Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Okej med emoji i jobbmejl?

Tumme upp och en figur som skrattar så att den gråter. Vi är vana vid att använda emojis i sms och mejl till folk vi känner. Men är det okej att använda dem i jobbmejl? Svar: det beror på vem du frågar.
David Österberg Publicerad

Den första emojin såg dagens ljus i slutet av 90-talet. Sedan dess har antalet exploderat och i varje smartphone finns nu hundratals emojis. Den som vill uttrycka sig med glada bajskorvar, brustna hjärtan, klappande händer eller flexande biceps har alla möjligheter att göra det.

Men frågan är om man får använda dem i jobbsammanhang? Här verkar åsikterna gå isär. Förra året lät en grupp forskare 549 försökspersoner från olika länder läsa påhittade jobbmejl. I en del av dem fanns emojis, i andra inte. Personerna skulle sedan bedöma avsändarens ”värme och kompetens”. En emoji i mejlet påverkade inte uppfattningen om avsändarens värme – men gjorde att avsändaren betraktades som mindre kompetent.

I en artikel i Dagens Nyheter från 2016 röt Olle Bälter, docent i människa-datorinteraktion på KTH, ifrån mot användandet av glada gubbar i jobbmejl. Han tyckte att en smiley gav ett oseriöst och slarvigt intryck.

– Känslan blir att mejlet är ett hastverk du rafsat ihop utan större omsorg om hur du uttrycker dig. Smileys är ett sätt att visa känslor som inte går fram när man skriver, jämfört med ett telefonsamtal. En skriven arbetsrelaterad kommunikation ska inte vara oklar, den får inte lämna tolkningsutrymme, sa han.

Men det finns dem som försvarar användandet av emojis i jobbsammanhang. En av dem är copywritern Anna Kleinwichs Magnusson som driver Stockholms skrivbyrå och Knack rekrytering. Hon är övertygad om att emojin är här för att stanna.

– Jag ser dem som ett sätt att bygga relationer, som ett sätt att närma oss varandra. Med en nära relation arbetar vi bättre tillsammans och därför platsar de även i jobbsammanhang.

Anna Kleinwichs Magnusson tycker till och med att det kan vara oförskämt att inte använda smileys.

– Om jag får ett mejl som innehåller emojis och svarar utan emojis och med en formell ton kan det uppfattas som avvisande och arrogant. På samma sätt som man kan bli betraktad som inkompetent bara för att man använder en emoji kan den som inte fattar tonläget uppfattas som stelbent och socialt inkompetent. Bildspråket har tagit plats i skriftspråket och fungerar väldigt bra när man måste svara snabbt. Med en emoji kan jag visa att jag inte är irriterad, trots att jag svarar kortfattat från mobilen eller skickar sms till en kollega.

Men användandet av emojis måste – i likhet med andra former av kommunikation – anpassas efter vem man skriver till och i vilket sammanhang.

– Jag skulle kanske inte använda emojis i ett första affärsmejl. Det är lite framfusigt. Man kan likna det med ett första affärsmöte där man tar i hand och är mer formell. Men när relationen väl har kommit igång, när man har bestämt att man ska jobba tillsammans, kan man absolut använda emojis.

Hur och vilka vi använder är delvis en generationsfråga, tror Anna Kleinwichs Magnusson. För många yngre är de en självklarhet – åtminstone i vissa sammanhang.

– Yngre människor är mer vana vid att använda olika sätt att uttrycka sig på beroende på sammanhang. De använder ett visst språk när de skriver till sina kompisar och ett annat när de mejlar till chefen. Äldre generationer fick lära sig att skriva ordentligt, oavsett om vi skrev ett skolarbete eller till en brevvän.

Gäller olika regler i olika branscher? Kan en handläggare på Försäkringskassan svara med en tumme upp till någon som har mejlat in ett sjukintyg?

– Det är en svår fråga. En del mottagare skulle tycka att det var bra, andra skulle bli upprörda. I kommunikationsbranschen är emojis självklara, men jag gissar att de i vissa branscher kan uppfattas som oseriösa.

Institutet för språk och folkminnen verkar inne på samma spår. På sin webbsida skriver institutet att emojis kan komplettera och nyansera budskap i text, men att de inte självklart platsar i mejl mellan kollegor. Och myndigheter ska helst hålla sig borta från glada bajskorvar, brustna hjärtan, klappande händer och flexande biceps: ”I offentlig text lämpar de sig sällan, då de kan ge ett oseriöst intryck.”

