Kampen för att överleva pågick inte i en sjukhussal med vita rockar och blodprover. Den pågick hemma. I köket, i badrummet, bakom stängda dörrar. Varje gång någon skämtade om kalorier eller tackade nej till en bulle med orden ”man måste tänka på vad man äter”.

Den pågick vid tidningsställ med trådsmala modeller och varje gång någon kastade ur sig en komplimang om viktnedgång.

För två år sedan höll Erik Bergqvists dotter på att svälta ihjäl och han stod handfallen inför faktumet.

– Anorexia dödar inte snabbt. Den dödar långsamt, tyst och skoningslöst. Den bryter ner kroppen tills hjärtat stannar. Den bryter ner viljan så att den som drabbats inte längre vill leva. Och den bryter ner familjer vars enda vilja är att hjälpa, säger han.

Erik Bergqvist beskriver sjukdomen som en egen person. Som när Bilbo erbjuds härskarringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen och förändras och blir en annan. En annan, som gör allt i sin makt för att få sin vilja igenom. Anorexia ljuger, skriker, hotar och lockar. Den manipulerar och smickrar för att skydda sig.

Men vi backar till en kall februaridag 2023. Då frågade Erik Bergqvist sin dotter rakt ut om hon inte åt. Visst hade han och exsambon märkt att hon var tunn, men nu var det allvar.

Efter att hon bekräftat att det var så gick allt väldigt fort. På akuten konstaterades att hennes värden var dåliga och pulsen låg. Hon remitterades till barn- och ungdomspsykiatrin och skulle genomgå familjebaserad terapi.

Kampen mot anorexia i vardagen

I praktiken innebar det att Erik Bergqvist och hans exsambo skulle få sin dotter att äta. Behandlingen i hemmet stavades mat.

– Jag blev pappa, psykolog och fångvaktare i ett. Fokus från vården är primärt på den som är drabbad, vilket såklart är rätt. Men jag upplevde mig ganska maktlös utan verktyg att hantera situationen.

Eftersom det krävdes att han var närvarande nästan dygnet runt var han också tvungen att kliva av sin roll som teamleader på det Microsoftägda sociala nätverket Linkedin. Här fanns dock ett skyddsnät som både tillät honom att jobba flexibelt från hemmet och en chef som sade ”släpp allt”.

Jean Hedayat var den chefen.

– Jag ville i första hand skapa ett mentalt utrymme för att Erik skulle inse att han själv behöver hjälp för att kunna fortsätta hjälpa sin dotter. I det läget var han tvungen att sätta syrgasmasken på sig själv innan han hjälpte någon annan.

– Vår arbetsgivare har många förmåner och jag som chef började med att säkerställa att han använde den hjälp som fanns, men sedan var jag också tvungen att vidta åtgärder och säga stopp även om jag inte hade några lösningar just då, säger Jean Hedayat.

Chefens stöd gav kraft i krisen

För Erik Bergqvist har arbetsplatsens hjälp varit avgörande för att kunna hjälpa dottern att tillfriskna.

En hjälp som erbjuds anställda på Linkedin är en så kallad EAP, employee assistance program. Det är ett team man kan ringa anonymt och beskriva vilken utmaning man har, vilket kan vara allt från finansiella, juridiska eller hälsorelaterade frågor. Gruppen hjälper sedan till att planera vilka åtgärder som behövs. De har även en privat sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till psykolog.

– Jag är väldigt medveten om att verkligheten inte ser ut så för de flesta föräldrar vars barn insjuknar. Jag vet inte om jag hade orkat kämpa för ersättning från Försäkringskassan, samtidigt som jag kämpade för mitt barns liv hemma.

Men oavsett vilka förmåner Erik Bergqvists arbetsgivare hade, så var det ändå medkänslan och det ledarskap hans chef hade som underlättade mest.

När Jean Hedayat beskriver sin ledarstil är det just de orden han trycker mest på: empati och handlingskraft.

