Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Nytt skattesystem

Se över skatterna! Avskaffa värnskatten, stimulera utbildning och höjd kompetens och stötta småföretagen att vässa sig. Det är hög tid för en ny skattereform.
Tommy Zetterwall Publicerad

Anklagelser haglar om pensionärsskatt, ungdomsskatt och kvinnoskatt - när temperaturen höjs inför valet. Men de rödgröna har accepterat huvuddelen av jobbskatteavdraget. Det är små skillnader, åtminstone på kort sikt, som nu skruvas upp och blir slagträn i debatten.

Länder med hög skatt, som de nordiska, har klarat sig bra medan EU-länder med låga skatter och usel skattemoral knäar under gigantiska skuldberg. I retoriken är uppslutningen kring vår modell stor och blocken bjuder över varandra för att framstå som riktiga välfärdskramare. 

Utmaningarna är stora. För att klara behoven för barn, äldre, arbetslösa och sjuka framöver måste intäkterna öka. Kommuner och landsting varnar för kraftigt höjda kommunalskatter. En kommission, tillsatt av Arena Idé och Timbro, föreslog nyligen även andra vägar, som en obligatorisk äldreomsorgsförsäkring.

Århundradets skattereform som Kjell-Olof Feldt var med och lotsade igenom för tjugo år sedan skulle ge ett rättvisare och enklare system. Skatteunderlaget breddades och olika typer av inkomster skulle beskattas lika. Allt för att komma åt fiffel, spekulation och dolda förmåner, som framför allt gynnat de högavlönade.  

Vi hade ett progressivt system, med höga marginalskatter. Men det var i praktiken satt ur spel. Studier visade att hög- och lågavlönade i snitt betalade lika stora andelar av sina inkomster i skatt.

Hälften kvar, ingen ska betala mer än 50 procent av en inkomstökning i skatt, var ett motto. Ett annat att det stora flertalet bara skulle betala kommunalskatt. Men 90-talskrisen, med skenande budgetunderskott, slog undan benen på reformen. På högre inkomster las en tillfällig värnskatt, som på nytt höjde marginalskatten.

Skatten blev kvar och kan ses som en straffskatt på utbildning. Var tredje som jobbar heltid betalar i dag statlig skatt. Inför valet kräver TCO en långsiktig skatteöverenskommelse som främjar arbete och utbildning. Här ingår höjd gräns för statlig skatt och slopad värnskatt.

Visst, kräva går bra. Men var ska det tas. I en rapport från ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, har den danska professorn Peter Birch Sörensen nagelfarit de svenska skatterna. Det enkla och enhetliga har blivit ett lappverk, som ger stora avbräck. Ett effektivare system skulle öka intäkterna.

Birch Sörensen anser att värnskatten, som drar in 3 promille av skatteintäkterna, är en förlustaffär. Utan den skulle mer pengar strömma in genom att fler utbildar sig och jobbar mer. Väl värt att testa. Att toppa ligan för högsta marginalskatt i EU kan knappast vara det optimala.

I förslagen ingår också enhetlig moms, ny fastighetsskatt, och en översyn av bolags- och kapitalskatten. Högavlönade som gynnas av slopad värnskatt, får bidra mer genom kapitalskatterna och höjd fastighetsskatt. 

För den procent av befolkningen som har den högsta inkomsten svarar kapitalinkomster för mer än hälften. Det visar en studie av Saco:s ekonom Eva Löfbom. Även om den statliga inkomstskatten slopades skulle vår inkomstfördelning vara en av de jämnaste i världen, hävdar hon.

I sin valplattform kräver Unionen bland annat skattebefriat kompetenssparande och en innovationspolitik som vässar inte minst de mindre företagen. Skattestimulanser som på sikt betalar sig.

Även Sveriges revisorer och rådgivare sågar nu dagens skattesystem. Principerna har urgröpts så till den grad att vi är tillbaka där vi var i slutet av 1980-talet, skrev de i en debattartikel och krävde en omedelbar reform.

Det nya ska upplevas som rättvist och motverka skattefusk. Dessutom ska det främja jobb, utbildning, tillväxt och säkra de framtida skatteintäkterna. En politisk utmaning, kort sagt. Och partierna måste göra upp med sitt populistiska röstfiske i skattefrågor.

Mer om skatter

I snitt bidrar var och en i Sverige med 162 000 kronor i skatt (2007). Skatten på arbete svarade för 59 procent, kapitalskatten för 14 procent och skatten på konsumtion och insatsvaror för 27 procent.

Runt 30 procent av alla heltidsarbetande betalar statlig skatt. Den statliga inkomstskatten på 20 procent, som slår till vid en lön på mer än 32 000 kronor, drar in drygt 45 miljarder och utgör en liten del av de totala skatteintäkterna. Värnskatten på 5 procentenheter tillkommer vid en månadslön på drygt 45 000. Från den nivån är således skatten 25 procent utöver kommunalskatten som i snitt ligger på 31,5 procent. Det ger en hög marginalskatt, alltså den skatt som betalas på den sist intjänade hundralappen.

Utöver inkomstskatten betalar arbetsgivaren in sociala avgifter till pensioner och andra förmåner. Men det finns ett tak i systemet. Över cirka 34 500 i lön berättigar inte inbetalningarna till några ytterligare förmåner, vilket gör att avgifterna kan uppfattas som en ytterligare skatt.

Större delen av skatten på arbete utgörs av kommunal inkomstskatt. Den ger cirka 500 miljarder årligen. De sociala avgifterna, de så kallade arbetsgivaravgifterna, ger cirka 380 miljarder.

Men kommunalskatten varierar kraftig. Det innebär att en person som tjänar 35 000 i månaden betalar 23 000 mer i skatt varje år om han eller hon bor i Ragunda jämfört med Vellinge, för att ta extremerna.

Ta del av mer fakta om våra skatter i Skatter i Sverige, Skatteteknisk årsbok, som finns på www.skatteverket.se

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.

 

Ledare

Facket är ingen myndighet

Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 23 september 2024, kl 05:59
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.

Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.

Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.

Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.

Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.

Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.

Ledare

Hur nära ska chefen gå i utvecklingssamtalet?

Nu är tiden för utvecklingssamtalen på många arbetsplatser. Men hur personliga ska de vara egentligen?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 13 februari 2024, kl 12:58
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg.

Så här års håller vi utvecklingssamtal. Följer upp tidigare mål och skapar nya samt listar behovet av kompetensutveckling. Men syftet är även att nå ökad arbetsglädje och då måste samtalet dessutom bli personligt. Det är inte alla bekväma med, att hamna i fokus. Man kan vara blyg. Eller motståndare till upplägget.

”Varför ska vi utvecklas hela tiden? Räcker det inte att vi gör det vi ska?” Ungefär så sa en medarbetare till mig för många år sedan. Bakom låg, tror jag, en önskan att ”få vara som man är”. 

Räcker det inte att vi gör det vi ska?

Ska chefer försöka ändra beteenden? Jag tycker att det finns något som skaver med det – vi människor är olika och det är bra. Ett korrigerande kan skapa en känsla av att inte duga. Å andra sidan påverkar vissa beteenden andras arbetsmiljö negativt och måste stävjas.

Som så mycket annat i ledarskapet är det en balansgång, och lätt att kliva fel. Jag tror ändå på att våga gå nära, för ibland är det först då de viktigaste sakerna uppdagas – som att någon innerst inne inte trivs i nuvarande roll eller är på väg mot överansträngning.