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Jobbet blev Eriks skyddsnät när dottern fick anorexia

Erik Bergqvists dotter drabbades av den dödligaste psykiatriska sjukdomen – anorexia nervosa. En bra chef och hjälp från arbetsplatsen gjorde att han kunde fokusera på det som var viktigt.
Lina Björk Publicerad 4 september 2025, kl 06:00
När Erik Bergqvists dotter drabbades av anorexia nervosa blev chefens stöd och arbetsplatsens resurser avgörande. Här berättar han om kampen hemma, vårdens insatser och varför arbetsgivare måste förstå psykisk ohälsa.
Erik Bergqvist fick stöd av sin chef Jean Hedayat under tiden hans dotter blev sjuk i anorexia. Foto: Peter Knutson

Kampen för att överleva pågick inte i en sjukhussal med vita rockar och blodprover. Den pågick hemma. I köket, i badrummet, bakom stängda dörrar. Varje gång någon skämtade om kalorier eller tackade nej till en bulle med orden ”man måste tänka på vad man äter”.

Den pågick vid tidningsställ med trådsmala modeller och varje gång någon kastade ur sig en komplimang om viktnedgång.

För två år sedan höll Erik Bergqvists dotter på att svälta ihjäl och han stod handfallen inför faktumet.

– Anorexia dödar inte snabbt. Den dödar långsamt, tyst och skoningslöst. Den bryter ner kroppen tills hjärtat stannar. Den bryter ner viljan så att den som drabbats inte längre vill leva. Och den bryter ner familjer vars enda vilja är att hjälpa, säger han.

Erik Bergqvist beskriver sjukdomen som en egen person. Som när Frodo erbjuds härskarringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen och förändras och blir en annan. En annan, som gör allt i sin makt för att få sin vilja igenom. Anorexia ljuger, skriker, hotar och lockar. Den manipulerar och smickrar för att skydda sig.

Men vi backar till en kall februaridag 2023. Då frågade Erik Bergqvist sin dotter rakt ut om hon inte åt. Visst hade han och exsambon märkt att hon var tunn, men nu var det allvar.

Efter att hon bekräftat att det var så gick allt väldigt fort. På akuten konstaterades att hennes värden var dåliga och pulsen låg. Hon remitterades till barn- och ungdomspsykiatrin och skulle genomgå familjebaserad terapi.

Kampen mot anorexia i vardagen

I praktiken innebar det att Erik Bergqvist och hans exsambo skulle få sin dotter att äta. Behandlingen i hemmet stavades mat.

– Jag blev pappa, psykolog och fångvaktare i ett. Fokus från vården är primärt på den som är drabbad, vilket såklart är rätt. Men jag upplevde mig ganska maktlös utan verktyg att hantera situationen.

Eftersom det krävdes att han var närvarande nästan dygnet runt var han också tvungen att kliva av sin roll som teamleader på det Microsoftägda sociala nätverket Linkedin. Här fanns dock ett skyddsnät som både tillät honom att jobba flexibelt från hemmet och en chef som sade ”släpp allt”.

Jean Hedayat var den chefen.

– Jag ville i första hand skapa ett mentalt utrymme för att Erik skulle inse att han själv behöver hjälp för att kunna fortsätta hjälpa sin dotter. I det läget var han tvungen att sätta syrgasmasken på sig själv innan han hjälpte någon annan.

– Vår arbetsgivare har många förmåner och jag som chef började med att säkerställa att han använde den hjälp som fanns, men sedan var jag också tvungen att vidta åtgärder och säga stopp även om jag inte hade några lösningar just då, säger Jean Hedayat.

Chefens stöd gav kraft i krisen

För Erik Bergqvist har arbetsplatsens hjälp varit avgörande för att kunna hjälpa dottern att tillfriskna.

En hjälp som erbjuds anställda på Linkedin är en så kallad EAP, employee assistance program. Det är ett team man kan ringa anonymt och beskriva vilken utmaning man har, vilket kan vara allt från finansiella, juridiska eller hälsorelaterade frågor. Gruppen hjälper sedan till att planera vilka åtgärder som behövs. De har även en privat sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till psykolog.

