Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

Så hittar du meningen med arbetslivet

Stanna kvar eller gå vidare? Så här kan du tänka om du funderar du på vad du ska göra resten av ditt arbetsliv – men inte vet hur du ska välja.
Petra Rendik Publicerad
Till vänster författaren Nicolas Jacquemot, till höger en man som packar ihop sina saker från ett kontor.
Hitta din passion och maxa arbetslivet! Nicolas Jacquemot, doktor i ledarskap, ger råd om hur du kan hitta mening och klarhet i karriären. Läs mer om hans nya bok och få tips för att våga drömma stort. Foto: Elisabeth Ohlsson/Colourbox.

När man har gjort karriär, barnen är nästan vuxna och man har 15–20 år kvar i yrkeslivet – då kommer ofta tankarna på om det är dags att göra något helt annat i livet. Den stora frågan är bara vad. Det är vad Nicolas Jacquemot, doktor i ledarskap och författare, försöker svara på i sin nya bok Meningen med arbetslivet.

➧ I din bok uppmanar du oss till att vi ska våga drömma. Är vi dåliga på det?

– Många av oss är nog väldigt bra på att drömma och föreställa oss saker. Under en middag kan jag slänga ut frågan: ”Om ni inte jobbade med det ni gör, vad skulle ni göra i stället?” Jag tror att nästan alla skulle kunna svara, för de flesta av oss har en tanke. Vi kan drömma, men vi är också duktiga på att lista hindren och avfärda tankarna som orealistiska – att vi är för gamla och saknar rätt utbildning.

➧ Varför harvar vi på i gamla hjulspår trots drömmarna?

– För att man vet vad man har men inte vad man får. Ibland är det så att det inte är tillräckligt illa för att man ska våga kasta sig ut i något nytt. Även om du är trött på arbetsuppgifterna så trivs du med kollegor och gillar att vara en del av det sammanhang som jobbet ger. Det kan vara skönt att bara komma till jobbet, det trygga som du är duktig på. Det är verkligen inget dåligt med det. Men känner du att suget efter det nya är starkare än rädslan att lämna det gamla kan det vara tecken på att det är dags att söka dig vidare.

➧ Om jag känner så men utan att veta exakt vad jag vill – hur tar jag reda på det?

– Börja med att kartlägga dina önskningar – vad vill du ha mer eller mindre av i ditt arbetsliv? Fler utmaningar eller mindre stress? Jobba friare eller ha färre möten? Fokusera sedan på dina styrkor och tänk brett. Fråga en kollega som du känner förtroende för om vad hen tycker att du är bra på, och det kan vara andra saker än vad du själv tänkt. För att hitta drömjobbet ska du utgå från din passion. Hittar du inte det i jobbet, kolla vad du tycker om utanför jobbet. Gillar du naturen kanske du vill ha mer av det i ditt nästa jobb.

Börja med att kartlägga dina önskningar

➧ Hur ska man våga ta det första steget?

– Titta på delarna som jag just nämnde. Ofta vill man lite för mycket på en gång, ta i stället ett steg i taget. Visualisera målet, men skapa delmål på vägen. Du behöver inte ha bråttom.

➧ Kan man inte bara få vara nöjd, måste man vilja vidare?

– Alla behöver inte byta yrkesbana. Det råder ett slags utvecklingsstress i arbetlivet. Idealet är att du ska vilja vidare inom några år. Och ska du göra karriär är det nästan självklart att slutmålet är att bli chef. Men alla vill ju inte gå den vägen.

– Om man under ett utvecklingssamtal på jobbet får frågan var man ser sig själv om fem år och svarar ”här” kan man nästan få stämpeln som en person helt utan ambitioner. Fast det är lite dubbelt. För egentligen är du drömmen – arbetsgivare vill ju ha lojala och duktiga medarbetare. Man jag upplever ändå att den här normen har börjat bli ifrågasatt, särskilt när man är mitt i livet.

➧ Till sist: Vad är meningen med arbetslivet?

– Det är olika för olika personer. Men många som är mitt i livet börjar ofta fundera på vad som är nästa steg. Vi kan blicka bakåt och ändå ha många år kvar i arbetslivet. I medelåldern är det vanligt med tankar som ”Är detta allt jag ska göra resten av livet? Och gör jag verkligen vad jag vill?”.

– Vi reflekterar ofta kring vad vi vill ha mer eller mindre av i livet. För det är mycket som ändras, vi åldras, barnen blir äldre och flyttar hemifrån och man får mer tid över till annat. Dessutom förväntas vi jobba längre när pensionsåldern höjs. Några extra år i arbetslivet kan ge en möjlighet att studera eller växla karriär. Själv funderar jag som bäst på vad jag vill göra när jag är 60.

NICOLAS JACQUEMOT 

GÖR: Författare, kommunikationsrådgivare och doktor i ledarskap. 

AKTUELL: Med nya boken ”Meningen med arbetslivet: handbok för dig som vill vidare”.

ANTAL YRKEN GENOM KARRIÄREN: 13.

SÅ MYCKET JOBBAR JAG PER DAG: 6–10 timmar – det varierar eftersom jag är egenföretagare.

5 råd för att gå vidare i yrkeslivet

➧ Identifiera vad du vill förändra i ditt liv. Vad vill du ha mer eller mindre av? Hur vill du att ditt arbetsliv ska se ut? 

➧ Skapa en målbild. Hur ser målet ut? Föreställ dig känslan när du är på den plats du drömmer om. 

➧ Staka ut vägen till hur du når målet. Vilka hinder ser du och hur tar du dig an dem? Gäller såväl yttre som inre, exempelvis självtvivel. 

➧ Ta hjälp av andra – ensam är inte stark. Bygg nätverk.

➧ Inse att du har både styrkan och verktygen som krävs – skaffa dig kunskapen och erfarenheten.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat