär tre referenser från olika delar av den sökandes arbetsliv, till exempel en före detta chef eller en kollega. Ska en chef rekryteras försöker jag hitta någon som tidigare haft hen som chef.

4. Ställ liknande frågor till samtliga referenser. Om alla säger att Mia fungerar bra i grupp så stämmer det sannolikt – åtminstone då referenserna arbetade med henne.

5. Försök att ta referenser från personer inte alltför långt bak i tiden, max sju år.

6. Använd dig aldrig av bakvägsreferenser. Det vill säga kontakter till den sökande som du får utan att hen vet om det. Det blir aldrig bra. Glöm inte att du saknar bakgrundsinformation om hur arbetsrelationen fungerade. Bakvägsreferenser är oetiskt men förekommer tyvärr alltför ofta, speciellt i vissa branscher.

7. Om det under samtalets gång kommer fram att referensen även umgås med den sökande privat, försök att hitta en annan referens.

8. Använd sunt förnuft. Är den sökande väldigt ung faller det sig naturligt att hen inte har hunnit skaffa sig så många referenser.

9. Digital referenstagning är numera allt mer populärt. Forskning som docent Anders Sjöberg vid Stockholms universitet gjort för ett webbaserat verktygs räkning visar att träffsäkerheten blir bättre med digital referenstagning. En fördel är att referenten får mer betänketid.

10. Till sist. Glöm inte att en referens aldrig är en fullkomlig sanning! Det du får höra är referensens uppfattning för x antal år sedan, i ett annat sammanhang, med andra förutsättningar och med en annan chef än vad den sökande kommer att få framöver.

Källa: Anki Stafwerfeldt

 

3 chefer om att ta referenser

Har du någonsin överdrivit den arbetssökandes förmågor?

CAMILLA 45, IT-CHEF

– Oftast har den som bett mig att vara referens vetat att jag gillat hans eller hennes arbetsinsats. Och visst har det hänt att jag tryckt lite extra på de positiva egenskaperna. I ett fall sökte sig en före detta kollega bort från ett företag som även jag hade arbetat på och där jag inte trivdes. Jag visste vad hon gick igenom och tyckte att det inte skulle göra något om just det företaget blev av med en duktig medarbetare. Så då bredde jag på lite, måste jag nog erkänna.
 

Har det hänt att du har tackat nej till att vara referens?

CARL 51, OMRÅDESCHEF

– Nej, det har jag inte. Däremot har det hänt att den som frågat mig om att vara referens även varit en privat vän. Det har jag löst genom att vara öppen och berätta det för rekryteraren och för min före detta kollega. Jag har sagt: ”Jag är gärna din referens men jag måste berätta att vi även umgås privat.” Det har inte varit några större problem från något håll. Men det har hänt att rekryteraren sagt att de då föredrar att ta någon annan.

 

Vad anser du om referenstagning?

FREDRIK 33, AVDELNINGSCHEF

– Alla vet att det här med referenstagning är ganska ifrågasatt. Folk tar sina chefer och kollegor som även blivit ens privata vänner. Jag vet många som gör så och jag har själv gjort det. Man väljer ju inte referenser som inte talar gott om en, det förstår ju alla.

Läs mer: Här tjänar HR-medarbetare bäst

 

Text: Katarina Markiewicz

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Omslag till Kollega nummer 4 2024.

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

Gänget bakom Sveriges medaljer i friidrott

I tv-rutan ser vi kända atleter som diskuskastaren Daniel Ståhl och stavhopparen Arman Duplantis. Men bakom framgångarna finns ett gäng som har planerat varje steg fram till guldet.
Lina Björk Publicerad 7 juni 2024, kl 06:06
Koordinatorn Petra Ericson och Sportchefen Dejan Mirkovic i Friidrottsförbundets materialrum, där bland annat landslagskläder till mästerskapen finns. Foto: Karl Nordlund/Beate Oma Dahle/DECA Bild

En spänd förväntan låg i luften. Förberedelserna var klara, väskorna packade och anmälningarna inskickade. Den 18:e upplagan av världsmästerskapen i friidrott skulle avgöras på Hayward Field, i Eugene, USA. En lång resa, men värd mödan om det kunde bärgas medaljer och sättas nya rekord.

Efter passkontrollen på Arlanda kom beskedet: Flygbolaget SAS gick ut i strejk. Majoriteten av landslagstruppen var bokade med bolaget. Plötsligt kunde ingen resa.

– Hela första dygnet gick till att boka om alla flygbiljetter. Det var inte direkt den uppladdningen vi ville ha, säger Dejan Mirkovic, som är sportchef på Svenska friidrottsförbundet.

För personalen på Elit- och landslagsavdelningen på Friidrottsförbundet handlar allt om uppladdning. Eller rättare sagt, förberedelser inför tävlingar och mästerskap. Bakom idrottarnas prestationer på arenan ligger månader av planering. Kläder ska skickas ut, anmälningar till tävlingar ska göras, passbilder ska tas.

Friidrottsförbundets koordinator

Men även om minutiös planering har gjorts kan saker inträffa i sista sekund. Mästerskapet i Eugene är ett exempel på det. Och bakom en stor del av administrationen står Friidrottsförbundets koordinator och Team Manager, Petra Ericson.

Petra Ericson

– Det är väldigt kul att vara så nära kärnan av elitidrotten som jag är i min roll. Arbetsuppgifterna varierar och det är många timmar framför Excelfilerna. Att vara noggrann är ett måste. När vi ska åka i väg på ett mästerskap gör jag allt administrativt planerande, som resor, boende, ekonomi, ser till att alla har kläder att tävla i, har kontakt med dem som organiserar en tävlingen om allt praktiskt, säger hon.

