Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Programledare

Vill du bli programledare på Bolibompa? När Stephan Yüceyatak fick frågan började han grina.
- Jag hade det tufft som barn och Bolibompa var min tillflyktsort. Nu skulle det bli min tur att vara storebror till alla ensamma barn.
Eva Karlsson Publicerad
Stephan Yûceyatak
Stephan Yûceyatak

Stephan Yüceyatak gick medieprogrammet på gymnasiet i Örebro. Han kände sig vilsen och visste inte vad han ville göra. När det var dags för praktik fick han ingen plats utan erbjöds i stället att åka till en nedläggningshotad högstadieskola för att göra en informationsfilm.

- Barnen kom från svåra förhållanden och vi förstod varandra direkt. Vi fick jättebra kontakt. Min lärare berömde min film och plötsligt kände jag att jag var duktig på något.

- Jag insåg att kameran är ett mäktigt verktyg. Dittills hade jag varit intresserad av att enbart skriva, men att kunna skriva och använda det tillsammans med rörliga bilder då blir det väldigt starkt.

Stephan Yüceyatak ville lära sig mer och bli ännu duktigare. Han studerade dokumentärfilm, drama, spelfilm, dramaturgi och gick en tv-producentutbildning på Dramatiska Institutet. 2007 nominerades han till »Årets manliga programledare« för sin insats i UR-programmet Garage älska film. Han har varit programledare för bland annat samhällsprogrammet Reagera och Zapp Europa. Just nu är han programledare på Bolibompa och reporter i Lilla Aktuellt, där han fungerar som barnens tittarombudsman.

- Ordet låter lite pretto men man förstår vad det handlar om. Jag står på barnens sida och jag är jättestolt över det. Jag har ett kontaktforum på nätet och har svarat på tusentals mejl. Det är allt från banala frågor om min favoritfärg till »jag har det jobbigt hemma, min mamma slår mig, jag vill bo hos min pappa men jag kan inte, hur gör jag?". Jag har börjat läsa till samtalsterapeut men har inte fullbordat min utbildning och när det är svåra frågor tar jag hjälp av proffs på BRIS och Rädda Barnen.

Hur fick du jobb på tv?

- Min mamma, som bor i Örebro, fick cancer när jag läste på Dramatiska Institutet i Stockholm. Jag ville vara nära henne och skrev ett brev till redaktionschefen på SVT Örebro och berättade att jag var intresserad av samhällsfrågor. De råkade behöva en reporter och programledare och när de hade tittat på vad jag hade gjort fick jag chansen.

Hur går det till när du får ett uppdrag?

- När jag gick på Dramatiska Institutet hade jag praktik på UR. En producent ville göra ett nytt program för filmintresserade ungdomar och bad mig ta fram underlag. När jag presenterade mina förslag avslutade jag med att programledaren skulle vara sympatisk och lätt för publiken att tycka om, att han eller hon skulle gilla film och ungdomar och inte vara känd. Någon som jag alltså, lade jag till. Några veckor senare ringde producenten och sa att jag hade fått jobbet.

Stephan Yüceyatak tyckte att hans liv lekte. Redaktionen åkte bland annat till Los Angeles och Indien och pratade film med ungdomar. Programmen blev så bra att både han och serien nominerades till Kristallen 2007.

När det gäller Zapp Europa blev han erbjuden att ta över programledarskapet tillsammans med en ny redaktion.

- Jag blev jätteglad. Jag skulle få jobba med duktiga människor och det lär man sig väldigt mycket av.

Vad måste man ha för utbildning?

- Vill man jobba med nöje kan det vara bra att ha en bakgrund som skådespelare eller artist. Som nyhetsankare ska man ha någon form av journalistutbildning. Dokusåpastjärnor funkar i vissa forum, de har starquality och tittarna är ofta intresserade av dem. Jag har Bolibompakollegor som inte är medieutbildade. De kan i stället komma från musik- eller teatervärlden och är de värsta kreatörerna. Det behövs en mångfald och att inte alla människor kommer från vit medelklass.

Hur ska man vara som person för att fungera bra i yrket?

- Man måste känna lust, vara kreativ och snabbtänkt, tv går väldigt snabbt. Man bör klara stress också men det är inte jag så bra på. Jobbet får inte sluka all ens tid och energi. Som programledare förmedlar man en del av en själv och man får passa sig att man inte blir något annat än sig själv. Att vara ödmjuk inför vad som kan hända ens karriär är också viktigt. Det är väldigt mycket slump att man i ena sekunden är het och i den andra kall.

Hur hög är glamourfaktorn?

- I kändisvärlden är jag nog lite präktig. Det finns inga skandaler om mig. Jag jobbar med barn och det är inte så spännande. Mina vänner Doreen Månsson och Markus Granseth brukar ta med mig på tillställningar ibland. Visst är det lite glammigt att få gå på röda mattan. Det är inte alla som får testa det.

Får du offra något för jobbets skull?

