När Maryam var 23 år flyttade hon till Sverige från Iran. Hon hade pluggat på universitet i sitt hemland och skulle avsluta studierna med ett masterprogram i teknisk fysik på KTH.
Men första tiden blev tuffare än hon hade föreställt sig. Maryam kunde ingen svenska och det gjorde att hon kände sig utestängd. Dessutom var det svårt att hitta kompisar.
– De jag pluggade med hade redan gått tre år tillsammans och kände varandra. Iransk kultur är mer anknytningsorienterad, i Sverige är uppgiften det viktiga. Ena dagen kunde jag jobba med ett grupparbete med mina klasskompisar och prata och skratta, men när jag träffade dem några dagar senare var det som om vi aldrig hade setts. Så är det inte i Iran: har man jobbat tillsammans ett par dagar är man kompisar.
Maryam visste att svenskar är mer introverta än iranier, men kunde ändå inte låta bli att tänka att de andra kanske inte tyckte om henne. I dag, 12 år senare, tänker hon annorlunda.
– Nu vet jag att svenskar inte vill inkräkta på andras privatliv. Och mig passar det egentligen ganska bra. Jag tycker om att bli lämnad ifred, vara för mig själv och göra som jag vill.
Cindy Yang är född och uppvuxen i Kina, men flyttade till Sverige när hon träffade en svensk man i Kina. Här jobbar hon som key account manager på Suzuki Garphyttan. Det första som slog henne när hon kom till Sverige var den storslagna naturen och att det var rent, folktomt och ett lugnare tempo. Hon har jobbat för internationella företag tidigare och tycker inte att svensk arbetsplatskultur är särskilt annorlunda.
– Men i Kina var det vanligare att vi gick ut och åt tillsammans efter jobbet. I Sverige är man väldigt mån om sin familj och sin fritid. Familjen är viktig i Kina också, men jag tror att jobbet tar större plats där.
Skiljer mellan jobb och fritid
Sofi Tegsveden Deveaux är föreläsare och författare och har specialiserat sig på att förklara svensk arbetsplatskultur för utlandsfödda. Ett utmärkande drag är just att många svenskar skiljer så starkt mellan arbete och fritid, menar hon.
– Man umgås sällan privat bara för att man är kollegor, utan det är något som i vissa fall växer fram. Man pratar inte om personliga ämnen, som politik, på arbetsplatsen, och avstår från känslouttryck, till exempel genom att undvika direkt konfrontation och konflikter. Eller genom att uttrycka kritik och negativ feedback på ett indirekt sätt, säger hon.
Efter studierna blev Maryam trainee på Astra Zeneca och anställdes sedan. Hon håller inte med om att svenskar är opersonliga på jobbet.
– Det är tvärtom! I början tyckte jag att det var konstigt att människor var så öppna med sina privatliv. På fikarasterna satt alla och pratade om sina män och sina barn och vad de hade gjort på helgen. Och folk frågade hela tiden vad jag skulle göra eller hade gjort i helgen. För mig är det en ganska privat fråga.
Inte särskilt konflikträdda
2013 flyttade Samuel Kafil från Eritrea. Han hade arbetat tio år som byggnadsingenjör, men i Sverige var det svårt att få jobb. Vändningen kom när byggbolaget NCC startade projektet Nystart för att ge utlandsfödda ingenjörer en väg in på arbetsmarknaden. Under tio månader varvades praktik med studier och sedan 2017 är han anställd där.
– Det är stor skillnad mellan svensk och eritreansk kultur. Här är man friare i att tänka och tycka. I Eritrea måste man verkligen vara säker på sin sak innan man säger något. I början tyckte jag också att det var konstigt när någon gick fram till två personer som pratar och frågade: ”Vad pratar ni om?” I Eritrea skulle man ha satt sig bredvid och lyssnat.
Särskilt konflikträdda tycker han inte att svenskar är.
– Men väldigt respektfulla. När jag läste svenska fick vi säga till vår lärare att rätta oss när vi sa fel eller uttalade ord fel.
Maryam tycker att svensk kultur präglas av icke-hierarkiska strukturer. Här är det inte konstigt att äta lunch med höga chefer och beslut fattas först efter långa diskussioner. Men även det kan vara förvirrande för den som inte är uppvuxen här, enligt Sofi Tegsveden Deveaux.
– I kulturer där chefen får som han eller hon vill på grund av sin titel behöver man inte vara jättebra på att kommunicera för att göra karriär. I Sverige har man ofta en projektansvarig som inte nödvändigtvis styr över de andra i hierarkin. Då behöver man vara bra på att kommunicera, skapa goda kontakter och övertala sina kollegor för att ro sin sak i hamn.
Viktigt att kunna svenska
Cindy, Samuel och Maryam är duktiga på engelska, men tror att svenska är nyckeln för att verkligen förstå kulturen här. Sofi Tegsveden Deveaux håller med.
– Om man kan språket som talas i landet är det också lättare att komma in i kulturen, skaffa sig vänner och bekanta, hålla sig ajour med lokala nyheter och så vidare. Det leder till att man känner sig hemma och trivs, vilket såklart gör att man också mår bättre på jobbet.
När Samuel Kafil flyttade till Sverige trodde han att han skulle klara sig genom att prata engelska, men insåg snart att svenska var nödvändigt.
– Det gör det lättare att få vänner. Och prata om vädret. Det är ett stort samtalsämne här, men inte i Eritrea för där är vädret alltid likadant, haha.
Så underlättar du för nykomlingar
1. Lär känna din utländska kollega som individ, inte som en representant för sitt land eller sin kultur. Utgå från det ni har gemensamt: fritidsintresse, livssituation, fotbollslag ni hejar på.
2. Var nyfiken. Man bygger relationer genom att ta emot och att visa nyfikenhet. På samma sätt kan man våga testa en ny idé som en utländsk kollega föreslår, vara öppen för andra tillvägagångssätt och så vidare.
3. Lyft den kompetens som många utlandsfödda sitter på, dels genom att se deras utbildning och arbetslivserfarenhet som likvärdig svenska motsvarigheter, dels genom att se deras erfarenheter av att komma till Sverige som en viktig kompetens i sig.
Källa: Sofi Tegsveden Deveaux