– Mitt jobb handlar inte bara om att säga: ”jag känner för dig”, utan om att fråga hur du ska lösa problemet och hur jag kan stötta dig i det. Det handlar om att förmedla självledarskap.

Vid köksbordet hemma i huset i Knivsta pågick en maktkamp i flera månader. Erik Bergqvist lirkade, tjatade och förhandlade i timmar. Sex mål om dagen stod på kostschemat från läkarna. Ibland blev det ett steg framåt och två tillbaka. Ibland stod det stilla. Mat var så förknippat med ångest att varje tugga blev en kamp.

– Jag var borta helt ungefär ett halvår, men den akuta fasen varade kanske i några månader. Under tiden hade jag löpande kontakt med min chef som var införstådd med situationen.

Kunskap om ätstörningar på jobbet

Väl tillbaka på jobbet slogs Erik Bergqvist av flera saker. Stödet från kollegor var stort, men okunskapen om sjukdomen utbredd. Framför allt kring hur dödlig anorexia nervosa faktiskt är. Omkring en av tio dör av de medicinska följderna.

– Många ser det som en vald livsstil, att det bara är att börja äta så blir man frisk. Ingen skulle säga till en cancersjuk patient att skärpa sig. Men det är lite så man ser på ätstörningar.

Han påpekar också att mycket i sjukdomsbilden handlar om prestation och kontroll. Att upptäcka en person med ätstörningar på samma sätt som till exempel en beroendesjukdom som alkoholism är svårt, eftersom den som är drabbad ofta sköter skola eller sitt jobb prickfritt.

– Jag tycker att arbetsplatser och framför allt chefer och ledare borde utbildas inom ätstörningsproblematik för att fånga upp tecken på ohälsa. Vi måste också våga prata om riskbeteenden, vilket är svårt för det är ju tabu att kommentera någon annans kropp.

Vägen till återhämtning är ofta lång och kantad av olika nivåer av självinsikt. I början ses personer som vill hjälpa ofta som hotfulla, med syfte att förstöra ens mål att gå ner i vikt.

För Erik Bergqvists dotter kom tillfrisknandet steg för steg. För att återigen använda Sagan om ringen-metaforen så förlorade ringen gradvis sin attraktionskraft. Med det sagt så fortsätter kampen om att fortsätta må bra.

– Du friskförklaras när du skrivs ut från ätstörningsenheten, men det är ett fortsatt arbete för att inte hamna där igen. Det är klart att jag oroas, för det här är en sjukdom och ingenting den drabbade väljer själv.

Arbetsplatsen ett skyddsnät

För Erik Bergqvist har jobbet aldrig varit hela hans identitet. Livet har alltid gått före, vilket blev extra tydligt när hans dotter insjuknade. Men efter erfarenheten har han blivit än mer värderingsstyrd. Han vill göra saker som betyder något och som har mening. I dag jobbar han för sig själv, tillsammans med två tidigare kollegor.

– Jag tror att arbetsplatsen kan vara ett skyddsnät. I mitt fall var det orsaken till att jag tog mig igenom en av de jobbigaste perioderna i mitt liv.

Även för hans chef Jean Hedayat har saker blivit tydligare.

– En lärdom är att om vi tror på anställda så ger de tillbaka. I slutet av dagen är vi bara människor och jag vill hellre bli ihågkommen som en chef som bryr sig om sina medarbetare än en som landar stora affärer, säger han.

Floppar, fiaskon, platt fall och motgångar. Även okärt barn har många namn. Vi vet alla hur hemskt det känns att stå med brallorna nere efter ett snöpligt nederlag. Och att känna en svidande skam över att ha missat målet, gjort fel och varit otillräcklig.

Men vänta ett tag! Är det inte ett ganska stelbent och till och med förlegat sätt att se på misslyckanden? I synnerhet i arbetslivet där det allt oftare talas om psykologisk trygghet, lärandeprocesser och innovation.

