Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Hennes tonårsson mördades utanför radhuset

Tülün Tas 18-årige son Emirhan mördades kallblodigt. ”Jag får ingen ro förrän jag vet vem som sköt honom och varför”, säger hon. Jobb och vänner hjälpte henne igenom den akuta fasen.
Petra Rendik Publicerad
”Sorgen går aldrig över, men man lär sig på något vis att leva med den”, säger Tülün Tas, mamma till en son som plötsligt sköts ihjäl på deras uppfart. Foto: Sofia Ekström

För Tülün Tas finns det ett före och ett efter den 25 januari 2022.

Före.

Hon levde ett trevligt och rätt vanligt liv med jobb, vänner, familj och barn.

Som många andra föräldrar föreställde hon sig en framtid där barnen blir självständiga, utbildar sig, skaffar jobb, träffar en partner och ger henne barnbarn. Sonen Emirhan, 18 år fyllda, skulle ta studenten till sommaren. Sedan ville han plugga till flygtekniker.

Efter.

Emirhan skjuts ihjäl på parkeringen utanför familjens radhus i Norsborg i Botkyrka. Dagen han skulle ha tagit studenten läser Tülün upp hans slutbetyg vid graven. Betyg som hade räckt för att komma in på drömutbildningen.

Saknaden stundtals outhärdlig

Det har gått snart fyra år sedan mordet. Saknaden är stundtals outhärdlig men något slags vardag har infunnit sig. På dagarna jobbar Tülün Tas som projektledare på it-företaget Visma. På kvällarna ser hon till att dottern gör sina läxor och att hon äter innan fotbollsträningen.

Tülün Tas tänder ett ljus intill ett fotografi av sin son.
Tülün Tas kan fortfarande öppna dörren in till rummet för att säga god natt. Emirhan var mammas pojke. Nästan alltid snäll och omtänksam. "Han var ju också en vanlig tonåring, vi kunde bli osams, men aldrig länge", säger hon. Foto: Sofia Ekström.

Jag lever inte längre livet – jag lever med livet. 

Tülün Tas kan skratta igen, men glädjen bottnar inte riktigt i kroppen.

– Du vet, förr kunde jag bli sugen på något sött eller salt, det blir jag sällan nu. Jag lever inte längre livet – jag lever med livet. När Emirhan dog gick något sönder här inne, säger hon och lägger handen över hjärtat.

Det är svårt att prata om sonen och ännu svårare att prata om när han dog. Men hon måste. Emirhan får inte glömmas bort.

Pojkrummet står orört

Han finns överallt i radhuset. På fotografier i vitrinskåpet, på studentskylten som han aldrig fick använda och i pojkrummet som fortfarande står orört. Och den lilla mjukiskudden som han kramat sedan han var liten. Den ligger under täcket i sängen, så att doften av honom ska bevaras.

Tülün Tas kan fortfarande öppna dörren in till rummet för att säga god natt. Emirhan var mammas pojke. Nästan alltid snäll och omtänksam.

– Han var ju också en vanlig tonåring, vi kunde bli osams, men aldrig länge, säger Tülün Tas och ler.

Inte bara en siffra i våldsstatistiken

Hon vill också prata om sin son av en annan anledning. Han får inte bli en siffra i statistiken över de oftast unga män, knappt vuxna, som dött i skjutningar. Bakom varje siffra finns en förtvivlad familj som förlorat en älskad anhörig.

– Det är ju vi som är kvar och måste överleva det som har hänt. Min dotter kan fortfarande inte prata om sin bror.

Första tanken är att han har spillt saft på sig

Kvällen när han dog minns hon glasklart. En lasagne stod färdig i ugnen. Tülün säger åt sonen att äta innan han tar hennes bil till gymmet. Emirhan som precis tagit körkort. Under kvällen har modern regelbunden sms-kontakt med honom. Han svarar som alltid. Vid 23-tiden skriver han att han är på väg hem. 

När han dröjer messar hon igen: ”Var är du?” Hon får aldrig svar.

– Jag går ut på altanen och hör en motor som rusar på parkeringen. Jag går ut och mot ljudet, ser att det är vår bil och jag ropar: ”Emirhan du förstör motorn, gasa inte!”

Hon bankar på bilrutan. Det är mörkt men hon ser att han sitter still med hakan mot bröstet. Det är blött och något rött på överkroppen, hennes första tanke är att han har spillt saft på sig. 

Hon öppnar bildörren och ser att det är blod.

