Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Svårt att förstå svensk arbetskultur
Svenskar gillar att fika på arbetstid, men inte att umgås med kollegor efter jobbet. Eller? Kollega tog hjälp av tre nyinflyttade för att sätta fingret på svensk arbetsplatskultur.
När Maryam var 23 år flyttade hon till Sverige från Iran. Hon hade pluggat på universitet i sitt hemland och skulle avsluta studierna med ett masterprogram i teknisk fysik på KTH.
Men första tiden blev tuffare än hon hade föreställt sig. Maryam kunde ingen svenska och det gjorde att hon kände sig utestängd. Dessutom var det svårt att hitta kompisar.
– De jag pluggade med hade redan gått tre år tillsammans och kände varandra. Iransk kultur är mer anknytningsorienterad, i Sverige är uppgiften det viktiga. Ena dagen kunde jag jobba med ett grupparbete med mina klasskompisar och prata och skratta, men när jag träffade dem några dagar senare var det som om vi aldrig hade setts. Så är det inte i Iran: har man jobbat tillsammans ett par dagar är man kompisar.
Maryam visste att svenskar är mer introverta än iranier, men kunde ändå inte låta bli att tänka att de andra kanske inte tyckte om henne. I dag, 12 år senare, tänker hon annorlunda.
– Nu vet jag att svenskar inte vill inkräkta på andras privatliv. Och mig passar det egentligen ganska bra. Jag tycker om att bli lämnad ifred, vara för mig själv och göra som jag vill.
Cindy Yang är född och uppvuxen i Kina, men flyttade till Sverige när hon träffade en svensk man i Kina. Här jobbar hon som key account manager på Suzuki Garphyttan. Det första som slog henne när hon kom till Sverige var den storslagna naturen och att det var rent, folktomt och ett lugnare tempo. Hon har jobbat för internationella företag tidigare och tycker inte att svensk arbetsplatskultur är särskilt annorlunda.
– Men i Kina var det vanligare att vi gick ut och åt tillsammans efter jobbet. I Sverige är man väldigt mån om sin familj och sin fritid. Familjen är viktig i Kina också, men jag tror att jobbet tar större plats där.
Skiljer mellan jobb och fritid
Sofi Tegsveden Deveaux är föreläsare och författare och har specialiserat sig på att förklara svensk arbetsplatskultur för utlandsfödda. Ett utmärkande drag är just att många svenskar skiljer så starkt mellan arbete och fritid, menar hon.
– Man umgås sällan privat bara för att man är kollegor, utan det är något som i vissa fall växer fram. Man pratar inte om personliga ämnen, som politik, på arbetsplatsen, och avstår från känslouttryck, till exempel genom att undvika direkt konfrontation och konflikter. Eller genom att uttrycka kritik och negativ feedback på ett indirekt sätt, säger hon.
Efter studierna blev Maryam trainee på Astra Zeneca och anställdes sedan. Hon håller inte med om att svenskar är opersonliga på jobbet.
– Det är tvärtom! I början tyckte jag att det var konstigt att människor var så öppna med sina privatliv. På fikarasterna satt alla och pratade om sina män och sina barn och vad de hade gjort på helgen. Och folk frågade hela tiden vad jag skulle göra eller hade gjort i helgen. För mig är det en ganska privat fråga.
Inte särskilt konflikträdda
2013 flyttade Samuel Kafil från Eritrea. Han hade arbetat tio år som byggnadsingenjör, men i Sverige var det svårt att få jobb. Vändningen kom när byggbolaget NCC startade projektet Nystart för att ge utlandsfödda ingenjörer en väg in på arbetsmarknaden. Under tio månader varvades praktik med studier och sedan 2017 är han anställd där.
– Det är stor skillnad mellan svensk och eritreansk kultur. Här är man friare i att tänka och tycka. I Eritrea måste man verkligen vara säker på sin sak innan man säger något. I början tyckte jag också att det var konstigt när någon gick fram till två personer som pratar och frågade: ”Vad pratar ni om?” I Eritrea skulle man ha satt sig bredvid och lyssnat.
Särskilt konflikträdda tycker han inte att svenskar är.
– Men väldigt respektfulla. När jag läste svenska fick vi säga till vår lärare att rätta oss när vi sa fel eller uttalade ord fel.
Maryam tycker att svensk kultur präglas av icke-hierarkiska strukturer. Här är det inte konstigt att äta lunch med höga chefer och beslut fattas först efter långa diskussioner. Men även det kan vara förvirrande för den som inte är uppvuxen här, enligt Sofi Tegsveden Deveaux.
– I kulturer där chefen får som han eller hon vill på grund av sin titel behöver man inte vara jättebra på att kommunicera för att göra karriär. I Sverige har man ofta en projektansvarig som inte nödvändigtvis styr över de andra i hierarkin. Då behöver man vara bra på att kommunicera, skapa goda kontakter och övertala sina kollegor för att ro sin sak i hamn.
Viktigt att kunna svenska
Cindy, Samuel och Maryam är duktiga på engelska, men tror att svenska är nyckeln för att verkligen förstå kulturen här. Sofi Tegsveden Deveaux håller med.
– Om man kan språket som talas i landet är det också lättare att komma in i kulturen, skaffa sig vänner och bekanta, hålla sig ajour med lokala nyheter och så vidare. Det leder till att man känner sig hemma och trivs, vilket såklart gör att man också mår bättre på jobbet.
När Samuel Kafil flyttade till Sverige trodde han att han skulle klara sig genom att prata engelska, men insåg snart att svenska var nödvändigt.
– Det gör det lättare att få vänner. Och prata om vädret. Det är ett stort samtalsämne här, men inte i Eritrea för där är vädret alltid likadant, haha.
Så underlättar du för nykomlingar
1. Lär känna din utländska kollega som individ, inte som en representant för sitt land eller sin kultur. Utgå från det ni har gemensamt: fritidsintresse, livssituation, fotbollslag ni hejar på.
2. Var nyfiken. Man bygger relationer genom att ta emot och att visa nyfikenhet. På samma sätt kan man våga testa en ny idé som en utländsk kollega föreslår, vara öppen för andra tillvägagångssätt och så vidare.
3. Lyft den kompetens som många utlandsfödda sitter på, dels genom att se deras utbildning och arbetslivserfarenhet som likvärdig svenska motsvarigheter, dels genom att se deras erfarenheter av att komma till Sverige som en viktig kompetens i sig.
Källa: Sofi Tegsveden Deveaux
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
När privatlivet kraschar - Peder om kollegornas stöd
De flesta har någon gång haft privata problem som påverkat jobbet. Men när är det okej att berätta om det för sina kollegor? Peder Nääs Sundemyr var öppen när han var i en långvarig kris – och möttes av stöd.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Problemen gick ut över jobbet
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Inte självklart att berätta
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Blev sjukskriven
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Behandlades annorlunda som man
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
En chef förstod inte alls
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
Peders råd till andra
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Psykologen: ”Att dölja förvärrar”
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
