Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Vad är det som händer mellan raderna när kollegan småpratar? En hinna av utanförskap har alltid stått mellan Sara Johansson och kollegorna när det handlar om sociala koder och hur de förhåller sig till varandra under arbetsdagen. Det andra läser av intuitivt har hon fått lära sig genom övning.
– Främst handlar det om sociala sammanhang där jag har svårt att veta vad jag ska säga. Då händer det att jag liksom härmar andra, säger hon.
Trots att Sara Johansson alltid har känt att vissa saker har varit svårare för henne än för andra så var det inte förrän innan sommaren, som 30-åring, hon fick sina diagnoser: högfungerande autism och ADD.
När hon ska beskriva hur de ger sig tillkänna stannar hon vid ord som: en orolig själ, många tankar som snurrar, svårt att komma i gång med saker och rörigt med koncentrationen. Men mest märks de av då hon utsätts för oväntade saker: plötsliga problem som måste lösas, kunder som behöver hjälp och när rutiner bryts och hon behöver agera snabbt.
– Då blir jag väldigt stressad och helt dränerad på energi. Jag löser alltid problemet, men det kostar. När jag kommer hem från jobbet behöver jag ofta lägga mig och vila. Min sambo kan säga att han är trött efter en arbetsdag, men det här är en annan slags trötthet. Som att dra ur sladden, hjärnan stänger av.
Som att ha en öppen hjärna som helt saknar filter
I sitt jobb som orderansvarig på Orbotech, ett familjeföretag inom städbranschen, blir det mycket mejlande med kunder. Men hon har ett eget kontor där hon kan stänga in sig om ljudnivån blir för hög. Kafferasten är värre. Ljudet från kaffemaskinen är ansträngande och om fler kollegor pratar samtidigt har Sara svårt att hänga med. Då tar hon hellre koppen och sätter sig själv.
– Det har blivit en strategi för att spara energi. Jag går iväg en kvart. Ofta tar jag en promenad i ensamhet med öronproppar för att stänga av allt omkring. Det har blivit min räddning många gånger. Min hund Bellman är också ett stöd och en ständig följeslagare på kontoret.
Efter att Sara fick sin diagnos har hon valt att vara öppen med den för delar av sina arbetskamrater på jobbet. Dels för att kollegorna ska förstå varför hon ibland behöver lite tid för sig själv, dels för att hon inte vill missförstås när hon går ifrån ett socialt sammanhang.
– Det känns skönt att chefen och kollegorna vet eftersom det ökar förståelsen. Jag var lite rädd för vad de skulle tycka, men de accepterar det och det har inte varit något konstigt. Samtidigt var det ett måste för att rädda mig själv i vissa situationer. Det är som att ha en öppen hjärna som helt saknar filter, den tar in precis allt, vilket är otroligt utmattande.
Emil, som vill vara anonym, har varit på sitt jobb i fem år. När han var sju år fick han diagnosen Aspergers syndrom. Han har valt att inte prata om det på jobbet, trots att han misstänker att hans kollegor kanske märker av det ändå.
– Jag vill inte ha en stämpel i pannan att jag är avvikande och annorlunda. Och jobbet och kontakten med kollegorna fungerar ändå, så jag har inte känt något behov av det. Men om jag skulle säga det är jag övertygad om att några kollegor skulle tänka: Jaha, det är DÄRFÖR.
Kanske skulle de förstå varför Emil ibland inte hänger med på kollegornas ironiska skämt eller när de pratar relationer.
Jag blir stressad och trött av att inte veta vad samtalen ska handla om
För att inte bli en främling i gruppen tar han stundtals initiativ till samtal med mindre bekanta arbetskamrater. Ibland har det utvecklats till trevliga stunder, ibland har det blivit väldigt märkligt.
– Jag blir stressad och trött av att inte veta vad samtalen ska handla om och kan inte ta frågor på studs. En strategi jag använder för att inte bli så trött är att vända mig inåt och det är ju inte så produktivt, säger han.
Men diagnosen har också sina fördelar. Får han bara fokusera på arbetsuppgifter med ett tydligt mål kan han koncentrera sig under långa stunder. Då handlar utmaningen i stället om att komma ihåg att ta rast.
Sara Johansson ser även fördelar med sin diagnos. Att vara noggrann, plikttrogen och att ha sinne för detaljer. Men för henne har det också inneburit en stor sorg att känna ett utanförskap och samtidigt vara så högfungerande, något som gjort att hjälpen har dröjt. Efter perioder av depressioner, ångest och en ledsamhet över att inte förstå känslan av sammanhang sökte hon själv hjälp av psykolog.
– Det var en kris att få diagnosen eftersom jag kände: Vem är jag nu? Men det är en process som jag jobbar med varje dag.
Att berätta eller inte berätta om en diagnos på jobbet är upp till var och en. Men Sara Johansson menar att alla arbetsplatser, kollegor och chefer kan underlätta för personer inom autismspektrumet genom att läsa på om vad det innebär och hur man kan underlätta arbetsdagen genom små förändringar.
– Det behöver inte handla om stora omorganisationer utan om att sätta upp en ljuddämpande skärm som gör att ett rum känns lugnare.
Att berätta för kollegor på Orbotech har ökat förståelsen för varför Sara ibland vill vara ensam och samla energi. Foto: Madeleine Englund
Att vara öppen med sin diagnos är upp till var och en. Du väljer själv hur mycket du vill berätta om ditt privatliv för chef och kollegor.
– Du behöver berätta för din arbetsgivare om du har en nedsatt arbetsförmåga, men inte varför den är det. Och om du berättar så får chefen inte sprida uppgifter om din hälsa och diagnos utan medgivande, säger Fredrik Ostrozanszky, som är utredare på Unionen.