Skrek och påbörjade hjärt- lungräddning 

Tülün Tas skriker efter sin man som kommer ut, även grannarna kommer ut. Tillsammans lyfter de ut Emirhan och påbörjar hjärt- och lungräddning. Hon hör sonen ta tre andetag och tänker att det här kommer att gå bra.

Snart är ambulans och polis på plats, Emirhan förs i väg. Tülün Tas gör sig redo för att följa efter men hon hinner aldrig. En polisbil vänder om några minuter senare och hon får veta att hennes pojke inte lever längre.

Sedan blir allting grått. Hon minns inte mycket från den första tiden.

Vänner och familj försöker få henne att äta 

Den natten fylls radhuset med vänner och familj. De tar hand om det praktiska. Försöker få Tülün att äta och dricka. Hon tror fortfarande att Emirhan när som helst ska kliva in genom dörren. En muslimsk begravning ska ske så snart som möjligt, helst inom två dygn. Emirhan får vänta sex dagar.

Hennes barn har inte bara dött. Utan mördats. Polisen är där, letar efter ledtrådar och stör i sorgen. Men alla vill ha svar. Varför Emirhan? Vem ville döda honom?

Hade aldrig dömts för brott

Han hade aldrig dömts för något brott och såvitt hans mamma vet har han aldrig varit misstänkt för brott.

Frågorna fortsätter att gäcka Tülün Tas. Var det något hon inte såg?

Sonen som svarar varje gång hon ringer, som sköter skolan och tar hand om lillasystern. När skulle han ens ha hunnit begå brott? Samtidigt kan hon bli irriterad på att många undrar om han var kriminell.

Gör det sorgen mindre?

– Spelar det någon roll? Gör det min sorg mindre? Jag vill inte helgonförklara min son, men jag får ingen ro förrän jag vet vem som sköt honom och varför.

Nio månader senare meddelar polisen att de inte kommer någon vart och pausar utredningen. Tülün Tas förtroende för rättsväsendet försvinner den dagen.

Hur överlever man som förälder när ens värsta mardröm inträffar, att ens barn dör? Familjen och vännerna, utan dem hade det inte gått, menar Tülün Tas. De bar henne när det var som mörkast. 

Blev sjukskriven - fick fint stöd av kollegor och chefer

Tülün Tas, porträttbild.
Tülün Tas. Foto: Sofia Ekström.

Även jobbet har varit en viktig pusselbit. Kollegorna som kom på begravningen. HR och chefen som regelbundet hörde av sig för att påminna om att ”vi finns här och vi vill hjälpa dig”.

– Det betydde mycket att känna deras närvaro, även om jag i början inte orkade prata. Min chef kunde skicka ett sms med ett hjärta eller där hon skrev ”du behöver inte svara, men jag tänker på dig”.

Tülün Tas var sjukskriven på heltid i lite mer än ett halvår. Under tiden träffade hon regelbundet en psykolog. 

En dag kände hon att något måste förändras. Tankarna malde i huvudet. ”Jag håller på att grubbla ihjäl mig”, sade hon till sin läkare, som föreslog att hon skulle testa att jobba på 25 procent.

– Jag visste inte om det skulle gå, men sade till min chef att jag vill bestämma mina tider utifrån hur jag mår. ”Tänk inte på det, vi löser det”, blev svaret.

Jobbade hemifrån deltid till en början

Hon fick arbeta hemifrån, vilka arbetsuppgifter hon fick minns hon knappt. Efter en tid gick hon upp på halvtid. Nu kände hon att hon ville bli lite pushad, hon ville jobba på riktigt.

– Jag fick börja med ett projekt och sedan blev det ett till. Jag fick en utmanande kund – och det var skönt. För jag behövde känna att jag gör nytta och att det blir ett bra resultat.

Stänger av jobbet på sonens födelsedag och dödsdag

I dag arbetar Tülün Tas heltid. Hon kan styra över sina arbetstider och jobbar enbart hemifrån, även om företagets riktlinjer säger att man helst ska vara på kontoret tre dagar i veckan. Men två gånger varje år – på Emirhans födelsedag och datumet när han mördades – stänger hon ner datorn.

Då kan hon inte fokusera på sitt arbete.

– Saknaden läggs inte åt sidan av att jag arbetar, men jag får rutiner som jag annars tappar så lätt. När jag har semester kan jag vara vaken hela natten och sova hela dagen.

Hur fixar du det?

Tülün Tas får ibland höra andra säga ”hur fixar du det här, jag skulle inte göra det om mitt barn inte fanns längre”. Så tänkte hon också innan den 25 januari 2022.

