Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ger medarbetarenkäten pang för pengarna?

Är medarbetarenkäten ett effektivt verktyg i arbetsmiljöarbetet? Eller ett trubbigt instrument som inte gör nån verklig nytta för dig som chef?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 24 november 2022, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg

Medarbetarundersökningar marknadsförs ofta som effektiva förändringsverktyg som ökar arbetsglädjen och skapar engagerade och produktiva anställda. Men hur funkar det? Är enkäten ett effektivt verktyg hos dig? Eller ett trubbigt instrument som inte ger särskilt mycket pang för pengarna?

Målet med enkäten är att ta reda på hur de anställda mår och vad de tycker om jobbet – och om chefen.

Det hela kompliceras av att vi sällan har makt över allt som påverkar personalen. Kanske skapar en stor omorganisation oro och missnöje. Det kan inte den enskilda chefen i första linjen styra över.

Vi har sällan makt över allt som påverkar personalen

Enligt lagen ska vi jobba systematiskt med arbetsmiljön och en årlig medarbetarundersökning är en rutin som gör stor nytta när den används rätt.

Tyvärr har många chefer svårt att agera på de brister som medarbetarna påpekat. I en Novus-undersökning vi på Chef & Karriär låtit göra svarar mer än hälften att de saknar ledningens stöd för att komma till rätta med problemen. Här finns alltså ett glapp som skulle behöva täppas till – så att inte medarbetarundersökningen bara blir av symboliskt värde.

Ledare

"Jag förstår inte ens mig själv"

Det är deppiga tider. Världen är galen. Inte ens det stundande fotbolls-VM piggar upp, eftersom tusentals gästarbetare dött under arenabyggandet. Men i det lilla finns trots allt saker att glädjas åt.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 november 2022, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Det går för närvarande inte att begripa sig på livet och tillvaron. Jag förstår faktiskt inte ens mig själv. Ena stunden berättar jag för vänner att livet leker. Hur härligt det är att vi får umgås igen efter pandemin, vilken tur jag hade som fick tag i en av litteraturpristagarens böcker på bibblan dagen efter Nobelprisets tillkännagivande eller hur uppiggad jag blir av mina små joggingturer genom orangegula lövverk.

I nästa stund framstår det som ett mysterium att jag nyss kunde vara så sprudlande med tanke på att världsläget är fruktansvärt med krig i Ukraina, att protester i Iran slås ner av säkerhetsstyrkor och att tusentals människor är på flykt under extremt svåra förhållanden med sjukdom och undernäring i Sudan. Och snart hålls fotbolls-VM för herrar i Qatar där flera tusentals gästarbetare har dött under byggandet av arenorna.

Jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati

Det är deppigt. Och jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati och inte sakna något av livets nödtorft. Men att jag skäms hjälper ju inte människorna i Sudan ett enda dugg.

Jag kravlar mig upp igen. Tröstar mig med att jag varje månad ger pengar till Läkare utan gränser – och de hjälper faktiskt människor i Sudan, på riktigt.

Jag hämtar kraft i det lilla livet, listar det jag har att vara tacksam för: att mamma och svärmor är pigga trots att de kommit till åren, att mjölken tar slut absolut hela tiden igen eftersom sonen kommit hem igen från jobb i utlandet och att jag kan gå på bio och se en bra film om David Bowie.

Och jag gläder mig åt mitt arbete, att vi här på Kollega bevakar viktiga och intressanta frågor som rör vardagen på jobbet. I det här numret kan du till exempel läsa om vad som gäller för nya las, hur den fackliga kampen på Apotea lett till bättre villkor och om arbetsplatsen där alla tjänar lika mycket.