- Ja, min spontanitet för livet och min anonymitet. Jag representerar mig själv men också SVT och mig själv som förebild för barn. Jag har blivit utskälld av föräldrar när jag har gått över gatan på rött, det kan verka harmlöst men jag måste tänka på sådana saker.

Finns det andra nackdelar?

- Branschen är osäker. Jag vet vad jag ska göra i vår men sedan vet jag inte. Ibland känns det tungt när jag tänker på den dag jag vill skaffa familj. Hur ska jag orka när jag inte vet längre fram än fyra månader? Hur ska jag kunna försörja mina barn? Jag kan inte ta dagen som den kommer på samma sätt som jag gjorde när jag var ny på tv.

- Det är otroligt lätt att bli sitt jobb. Jag har varit på väg dit flera gånger. Det skulle vara förödande om man inte hade distans till jobbet.

Är jobbet värt det negativa?

- Ja, absolut. När jag får ett mejl från ett barn som säger att jag är snäll och bryr mig om och att jag är som en storebror. Det är värt allt. Jag får hela tiden mycket bekräftelse och det är klart att jag älskar att synas i tv-rutan.

Berätta om ditt nya program EU-turken.

- Vi synar demokratin i Turkiet och olika EU-länder. Vi träffar Margot Wallström i Bryssel, besöker England där det finns övervakningskameror överallt, åker till Lampedusa i Italien dit flyktingar från Afrika försöker ta sig via båtar men många dör på vägen. Jag är den röda tråden som knyter ihop inslagen och jag gör presentationer tillsammans med min morfar utanför hans kolonilott. Vi pratar turkiska och svenska.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Så klär vi oss på jobbet

Slänger du bara på dig något eller klär du dig genomtänkt när du ska gå till jobbet? Vi har träffat fyra Unionen-medlemmar som alla gör medvetna val – frivilligt eller för att tjänsten kräver det.
Petra Rendik Publicerad 17 januari 2025, kl 06:00
personer med olika arbetskläder
Arbetskläder kan ha olika betydelse. Vissa måste ha dem, andra väljer dem frivilligt för att skilja på privatliv och arbetsliv. Foto: Christopher Hunt, Nicke Messo, Fredric Alm, Mats erlandsson

När Applegrundaren Steve Jobs bad designer Issey Miyake att designa en väst som alla anställda på techföretaget skulle bära möttes han av motstånd. Han blev utbuad på scenen när han visade plagget som skulle binda medarbetarna till företaget.

Det blev ingen gemensam uniform, men Steve Jobs själv blev förknippad med svart polotröja, Levi’s jeans och sneakers, som var företagskostymen han bar i nästan alla sammanhang.

Svenskan Matilda Kahl blev en världsnyhet när hon berättade om sin egenkomponerade jobbuniform – en vit blus med svart rosett och svarta byxor som hon har burit i flera år för att slippa lägga energi på klädvalet varje morgon.

Vi har träffat Annika, David, Carl och Ida för att prata arbetskläder.

David har en jobbkostym som han bär frivilligt för att skilja på privatliv och arbete. Carl på Systembolaget och Annika på SAS har inget val – deras kläder symboliserar företagen i första hand. För Ida på LKAB handlar det främst om att inte skada sig på jobbet.

Vad tar du på dig nästa gång du går till jobbet?

David Björkeryd, Grundare av Grandur digital, Göteborg.

När David Björkeryd spelade elitfotboll i bland annat Örgryte IS och Gais slog en nästan magisk känsla till varje gång han drog på sig matchtröjan. Det blev en signal om att nu gällde det att fokusera, gå ut på plan och prestera.

– Det var en fantastiskt skön trigger som gav mig kraft, säger David Björkeryd.

När han lade fotbollsskorna på hyllan 2016 och satsade fullt ut på karriären inom digital marknadsföring insåg han ganska snabbt att han saknade den där känslan.

Lösningen blev en ny typ av matchtröja – kostym och slips som han nu bär varje dag på jobbet.

Proper på kontoret

För David Björkeryd handlar det inte om att vara överdrivet proper på kontoret. Det är ett sätt att mentalt växla mellan olika roller i livet.

– Det hjälper mig att skilja på arbete och vardag. När jag tar på mig kostymen går jag in i jobbläget – det ger mig fokus och energi att prestera på topp.

Han är medveten om att kostym och slips kan uppfattas som stelt och lite formellt. Därför försöker han tänka på sin framtoning, men också variera färg och material på plaggen.

I hans garderob hänger ett 30-tal kostymer i olika prisklasser. En är lila, den bär han gärna på sommaren. Den marinblåa dubbelknäppta kostymen sparar han till de tillfällen när han behöver lite extra styrka och trygghet.

– Jag fick inspirationen av en gammal fotbollstränare som hade en ”vinnarkostym”. Alla borde ha ett sådant plagg i garderoben. Det behöver inte vara en kostym – välj det som får dig att känna dig oslagbar.

Carl Spång, Säljare på Systembolaget, Västerås.