Några år innan Emirhan dog sköts en 17-åring från trakten också ihjäl. Tülün Tas kände inte familjen, men de var landsmän från Turkiet. Hon besökte pojkens familj efteråt för att beklaga sorgen. När Tülün såg mamman tänkte hon: ”Hur kan hon stå upprätt?”

– Två år senare är jag där själv. Och titta på mig, jag andas och jag har andats sedan dag ett.

SVART STATISTIK

Mellan 2022 och november 2025 skedde 1 186 skjutningar i Sverige, varav 201 personer sköts till döds.

Källa: SVT

Mammorna i våldets skugga, SVT Play

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Expert: Du måste inte berätta om fängelsedom för barnen

Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Det menar Selene Cortes, generalsekreterare för Bufff, Barn och ungdom med förälder eller familjemedlem i fängelse.
Publicerad 30 mars 2026, kl 11:00
Selene Cortes från Bufff ger råd om hur man pratar med barn om en anhörigs fängelsedom.
Att vara öppen kan minska stress och ensamhet – men det är alltid okej att sätta gränser, säger Selene Cortes på Bufff. Foto: Colourbox

Enligt Selene Cortes vill många som uppsöker Bufff ha hjälp med hur de ska prata med sina barn om frihetsberövandet.

– Vi brukar råda att berätta så tidigt som möjligt – barn märker när något inte stämmer. Var ärlig, ljug inte, men anpassa informationen efter barnets ålder och betona att det inte är barnets fel.

Generalsekreteraren menar att det inte finns några krav på att berätta allt för alla.

– Fundera på vem som behöver veta och varför. Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Välj den nivå av öppenhet som känns trygg och hållbar för just dig. Många upplever att vald öppenhet minskar stress och ensamhet, men beslutet är alltid individuellt.

 

Fördomar och stigma kring anhöriga i fängelse kan försvåra

Hon menar att om öppenheten landar väl och det finns förståelse kommer det att innebära en avgörande skillnad.

– Tyvärr vet vi att det inte alltid gör det. Att det finns fördomar och stigma som i stället kan försvåra. Därför spelar arbetsgivaren en stor roll för hur livet för familjen som finns kvar på utsidan kommer att bli.

Vad gäller öppenhet på arbetsplatsen råder Bufff att välja en trygg person, till exempel en chef eller HR, och dela det som är nödvändigt för att få förståelse och rimliga anpassningar.

Stöd på jobbet – våga berätta för rätt person

– Den som är kvar hemma bär ofta ett stort ansvar, praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Vi möter många som försöker ”hålla ihop allt” själva, samtidigt som belastningen är mycket stor. Att själv få stöd är också ett sätt att vara en bättre vuxen för exempelvis sina barn. Skam och tystnad kan ibland förvärra situationen.

Vald och trygg öppenhet kan minska ensamhet och göra det lättare att få stöd.

– Det finns hjälp att få, man behöver inte klara allt själv.

/Katarina Markiewicz

Det här gäller på jobbet när en anhörig sitter i fängelse

Finns det någon lagstiftning som reglerar vad som gäller när en anställds familjemedlem frihetsberövas?

– Nej, det finns ingen särskild ledighetslag som ger dig rätt att vara ledig för att till exempel besöka en anhörig i fängelset eller för att stötta en vuxen person vid polisförhör. Det är till och med så att om du blir kallad som vittne av domstol är du skyldig att inställa dig – och kan bli hämtad av polis om du inte kommer eller drabbas av vite – samtidigt som det inte finns någon lag som ger dig rätt att vara ledig från arbetet.

– Det enda som finns är förordning om ersättning av allmänna medel till vittnen (1982:805). Den ger dig rätt att få ersättning för inkomstbortfall när du vittnar.

Hur ska man då göra när man behöver vara ledig i ett sådant läge?

– I det akuta skedet när en anhörig blir frihetsberövad brukar många bli sjukskrivna när förhör sker och därefter få ledigt utan lön. Jag har dock aldrig stött på att ett vittne inte har fått ledigt av sin arbetsgivare för att inställa sig.

Vad säger kollektivavtalen?

– Många kollektivavtal innehåller bestämmelser om permission, men det är inte uttryckligen fastslaget vad som gäller när ens partner blir frihetsberövad. Bestämmelserna är ofta öppna och ger en möjlighet till någon dags ledighet med lön för plötsliga och oförutsägbara händelser. Här får man ta en diskussion med sin arbetsgivare.