Det är ett pussel. Friidrottslandslaget är inte som fotbollslandslaget, som åker i samlad trupp till ett mästerskap. Någon ska tävla första dagen, en annan sista. Vissa har höghöjdsträning innan och ska acklimatisera sig. 
 

Långa dagar på mästerskap

Årshjulet med tävlingar sträcker sig från januari till december med en topp under sommaren. Det är inomhustävlingar och långlopp. Arenagalor och Olympiad. Man skulle kunna tro att de stora tävlingarna kräver mer jobb för kanslipersonalen än de små, men så är det inte riktigt. I sommar går OS i friidrott av stapeln i Paris. Inför tävlingarna är det såklart en del att hålla reda på, men när det är dags att taxa ut flygplanet så tar Sveriges olympiska kommitté, SOK, över.

Dejan Mirkovic

– Det är det största idrottsliga evenemanget. Men maskineriet kring SOK är välsmort. Då tar det oss mycket mer tid att anordna nordiska mästerskapen, där 100 personer ska tas ut, säger Dejan Mirkovic.

Väl på plats är det långa dagar. Ofta är det uppstigning innan 06, sedan fortsätter dagen med försökspass, träningspass, lagsamlingar, pressträffar och bussresor. Det är inte ovanligt att middagen inmundigas först vid midnatt. Och förutom de praktiska åtagandena ska landslaget hållas ihop, ett gäng individualister ska samarbeta som ett lag.

Måste idrottarna gilla varandra?

– Nej, alla måste inte tycka om varandra. Men en grupp blir starkare om personer känner gemenskap, skapar en vi-känsla, säger Dejan Mirkovic.

Den känslan brukar dyka upp vid gemensamma ”lägereldar” som pingisbordet, massagerummet och poolområdet. Under ett år är närmare 350 personer runt om i världen och tävlar i landslagströjan. Alla vill bli sedda.

– Att få tiden att räcka till alla är den största utmaningen för mig. Jag vill såklart ge alla de bästa försättningarna för att prestera på högsta nivå, säger Petra Ericson.


Världsläget en ny faktor att ta hänsyn till

Nervositet och skador är två parametrar som gänget på friidrottsförbundet alltid måste ta hänsyn till vid tävlingar. Ibland händer det allvarligare saker som dopning och fusk. Men på senare tid har förbundet även behövt förhålla sig till en ny faktor: världsläget.

Under världsmästerskapen i Turkiet hade det bränts koraner i Sverige och stämningen var laddad. Några veckor senare gick ett terrängmästerskap av stapeln i Bryssel där två svenska fotbollssupportrar nyligen skjutits till döds. Friidrottsförbundet fick ha med i beräkningarna att svenskar kunde vara måltavlor utomlands, framför allt svenskar i landslagströjor. Då fick en säkerhetschef följa med på resan.

Samma år anordnades juniormästerskapen i Jerusalem. Ett land vars historia har kantats av konflikter och krig. Oroliga föräldrar hörde av sig och undrade, var deras barn säkra?

– Det är en styrelsefråga om man kan åka på ett mästerskap eller inte. Vi följer Utrikesdepartementets rekommendationer kring säkerhet och annat. På vissa tävlingar har deltagarna till exempel inte fått gå utanför tävlingsområdet själva, säger Dejan Mirkovic.

Tre personer gratulerar diskuskastaren Daniel Ståhl till guldet
Diskuskastaren Daniel Ståhl gratuleras efter ännu ett guld.

Friidrottsförbundet har sitt fysiska kontor i Hammarby sjöstad, med Orienteringsförbundet och Simförbundet som närmaste grannar. Men den som kommer på ett spontanbesök får ofta vända om i dörren. Det är ovanligt att de anställda på Elit- och landslagsavdelningen är där samtidigt.

Förbundskaptenen Kajsa Bergqvist utgår från sitt hemmakontor.  Och flera av de anställda har många resdagar per år. Störst chans är det att träffa koordinatorn Petra Ericsson och sportchefen Dejan Mircovic, i strumplästen med en kaffekopp i handen.

– Det är klart att det är en utmaning att vi sitter på olika ställen, men vi har mycket kontakt, både digitalt och via telefon så det mesta går att lösa, säger han.

 

Friidrottsförbundet utvecklas

Svenska Friidrottsförbundet har gått igenom en många utvecklingsfaser på senare år. Exempelvis har parafriidrotten flyttat in år 2022, vilket innebär att man nu ansvarar över utvecklingen av sporten för personer med funktionsnedsättning, elitsatsningar och landslag. Även Gångförbundet har sedan en tid valt att slå sina påsar ihop med Friidrottsförbundet.

På frågan om hur svensk friidrott mår i dag är alla rörande överens – den frodas och blommar. Vi har storstjärnor som tar medaljer och nya kullar på ingång. Däremot finns det utmaningar, exempelvis att fylla arenor när det går lika lätt att sitta framför tv:n med en chipspåse.

– Friidrotten kommer alltid att utvecklas och det måste vi räkna med. Men det gläder mig att intresset är så stort över generationsgränserna, säger Dejan Mircovic. 

Han får medhåll av Petra Ericsson.

– Det finns så mycket att se fram emot, både i när- och framtid: OS i augusti, Finnkampen som firar 100-årsjubileum nästa år. Och alla nya talanger som får chansen att sätta på sig landslagskläderna för första gången i livet. Det är stort.