– Jag är väldigt medveten om att verkligheten inte ser ut så för de flesta föräldrar vars barn insjuknar. Jag vet inte om jag hade orkat kämpa för ersättning från Försäkringskassan, samtidigt som jag kämpade för mitt barns liv hemma.

Men oavsett vilka förmåner Erik Bergqvists arbetsgivare hade, så var det ändå medkänslan och det ledarskap hans chef hade som underlättade mest.

När Jean Hedayat beskriver sin ledarstil är det just de orden han trycker mest på: empati och handlingskraft.

– Mitt jobb handlar inte bara om att säga: ”jag känner för dig”, utan om att fråga hur du ska lösa problemet och hur jag kan stötta dig i det. Det handlar om att förmedla självledarskap.

Vid köksbordet hemma i huset i Knivsta pågick en maktkamp i flera månader. Erik Bergqvist lirkade, tjatade och förhandlade i timmar. Sex mål om dagen stod på kostschemat från läkarna. Ibland blev det ett steg framåt och två tillbaka. Ibland stod det stilla. Mat var så förknippat med ångest att varje tugga blev en kamp.

– Jag var borta helt ungefär ett halvår, men den akuta fasen varade kanske i några månader. Under tiden hade jag löpande kontakt med min chef som var införstådd med situationen.

Kunskap om ätstörningar på jobbet

Väl tillbaka på jobbet slogs Erik Bergqvist av flera saker. Stödet från kollegor var stort, men okunskapen om sjukdomen utbredd. Framför allt kring hur dödlig anorexia nervosa faktiskt är. Omkring en av tio dör av de medicinska följderna.

– Många ser det som en vald livsstil, att det bara är att börja äta så blir man frisk. Ingen skulle säga till en cancersjuk patient att skärpa sig. Men det är lite så man ser på ätstörningar.

Han påpekar också att mycket i sjukdomsbilden handlar om prestation och kontroll. Att upptäcka en person med ätstörningar på samma sätt som till exempel en beroendesjukdom som alkoholism är svårt, eftersom den som är drabbad ofta sköter skola eller sitt jobb prickfritt.

– Jag tycker att arbetsplatser och framför allt chefer och ledare borde utbildas inom ätstörningsproblematik för att fånga upp tecken på ohälsa. Vi måste också våga prata om riskbeteenden, vilket är svårt för det är ju tabu att kommentera någon annans kropp.

Vägen till återhämtning är ofta lång och kantad av olika nivåer av självinsikt. I början ses personer som vill hjälpa ofta som hotfulla, med syfte att förstöra ens mål att gå ner i vikt.

För Erik Bergqvists dotter kom tillfrisknandet steg för steg. För att återigen använda Sagan om ringen-metaforen så förlorade ringen gradvis sin attraktionskraft. Med det sagt så fortsätter kampen om att fortsätta må bra.

– Du friskförklaras när du skrivs ut från ätstörningsenheten, men det är ett fortsatt arbete för att inte hamna där igen. Det är klart att jag oroas, för det här är en sjukdom och ingenting den drabbade väljer själv.

Arbetsplatsen ett skyddsnät

För Erik Bergqvist har jobbet aldrig varit hela hans identitet. Livet har alltid gått före, vilket blev extra tydligt när hans dotter insjuknade. Men efter erfarenheten har han blivit än mer värderingsstyrd. Han vill göra saker som betyder något och som har mening. I dag jobbar han för sig själv, tillsammans med två tidigare kollegor.

– Jag tror att arbetsplatsen kan vara ett skyddsnät. I mitt fall var det orsaken till att jag tog mig igenom en av de jobbigaste perioderna i mitt liv.

Även för hans chef Jean Hedayat har saker blivit tydligare.

– En lärdom är att om vi tror på anställda så ger de tillbaka. I slutet av dagen är vi bara människor och jag vill hellre bli ihågkommen som en chef som bryr sig om sina medarbetare än en som landar stora affärer, säger han.

ANOREXIA NERVOSA

  • Anorexia innebär självsvält. Kroppsuppfattningen är ofta förvrängd.
  • Sjukdomen innebär en omfattande viktminskning och undernäring.
  • Andra vanliga inslag är tvångsmässig motion och en stor skräck för att gå upp i vikt.
  • Cirka 190 000 personer är diagnostiserade med en ätstörning på klinisk nivå, enligt en rapport från Socialstyrelsen.