Den 1 januari utökades rätten att vabba om du behöver möten med socialtjänsten. Syftet med mötet ska då vara ”att utreda om ditt barn behöver skydd eller stöd enligt socialtjänstlagen, till exempel efter en orosanmälan”, skriver Försäkringskassan på sin webbplats.

Föräldrapenning vid rättegång går inte att få. Då måste du ta semester, uppger Försäkringskassan till Kollega.

Källa: Susanna Kjällström, förbundsjurist på Unionen, Försäkringskassan. 

Jobbrelationer

Från Svenssonliv till kris – Lisas man sitter i fängelse

En fredag knackade polisen på Lisas dörr med en husrannsakningsorder. På några timmar rasade hennes tillvaro – och kort därefter dömdes hennes man till fem års fängelse. I dag lever hon med hemligheten på jobbet.
Publicerad 30 mars 2026, kl 06:00
Kamera riktad mot entré på villa, symboliserar polisinsats och husrannsakan.
Polisens ingripande i familjens hem blev startpunkten för en lång rättsprocess – och ett helt nytt liv för Lisa och hennes barn. Foto: Colourbox

Lisa är 42 år och arbetar som administratör på ett företag med ett 70-tal anställda. Fram till för ett år sedan bodde hon tillsammans med sin man Krister och deras två små barn, 3 och 5 år gamla, i ett villaområde i en mellanstor svensk stad. I dag bor hon och barnen kvar i huset, men Krister sitter i fängelse och ska göra det i ytterligare fem år.

Lisa beskriver sitt tidigare liv som ett helt vanligt ”Svenssonliv” med heltidsjobb, hund, villa och Volvo.

Polisens tillslag: dagen som förändrade allt

Hon berättar om dagen då livet förändrades i en handvändning.

– Det var en fredag eftermiddag och jag jobbade hemifrån. Krister var på jobbet och barnen på förskolan när det bankade hårt på ytterdörren. Jag sprang ned, öppnade dörren och flera poliser trängde sig in i hallen och bad mig sätta mig. De visade en husrannsakningsorder och klev in i huset, drog ut lådor, kollade under sängar och öppnade skåp. Vad de letade efter fick jag inte reda på just då.

Lisa berättar att hennes minne från händelsen inte är knivskarpt. Varken hon eller hennes man hade ju varit i närheten av kriminalitet så chocken var stor. Det hon minns är att hon fick ringa sin syster och be om hjälp med hämtningen på förskolan.

 

Fem års fängelse – så började rättsprocessen

För efter en stunds letande hade polisen hittat vad de sökte. Lisa blev förd till häktet för förhör. Det hon inte visste då var att Krister samtidigt hade blivit hämtad på sin arbetsplats. I ett dygn var hon häktad.

Lisa vill inte gå in närmare på vad det var polisen hittade i hemmet mer än att det rörde sig om något som Krister hade lovat förvara åt en bekant. Hon säger att det skett utan hennes vetskap. Så småningom blev hon friad från misstankar, men för Krister blev processen långdragen och mynnade ut i fem års fängelse.

Men låt oss backa bandet till måndagen efter gripandet som egentligen skulle vara en helt vanlig arbetsdag för Lisa.

– När jag släpptes från häktet åkte jag direkt till min syster. Jag var väldigt sliten och orolig eftersom jag grubblade över vad jag skulle säga till barnen, mina vänner, min chef och mina kollegor. Jag hade fortfarande inte heller fått prata med Krister.

Efter att ha resonerat med systern kom hon fram till att hon skulle vara helt öppen inför sin chef och barnens förskolechef. Men till alla andra, förutom sin närmaste familj, sade Lisa att Krister hastigt blivit tvungen att åka på jobb utomlands. Det var inte så konstigt eftersom hans jobb ibland krävde utlandsresor.

 

Stöd på jobbet efter makens fängelsedom

Beslutet att vara transparent inför chefen tog Lisa eftersom hon insåg att hela hennes liv skulle bli förändrat.

– Jag var rödgråten och väldigt nervös när jag klev in på min chefs rum. Extra jobbigt var det eftersom vi precis hade bytt chef, så jag hade ingen aning om hur hon skulle reagera.

Tyvärr blev chefens reaktion inte vad hon hoppats på.

– Jag bad henne att inte säga något till kollegorna. Det lovade hon, men sedan tyckte hon att jag skulle drogtestas. Varför? Jag har aldrig haft drogproblem!