Jo, menar Loa Lava Brynjulfsdottir, aktuell med boken Mod att möta motgångar – som ledare, medarbetare och team.

– Dagens ledare behöver lämna komfortzonen och kliva in i modet för att kunna navigera i samtidens föränderliga och osäkra arbetsvärld. Mod att möta motgångar är nyckeln till framgång, säger Loa Lava Brynjulfsdottir, som är föreläsare och utbildare i ledarskap.

Men för att det ska vara möjligt behöver vi i grunden omvärdera synen på motgångar. Att misslyckas behöver inte vara ett hinder eller ett tecken på egen oförmåga, enligt henne.

Inte heller är det fråga om att undvika misslyckanden. De kommer ju vare sig vi vill eller inte.

– I stället handlar det om att möta motgångar med ett nyfiket förhållningssätt och utforska om det kan finnas en möjlighet till lärande. För att kunna lyckas och nå våra mål och visioner är det en förutsättning att testa, våga ta risker och att också misslyckas ibland, förklarar hon.

"Vi är inte tränade på att skaka av oss misslyckanden och skam"

Samtidigt är det lättare sagt än gjort att förvandla motgång till möjlighet. Även om det förvisso kan vara lärorikt är det ändå ofta tufft att misslyckas, inte minst i arbetslivet.

– Vi är inte tränade på att ta risker och inte heller på att skaka av oss känslan av misslyckande och skam, konstaterar Loa Lava Brynjulfsdottir.

Enligt henne krävs det i huvudsak att vi övar på två strategier för att kunna möta motgångar på ett lärande sätt:

1. Att träna upp ett dynamiskt tankesätt där vi hela tiden utvecklas, lär oss och slipar på våra färdigheter. Enligt det här synsättet är misslyckanden en del av utvecklingen där vi lär och utmanar oss själva.

Motsatsen är ett så kallat statiskt tankesätt, där ett misslyckande ses som en gräns och ett slut. Där ett misslyckande är något personligt och våra potentialer uppfattas som givna och därmed inte utvecklingsbara.

2. Att bli skamtålig, det vill säga att bygga upp vår resiliens mot motgångsskam. Och även att kunna återhämta oss från bakslag. Skam är en djupt mänsklig känsla som rör kärnan i vår identitet och självkänsla. I grunden handlar det om rädsla för att inte vara värd gemenskap, tillhörighet och kärlek. En förlamande skam kommer som ett brev på posten när vi misslyckas. Rädslan för att uppleva skam gör ofta att vi undviker att kliva fram och riskera en motgång.

Loa Lava Brynjulfsdottir framhåller att en chef har en bärande roll för att skapa ett dynamiskt förhållningssätt till motgång och för att förhindra att motgångsskammen slår till.

– Som ledare kan du normalisera motgångar och rädsla för att misslyckas genom att själv våga kliva fram och vara modig, mänsklig och sårbar, säger hon.

Misslyckanden en naturlig del av en lärandeprocess

Sårbarheten är, enligt henne, det modiga ledarskapets innersta kärna. Det ska inte förknippas med svaghet – tvärtom är det ett tecken på mänsklighet.

– Att vara modig är att acceptera sin rädsla och sårbarhet men ändå våga agera. Det innebär att du som chef kan erkänna att du gjort ett misstag eller har klantat dig. Och att du delar med dig av dina erfarenheter, tankar och känslor och kan be om ursäkt, förklarar hon.

När den som har mest makt i hierarkin visar vägen genom att berätta om sina motgångar minskar också stigmat för misslyckanden bland medarbetarna. Det modiga, mänskliga ledarskapet vilar på idén att misslyckanden är en naturlig del av lärandeprocessen, som sedan ligger till grund för att kunna justera riktning och mål för hela teamet.

– Den dynamiska synen på motgångar skapar i sin tur en trygg miljö där alla medarbetare vågar ta risker, testa och utvecklas, säger Loa Lava Brynjulfsdottir. 

Text: Gertrud Dahlberg

1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.