Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Programledare

Vill du bli programledare på Bolibompa? När Stephan Yüceyatak fick frågan började han grina.
- Jag hade det tufft som barn och Bolibompa var min tillflyktsort. Nu skulle det bli min tur att vara storebror till alla ensamma barn.
Eva Karlsson Publicerad 9 februari 2009, kl 09:12
Stephan Yûceyatak
Stephan Yûceyatak

Stephan Yüceyatak gick medieprogrammet på gymnasiet i Örebro. Han kände sig vilsen och visste inte vad han ville göra. När det var dags för praktik fick han ingen plats utan erbjöds i stället att åka till en nedläggningshotad högstadieskola för att göra en informationsfilm.

- Barnen kom från svåra förhållanden och vi förstod varandra direkt. Vi fick jättebra kontakt. Min lärare berömde min film och plötsligt kände jag att jag var duktig på något.

- Jag insåg att kameran är ett mäktigt verktyg. Dittills hade jag varit intresserad av att enbart skriva, men att kunna skriva och använda det tillsammans med rörliga bilder då blir det väldigt starkt.

Stephan Yüceyatak ville lära sig mer och bli ännu duktigare. Han studerade dokumentärfilm, drama, spelfilm, dramaturgi och gick en tv-producentutbildning på Dramatiska Institutet. 2007 nominerades han till »Årets manliga programledare« för sin insats i UR-programmet Garage älska film. Han har varit programledare för bland annat samhällsprogrammet Reagera och Zapp Europa. Just nu är han programledare på Bolibompa och reporter i Lilla Aktuellt, där han fungerar som barnens tittarombudsman.

- Ordet låter lite pretto men man förstår vad det handlar om. Jag står på barnens sida och jag är jättestolt över det. Jag har ett kontaktforum på nätet och har svarat på tusentals mejl. Det är allt från banala frågor om min favoritfärg till »jag har det jobbigt hemma, min mamma slår mig, jag vill bo hos min pappa men jag kan inte, hur gör jag?". Jag har börjat läsa till samtalsterapeut men har inte fullbordat min utbildning och när det är svåra frågor tar jag hjälp av proffs på BRIS och Rädda Barnen.

Hur fick du jobb på tv?

- Min mamma, som bor i Örebro, fick cancer när jag läste på Dramatiska Institutet i Stockholm. Jag ville vara nära henne och skrev ett brev till redaktionschefen på SVT Örebro och berättade att jag var intresserad av samhällsfrågor. De råkade behöva en reporter och programledare och när de hade tittat på vad jag hade gjort fick jag chansen.

Hur går det till när du får ett uppdrag?

- När jag gick på Dramatiska Institutet hade jag praktik på UR. En producent ville göra ett nytt program för filmintresserade ungdomar och bad mig ta fram underlag. När jag presenterade mina förslag avslutade jag med att programledaren skulle vara sympatisk och lätt för publiken att tycka om, att han eller hon skulle gilla film och ungdomar och inte vara känd. Någon som jag alltså, lade jag till. Några veckor senare ringde producenten och sa att jag hade fått jobbet.

Stephan Yüceyatak tyckte att hans liv lekte. Redaktionen åkte bland annat till Los Angeles och Indien och pratade film med ungdomar. Programmen blev så bra att både han och serien nominerades till Kristallen 2007.

När det gäller Zapp Europa blev han erbjuden att ta över programledarskapet tillsammans med en ny redaktion.

- Jag blev jätteglad. Jag skulle få jobba med duktiga människor och det lär man sig väldigt mycket av.

Vad måste man ha för utbildning?

- Vill man jobba med nöje kan det vara bra att ha en bakgrund som skådespelare eller artist. Som nyhetsankare ska man ha någon form av journalistutbildning. Dokusåpastjärnor funkar i vissa forum, de har starquality och tittarna är ofta intresserade av dem. Jag har Bolibompakollegor som inte är medieutbildade. De kan i stället komma från musik- eller teatervärlden och är de värsta kreatörerna. Det behövs en mångfald och att inte alla människor kommer från vit medelklass.

Hur ska man vara som person för att fungera bra i yrket?

- Man måste känna lust, vara kreativ och snabbtänkt, tv går väldigt snabbt. Man bör klara stress också men det är inte jag så bra på. Jobbet får inte sluka all ens tid och energi. Som programledare förmedlar man en del av en själv och man får passa sig att man inte blir något annat än sig själv. Att vara ödmjuk inför vad som kan hända ens karriär är också viktigt. Det är väldigt mycket slump att man i ena sekunden är het och i den andra kall.

Hur hög är glamourfaktorn?

- I kändisvärlden är jag nog lite präktig. Det finns inga skandaler om mig. Jag jobbar med barn och det är inte så spännande. Mina vänner Doreen Månsson och Markus Granseth brukar ta med mig på tillställningar ibland. Visst är det lite glammigt att få gå på röda mattan. Det är inte alla som får testa det.

Får du offra något för jobbets skull?

- Ja, min spontanitet för livet och min anonymitet. Jag representerar mig själv men också SVT och mig själv som förebild för barn. Jag har blivit utskälld av föräldrar när jag har gått över gatan på rött, det kan verka harmlöst men jag måste tänka på sådana saker.

Finns det andra nackdelar?

- Branschen är osäker. Jag vet vad jag ska göra i vår men sedan vet jag inte. Ibland känns det tungt när jag tänker på den dag jag vill skaffa familj. Hur ska jag orka när jag inte vet längre fram än fyra månader? Hur ska jag kunna försörja mina barn? Jag kan inte ta dagen som den kommer på samma sätt som jag gjorde när jag var ny på tv.

- Det är otroligt lätt att bli sitt jobb. Jag har varit på väg dit flera gånger. Det skulle vara förödande om man inte hade distans till jobbet.

Är jobbet värt det negativa?

- Ja, absolut. När jag får ett mejl från ett barn som säger att jag är snäll och bryr mig om och att jag är som en storebror. Det är värt allt. Jag får hela tiden mycket bekräftelse och det är klart att jag älskar att synas i tv-rutan.

Berätta om ditt nya program EU-turken.

- Vi synar demokratin i Turkiet och olika EU-länder. Vi träffar Margot Wallström i Bryssel, besöker England där det finns övervakningskameror överallt, åker till Lampedusa i Italien dit flyktingar från Afrika försöker ta sig via båtar men många dör på vägen. Jag är den röda tråden som knyter ihop inslagen och jag gör presentationer tillsammans med min morfar utanför hans kolonilott. Vi pratar turkiska och svenska.

Karriär

Exitsamtal: Snygg sorti med värdefull feedback

En chans att vända blad, att göra sin röst hörd och förändra. Men också en risk att få dåliga referenser. Det finns både för- och nackdelar med exitsamtal, som blir allt vanligare i arbetslivet.
Publicerad 19 februari 2024, kl 06:02
En tecknad bild föreställande en kvinna som vinkar farväl på en avtackning på jobbet med kaffe och blommor.
Varför exitsamtal? Du lär dig hur du kan använda exitsamtalet för att ge och ta emot feedback, reflektera över din tid på företaget och avsluta din anställning på ett professionellt sätt. Illustration: Christina Hägerfors.

Exitsamtal, avslutande samtal, avgångssamtal eller engelskans offboarding är alla benämningar på ett slags intervju där du som anställd knyter ihop säcken och tackar för den tid som varit. En chans till en snygg sorti som är mer än kaffe, tårta och tacktal.

Sara Hägglund.
Sara Hägglund.

I den bästa av världar kan det bli en strukturerad avslutningsprocess som ger utrymme att uttrycka både ris och ros till arbetsgivaren du lämnar.

Sara Hägglund är ekonomikonsult och har nyligen haft ett exitsamtal när hon slutade på sitt tidigare arbete.

– Det var jättebra och en superviktig möjlighet att förklara varför jag valde att gå vidare till ett annat jobb. Att verkligen bli lyssnad på fick mig att må bra och jag tror även att mina synpunkter på sikt gynnar företaget, eftersom personalen är den allra största tillgången, säger Sara Hägglund.

Exitsamtal feedback för arbetsgivaren

Hon framhåller vikten av att känna sig trygg med den som håller i samtalet och att dessutom få vara anonym i rapporteringen.

– Det var en förutsättning för att jag skulle kunna säga vad jag verkligen tyckte och uttrycka kritik mot organisationen på olika sätt. Men mest hade jag positiva saker att säga. Jag trivdes bra på min förra arbetsplats, men kom så småningom till en platå där jag tyckte att min inlärningskurva och utveckling stannade av. Det tog jag också upp i exitsamtalet, förklarar Sara Hägglund.

HR-konsulten Ulrika Mattsson, som driver det egna företaget People and Business, har hållit många exitsamtal på flera olika företag. Även hon framhåller anonymiteten som en viktig och given grund för ett bra exitsamtal. Ibland händer det att medarbetaren inte vågar föra fram kritik av rädsla att få negativa referenser.

– Vid ett exitsamtal förklarar jag att det som kommit fram inte förs vidare direkt. Jag samlar i stället ihop och sammanställer synpunkter från flera samtal innan jag presenterar något för organisationen. På så sätt blir eventuella trender tydliga på gruppnivå, utan att någon enskild individ hängs ut. Dessutom brukar jag skicka ut en anonymiserad enkät när jag håller samtalen inom större organisationer. I mindre sammanhang går det i allmänhet att räkna ut vem som svarat eftersom det inte är så många som slutar, då är det inte så lämpligt, säger Ulrika Mattsson.

Anonymitet - en viktig faktor

Hon råder dig som erbjuds exitsamtal att tänka efter och gå på den egna magkänslan om det känns tryggt eller inte att ge information. Och sedan göra en avvägning och fråga dig själv: Finns det några risker för mig? Vad har jag att vinna? Kan det ge dåliga referenser? Är det i så fall värt det?

– Du har ingen skyldighet att informera, men för de flesta överväger fördelarna med att dela med sig. Generellt sett mår vi människor bra av att göra våra röster hörda och känna oss inkluderade. Ett exitsamtal kan också vara en hjälp för kollegorna som blir kvar att få det bättre – om företaget lyssnar på dina synpunkter. Men framför allt är det ett sätt att vända blad och gå vidare, säger Ulrika Mattsson.

Möjlighet till reflektion och insikt

För Sara Hägglund blev samtalet också en chans att ta sig tid och reflektera över de två och ett halvt år som hon arbetat i företaget hon lämnade.

– Det gjorde att jag till fullo insåg vad mycket bra jag och min grupp har åstadkommit. Jag kände mig stolt och slutade med huvudet högt. Efter exitsamtalet känns det också lättare att komma tillbaka till min tidigare arbetsgivare, om jag i framtiden skulle vilja det.

Text: Gertrud Dahlberg