Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Ger medarbetarenkäten pang för pengarna?

Är medarbetarenkäten ett effektivt verktyg i arbetsmiljöarbetet? Eller ett trubbigt instrument som inte gör nån verklig nytta för dig som chef?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 24 november 2022, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter.
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör och ansvarig utgivare för Chef & Karriär samt Kollega. Foto: Klas Sjöberg

Medarbetarundersökningar marknadsförs ofta som effektiva förändringsverktyg som ökar arbetsglädjen och skapar engagerade och produktiva anställda. Men hur funkar det? Är enkäten ett effektivt verktyg hos dig? Eller ett trubbigt instrument som inte ger särskilt mycket pang för pengarna?

Målet med enkäten är att ta reda på hur de anställda mår och vad de tycker om jobbet – och om chefen.

Det hela kompliceras av att vi sällan har makt över allt som påverkar personalen. Kanske skapar en stor omorganisation oro och missnöje. Det kan inte den enskilda chefen i första linjen styra över.

Vi har sällan makt över allt som påverkar personalen

Enligt lagen ska vi jobba systematiskt med arbetsmiljön och en årlig medarbetarundersökning är en rutin som gör stor nytta när den används rätt.

Tyvärr har många chefer svårt att agera på de brister som medarbetarna påpekat. I en Novus-undersökning vi på Chef & Karriär låtit göra svarar mer än hälften att de saknar ledningens stöd för att komma till rätta med problemen. Här finns alltså ett glapp som skulle behöva täppas till – så att inte medarbetarundersökningen bara blir av symboliskt värde.

Ledare

"Jag förstår inte ens mig själv"

Det är deppiga tider. Världen är galen. Inte ens det stundande fotbolls-VM piggar upp, eftersom tusentals gästarbetare dött under arenabyggandet. Men i det lilla finns trots allt saker att glädjas åt.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 november 2022, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Det går för närvarande inte att begripa sig på livet och tillvaron. Jag förstår faktiskt inte ens mig själv. Ena stunden berättar jag för vänner att livet leker. Hur härligt det är att vi får umgås igen efter pandemin, vilken tur jag hade som fick tag i en av litteraturpristagarens böcker på bibblan dagen efter Nobelprisets tillkännagivande eller hur uppiggad jag blir av mina små joggingturer genom orangegula lövverk.

I nästa stund framstår det som ett mysterium att jag nyss kunde vara så sprudlande med tanke på att världsläget är fruktansvärt med krig i Ukraina, att protester i Iran slås ner av säkerhetsstyrkor och att tusentals människor är på flykt under extremt svåra förhållanden med sjukdom och undernäring i Sudan. Och snart hålls fotbolls-VM för herrar i Qatar där flera tusentals gästarbetare har dött under byggandet av arenorna.

Jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati

Det är deppigt. Och jag skäms för mina egna privilegier, att jag har turen att bo i en demokrati och inte sakna något av livets nödtorft. Men att jag skäms hjälper ju inte människorna i Sudan ett enda dugg.

Jag kravlar mig upp igen. Tröstar mig med att jag varje månad ger pengar till Läkare utan gränser – och de hjälper faktiskt människor i Sudan, på riktigt.

Jag hämtar kraft i det lilla livet, listar det jag har att vara tacksam för: att mamma och svärmor är pigga trots att de kommit till åren, att mjölken tar slut absolut hela tiden igen eftersom sonen kommit hem igen från jobb i utlandet och att jag kan gå på bio och se en bra film om David Bowie.

Och jag gläder mig åt mitt arbete, att vi här på Kollega bevakar viktiga och intressanta frågor som rör vardagen på jobbet. I det här numret kan du till exempel läsa om vad som gäller för nya las, hur den fackliga kampen på Apotea lett till bättre villkor och om arbetsplatsen där alla tjänar lika mycket.

Ledare

Våga kritisera chefen

Ingen människa kan läsa tankar. Så om något skaver med din chef måste du våga ta upp det om en förändring ska till. Själv har jag haft stor nytta av feedback jag fått från jobbarkompisar.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 oktober 2022, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

”Jag tyckte att du lät arg på mötet, varför?” Den feedbacken fick jag av en jobbarkompis för många år sedan. Stämningen på arbetsplatsen var väldigt snäll och mjuk så det stack ut att chefen – som var jag – visade ilska. Frågan gjorde att jag blev tvungen att reflektera: kände jag mig arg? Njäe, inte riktigt, men irriterad. Varför?

Efter lite funderande insåg jag att känslan som visade sig som ilska eller irritation grundades i stress. Någon på mötet hade föreslagit en intressant idé för utveckling, men det enda jag kunde tänka på var: hur ska vi hinna? Alla i gänget har redan fullspikat med jobb, det kommer att skapa för stor belastning och det är mitt ansvar att de inte bränner ut sig.

Men i stunden lyckades jag inte formulera det, eller börja fundera på lösningar eller prioriteringar. Så jag reagerade känslomässigt vilket förstås blev helt obegripligt för gruppen och satte stopp för vidare diskussion.

Att få syn på sådant hos sig själv är guld värt

Så långt kommen i analysen insåg jag att den där olustiga reaktionen inte var en engångsföreteelse utan ett mönster för mig i den typen av situationer. Och att få syn på sådant hos sig själv är guld värt. Jag kan numera, i förebyggande syfte, upplysa medarbetare: ibland när jag blir stressad låter jag arg. Och såklart försöka ta fem djupa andetag istället för att reagera känslomässigt.

Om min arbetskamrat inte hade gett mig feedback hade jag kanske fortsatt vara ”arga chefen” ofta. Jag är tacksam över att hon vågade.

Det kan kännas obehagligt eller riskfyllt att ge chefen återkoppling. Men ingen människa är tankeläsare. Om det ska ske en förändring är det nödvändigt att framföra sin kritik, menar ledarexperten Malin Trossing som vi har intervjuat. Läs hennes bästa knep för hur du kan gå till väga.