Efter det mötet blev Lisa ännu mer nedbruten och kände att hon inte skulle klara av att jobba. Det var då Karin, en äldre kollega som många på företaget tydde sig till, kom till hennes hjälp.

– Hon var fantastisk, frågade inte vad det handlade om utan erbjöd sig att följa med mig till chefen igen som moraliskt stöd.

Det visade sig vara ett smart drag eftersom chefen hade hunnit fundera och gav Lisa några dagar ledigt så att hon fick landa i det som hänt och kunde börja ordna med allt praktiskt.

– Jag bad också Karin att hälsa mina kollegor att jag gick hem på grund av privata skäl. Just då orkade jag inte prata med någon annan än min familj.

Lisa bokade också ett möte med förskolechefen som gick betydligt bättre.

– Förskolechefen var förstående och sade att hon skulle informera personalen och be dem vara diskreta om vad som hänt.

Hon sade också att de skulle se till att ha extra koll på hur barnen mådde.

Polis och kriminaltekniker på plats vid ett flerfamiljshus.
När polisen slog till mot familjens hem förändrades allt – på några timmar vändes Lisas vardag upp och ner. OBS bilden är tagen vid ett annat polisingripande och har inget med personerna i artikeln att göra. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rykten och spekulationer ökade pressen i vardagen

Den närmaste tiden efter Kristers gripande präglades av olika polisförhör och hembesök av socialtjänsten. Av dem fick Lisa numret till Bufff, en organisation som hjälper familjer där ena föräldern har blivit frihetsberövad.

– Bufff var fantastiska och är än i dag ett stort stöd. Där fick jag tips om hur jag skulle prata med barnen, vad jag skulle säga till deras kompisar och föräldrar om de undrade varför barnens pappa aldrig sågs på förskolan längre.

Tiden gick och Lisa fortsatte att säga till utomstående att Krister var på jobb utomlands. De flesta köpte historien, i alla fall till en början. Men därefter blev det allt svårare, berättar Lisa. Grannar frågade och på jobbet började det spridas rykten. Varför vabbar aldrig hennes man?

– Jag började avskärma mig från vänner och kollegor. Vilka kunde jag lita på? Vilka kunde hjälpa mig? Hittills hade jag bara berättat sanningen för två av mina närmaste arbetskamrater som också blivit privata vänner, förutom kollegan Karin som hade hjälpt mig.

Och det var återigen hon som hjälpte Lisa.

– Karin såg att jag var nedstämd och frågade om det fanns något hon kunde göra. Jag berättade att jag tyckte att det var jobbigt med alla spekulationer och rykten på jobbet.

Med tiden upplevde Lisa att stämningen på arbetsplatsen blev bättre. I efterhand fick hon reda på att Karin hade samlat ihop arbetskamraterna och helt enkelt bett dem att sluta spekulera. Hon hade sagt att alla kan råka ut för privata problem och att de borde underlätta för mig i stället för att göra det svårare.

 

Anhöriga till intagna saknar rättigheter i arbetslivet

Att ha sin man i fängelse har varit svårt på många plan, berättar Lisa. Krister satt häktad i sex månader. Under den tiden fick hon och barnen hälsa på honom under övervakning, max 60 minuter per månad.

Mötena var dessutom alltid mitt i veckan, eftersom det var den som övervakade som fick styra. Även andra möten, till exempel med socialtjänsten och själva rättegången, skedde också under ordinarie arbetstid.

– Jag fick använda mina semesterdagar eftersom man som anhörig till en frihetsberövad inte har några rättigheter. Det blev jag ganska tidigt varse.

– Det blir en hel del semesterdagar, men det är i nuläget min enda möjlighet. Och nu har det blivit lite bättre när han sitter på anstalt eftersom vi kan besöka honom på helgerna. Max tre timmar per helg.

Trots allt Lisa varit med om är hennes råd till andra i liknande situation att våga vara öppen inför sin chef och närmaste kollega, eller kollegor.

– Det är väldigt skönt att ha någon på arbetsplatsen som kan stötta och vid behov även avlasta.

Hon tipsar också om att ta kontakt med Bufff om det är barn inblandade.

– Där kan jag vara helt transparent och de har hjälpt mig jättemycket med bra råd och stöttning. Via Bufff har jag också fått träffa andra föräldrar i samma situation.

– Tidigare hade jag fördomar om att alla kriminella och deras anhöriga ser ut på ett visst sätt. Det stämmer ju såklart inte, inser jag nu.

Lisa och Krister heter egentligen något annat.

/Katarina Markiewicz