En funktionsnedsättning behöver inte alltid betyda att du har en nedsatt arbetsförmåga. Att ha en NPF-diagnos kan innebära allt från stora problem i arbetslivet, till inga alls. Men arbetsgivaren har ett ansvar att se till att arbetsmiljön inte drabbar de anställda på ett sätt som orsakar ohälsa. Och ta fram åtgärder som motverkar diskriminering.
– Ansvaret är inom rimliga gränser. Man kan exempelvis inte flytta ett helt kontor för att en anställd har en funktionsnedsättning. Däremot kan man anpassa arbetsplatsen så att alla kan delta i arbetet.
Ett sätt att tänka för att inte komplicera saker för mycket är att göra arbetsplatsen allmäninkluderande. Det brukar kallas för principen om universell utformning, vilket betyder att arbetsmiljön ska vara tillgänglig för så många som möjligt redan från början. Det kommer alla till gagn, inte bara de som har funktionsnedsättningar.
Det kan handla såväl om ytor som att arbetsleda på ett sätt som förebygger osund stress, det vill säga långvarig hög stress utan tillräcklig återhämtning.
– Till exempel genom att inte ha för långa möten, meddela i förväg vad som kommer att tas upp på agendan och om de anställda förväntas förbereda något. För många är det en stress att behöva ta frågor eller prestera utan att var förberedd på det, säger Fredrik Ostrozanszky.
Fråga din kollega hur öppen den vill vara med sin diagnos
Andra saker som kan underlätta är att fundera på hur öppet arbetsklimatet är. Är det lätt berätta hur man mår och vad man behöver på arbetsplatsen? Om svaret är nej är det en fråga som bör lyftas.
– Fråga din kollega hur öppen den vill vara med sin diagnos. Om någon berättar för dig om sin NPF kan det vara i förtroende för att skapa förståelse, men inget du ska föra vidare.
Att jobba med frågor kring funktionsnedsättningar, tillgänglighet och inkludering ingår i arbetsmiljöarbetet för både klubbar och arbetsgivare. Men för att få en större förståelse för vilka utmaningar personer med NPF-diagnoser möter i vardagen och på jobbet tycker Fredrik Ostrozanszky att det kan vara en god idé att lära sig mer om olika diagnoser.
– Har man läst på så kan man underlätta väldigt mycket för en person med NPF, oavsett om den valt att vara öppen med det eller inte. Som arbetsgivare kan man till exempel underlätta mycket med att ha en rak och tydlig kommunikation, ha en förståelse för att vissa saker tar mycket energi och påverkar koncentrationen. Och din kunskap kan du föra vidare till kollegor för att minska missförstånd, säger Fredrik Ostrozanszky.
Källa: Vårdguiden
En av de mest avgörande trivselfaktorerna är de relationer vi har på arbetsplatsen. Och allra viktigast är relationen till chefen. Den är till och med ännu viktigare än den du har till dina arbetskamrater.
Det visar en studie från Högskolan i Skövde, Högskolan Väst och Göteborgs universitet, som undersökt hur anställda påverkas av olika typer av relationer på arbetsplatsen.
– För att trivas på jobbet är det viktigt att bygga goda relationer med både chefen och kollegorna. Men om vi måste prioritera visar forskningen att relationen med chefen spelar en avgörande roll för vår arbetstillfredsställelse och vårt engagemang, säger Thomas Andersson, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Skövde och en av forskarna bakom rapporten.
Har du en bra relation med din chef känner du dig ofta uppskattad, sedd och bekräftad. Du får vanligen också bättre stöd och kan få mer inflytande över ditt arbete, enligt studien.
– Det leder i sin tur till att du involverar dig mer, förklarar Thomas Andersson.
Forskningen bygger på data som samlats in från drygt 100 chefer och 550 medarbetare inom detaljhandeln. Men Thomas Andersson menar att resultatet sannolikt är detsamma inom andra branscher.
Sociala relationer är avgörande för vår fysiska och psykiska hälsa. Och för att stå pall när livet är prövande.
– Relationer har ett oerhört stort men osynligt värde. De är särskilt viktiga i tuffa tider med många förändringar. Vi måste också vara varsamma om våra relationer. De tar tid att bygga upp, förklarar han.
Ändå har vi en tendens att underskatta sociala relationer. Och det gäller i synnerhet kvaliteten på relationer mellan anställda och chefer, menar Thomas Andersson.
En bra chef ger tydliga instruktioner, men också stöd och erkännande för det arbete som utförs. Känslan av att vara uppskattad kan också bidra till mer motivation och trivsel.
Har du god kontakt med chefen kan det ge möjligheter till utveckling och avancemang. Chefer som känner sina medarbetare väl är mer benägna att investera i deras utveckling, enligt forskarna i rapporten.
– Chefen har stor påverkan på arbetsmiljön. En chef som är stöttande och rättvis kan skapa en positiv arbetsmiljö där alla känner sig trygga och värderade, säger Thomas Andersson.
Samtidigt poängterar han att en relation mellan två människor är bådas ansvar.
– Det är vanligt att medarbetarna kan ha ett lite passivt förhållningssätt och tycks mena att det är chefens ansvar att skapa relationer. Men det är något ömsesidigt och det är viktigt att båda engagerar sig. Chefen är ingen tankeläsare.
➧ Chefen bör ge tydliga instruktioner, stöd och uppmuntran.
➧ En relation är ett samarbete där båda parter har ett ansvar. Både du och chefen måste alltså engagera er.
➧ Försök att se chefens perspektiv. Hur tänker hen? Andra människor resonerar ofta inte som du – och det gäller även ledare.
➧ Utgå från att både du och din chef är intresserade av att er verksamhet fungerar väl.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.