När Systembolaget skulle lansera nya uniformer förra året fick Carl Spång och hans kollegor agera testpiloter för plaggen under ett år. Några justeringar senare, som nya knappar på skjortorna, bär nu alla anställda i hela landet de nya kläderna som Carl Spång beskriver som ”casual” jämfört med den förra uniformen.

– Det var mer uppklätt innan, med skjorta och slips, som kanske ingav ett visst förtroende, men de yngre kunderna uppfattade oss som lite auktorära. Och personligen satt inte skjortan så bra på mig.

De enda nackdelar han kan komma på med den nya kollektionen är att designen är så pass ledig att man inledningsvis blev lite osynlig för kunderna. Men så är det inte längre.

– I början fick jag ofta frågan om jag jobbade här. Vi fick helt enkelt vara lite mer proaktiva än vanligt ett tag, säger han.

Svettfläckar på skjortan

Carl Spång jobbar i en större butik där medarbetarna är i nästan ständig rörelse. Det är mer plock av varor under hela dagen, inte bara innan öppning som tidigare. Sortimentet har också utökats, vilket kräver mer av arbetskläderna.

– För några år sedan hade vi kanske 5–6 sorters ale, nu har vi 200. Då är det bra med kläder som vi kan vara rörliga i och som andas.

För svettigt kan det bli ibland. På den förra skjortan syntes svettfläckarna tydligt, berättar han.

– Men mina äldre kollegor har då sagt att vi skulle varit med på den tiden då vi hade gulbeige skjortor. Då kunde man prata om synliga svettringar under armhålorna.

Annika Lolic, Steward på SAS, Stockholm.
Annika Lolic, Steward på SAS, Stockholm.

Få jobbuniformer har förknippats lika mycket med glamour, men också med strikta klädkoder, som flygvärdinnornas. I sina snäva kjolar blev de ett slags kuttersmycke för bolagen.

– Det var mycket mer utmanande uniformer förr. I dag är det fortfarande figursytt, men mer bekvämt och praktiskt som är bättre för hälsan och kroppen, säger Annika Lolic, steward på SAS.

Hon har upplevt det mesta i klädväg under sina snart 30 år i luften, de senaste 26 på SAS.

Mycket har förändrats och valfriheten att välja kläder är större. Flyger hon till Miami lämnar hon den varma jackan hemma. Är det vinter arbetar hon i byxor. Släpper hon på eller av passagerare i Kiruna tar hon på sig kappan. Och på fötterna, när hon är ombord, har hon ofta svarta sneakers med svart sula.

– Det blir många timmar som vi står upp, särskilt under långflygningarna som kan vara i 14 timmar. Jag ser ofta nyanställda som i början har höga klackar, men de ger upp ganska snart.

Hästsvans är okej

Men det finns regler att förhålla sig till. Du får inte ha håret utsläppt om det går längre än till axlarna. Hästsvans är okej så länge den inte är för lång, naglar och makeup ska var diskreta. Och har man inte strukit skjortan eller om kavajen har blivit lite för tajt så får man en vänlig uppmaning att se över det.

Annika Lolic har nästan alltid gillat sina uniformer. Favoriten är en som designats av Calvin Klein, men den fick hon aldrig chansens att bära.

Och så finns där uniformen som hon helst vill glömma.

– Vi hade något som såg ut som en slips som man knäppte runt blusen och så var det stora axelvaddar på kavajen. Usch … Men det var ju 90-tal och så man skulle se ut.

Ida Lund, byggledare på LKAB i Kiruna.

Byxor och jacka med reflexer, långärmad tröja under, skyddsskor med stålhätta och spiktramp, hjälm, skyddsglasögon, hörselkåpor och handskar. Det är en smärre procedur varje gång Ida Lund, byggledare på LKAB i Kiruna, ska lämna kontoret för att ge sig ut i verken.

– Det är ju ett krav att ha på oss allt det här ute i verksamheten och jag har respekt för varför det är så. Vätskor kan spruta och sten och verktyg ramla ned. Men visst skulle jag hellre ha mina vanliga kläder, säger hon.

För Ida Lund handlar arbetskläderna främst om säkerhet och funktion. Hur plaggen ser ut bryr hon sig inte så mycket om. Desto viktigare är det med bekvämligheten, att tyget är stretchigt och andas.

– Det är fysiskt jobb vi utför i verken, vi går långa sträckor och det är många trappor.

Flamsäkra ytterplagg

Men allt är inte skönt att bära på kroppen. De flamsäkra ytterplaggen som ibland måste på är otympliga och varma. Där finns utvecklingspotential, anser Ida Lund.

Kanske lyssnar arbetsgivaren precis som de har gjort när det kommer till arbetskläderna i dammodell på LKAB. Ida Lund och flera av hennes kvinnliga kollegor har fram till nu valt att använda herrkläder i mindre storlekar eftersom framför allt tjejbyxorna inte fungerar i industrimiljö.

– Byxorna har varit för tajta och lågt skurna. Men nu har det kommit en ny kollektion som man faktiskt kan ha på sig och bara det är ju ett framsteg.