Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Okej med emoji i jobbmejl?

Tumme upp och en figur som skrattar så att den gråter. Vi är vana vid att använda emojis i sms och mejl till folk vi känner. Men är det okej att använda dem i jobbmejl? Svar: det beror på vem du frågar.
David Österberg Publicerad

Den första emojin såg dagens ljus i slutet av 90-talet. Sedan dess har antalet exploderat och i varje smartphone finns nu hundratals emojis. Den som vill uttrycka sig med glada bajskorvar, brustna hjärtan, klappande händer eller flexande biceps har alla möjligheter att göra det.

Men frågan är om man får använda dem i jobbsammanhang? Här verkar åsikterna gå isär. Förra året lät en grupp forskare 549 försökspersoner från olika länder läsa påhittade jobbmejl. I en del av dem fanns emojis, i andra inte. Personerna skulle sedan bedöma avsändarens ”värme och kompetens”. En emoji i mejlet påverkade inte uppfattningen om avsändarens värme – men gjorde att avsändaren betraktades som mindre kompetent.

I en artikel i Dagens Nyheter från 2016 röt Olle Bälter, docent i människa-datorinteraktion på KTH, ifrån mot användandet av glada gubbar i jobbmejl. Han tyckte att en smiley gav ett oseriöst och slarvigt intryck.

– Känslan blir att mejlet är ett hastverk du rafsat ihop utan större omsorg om hur du uttrycker dig. Smileys är ett sätt att visa känslor som inte går fram när man skriver, jämfört med ett telefonsamtal. En skriven arbetsrelaterad kommunikation ska inte vara oklar, den får inte lämna tolkningsutrymme, sa han.

Men det finns dem som försvarar användandet av emojis i jobbsammanhang. En av dem är copywritern Anna Kleinwichs Magnusson som driver Stockholms skrivbyrå och Knack rekrytering. Hon är övertygad om att emojin är här för att stanna.

– Jag ser dem som ett sätt att bygga relationer, som ett sätt att närma oss varandra. Med en nära relation arbetar vi bättre tillsammans och därför platsar de även i jobbsammanhang.

Anna Kleinwichs Magnusson tycker till och med att det kan vara oförskämt att inte använda smileys.

– Om jag får ett mejl som innehåller emojis och svarar utan emojis och med en formell ton kan det uppfattas som avvisande och arrogant. På samma sätt som man kan bli betraktad som inkompetent bara för att man använder en emoji kan den som inte fattar tonläget uppfattas som stelbent och socialt inkompetent. Bildspråket har tagit plats i skriftspråket och fungerar väldigt bra när man måste svara snabbt. Med en emoji kan jag visa att jag inte är irriterad, trots att jag svarar kortfattat från mobilen eller skickar sms till en kollega.

Men användandet av emojis måste – i likhet med andra former av kommunikation – anpassas efter vem man skriver till och i vilket sammanhang.

– Jag skulle kanske inte använda emojis i ett första affärsmejl. Det är lite framfusigt. Man kan likna det med ett första affärsmöte där man tar i hand och är mer formell. Men när relationen väl har kommit igång, när man har bestämt att man ska jobba tillsammans, kan man absolut använda emojis.

Hur och vilka vi använder är delvis en generationsfråga, tror Anna Kleinwichs Magnusson. För många yngre är de en självklarhet – åtminstone i vissa sammanhang.

– Yngre människor är mer vana vid att använda olika sätt att uttrycka sig på beroende på sammanhang. De använder ett visst språk när de skriver till sina kompisar och ett annat när de mejlar till chefen. Äldre generationer fick lära sig att skriva ordentligt, oavsett om vi skrev ett skolarbete eller till en brevvän.

Gäller olika regler i olika branscher? Kan en handläggare på Försäkringskassan svara med en tumme upp till någon som har mejlat in ett sjukintyg?

– Det är en svår fråga. En del mottagare skulle tycka att det var bra, andra skulle bli upprörda. I kommunikationsbranschen är emojis självklara, men jag gissar att de i vissa branscher kan uppfattas som oseriösa.

Institutet för språk och folkminnen verkar inne på samma spår. På sin webbsida skriver institutet att emojis kan komplettera och nyansera budskap i text, men att de inte självklart platsar i mejl mellan kollegor. Och myndigheter ska helst hålla sig borta från glada bajskorvar, brustna hjärtan, klappande händer och flexande biceps: ”I offentlig text lämpar de sig sällan, då de kan ge ett oseriöst intryck.”

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Varning för snälla

Det kan säkert finnas genuint snälla människor. Men är man genuint snäll så är man det utan att göra väsen av sig. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot folk som öppet och skamlöst utger sig för att vara snälla.
Johanna Rovira Publicerad 27 februari 2025, kl 05:59
Sektgoda, Godhetsknarkare och Flumsnälla. Alla är typer du gör bäst i att se upp för, skriver Johanna Rovira. Illustration: Olsson Ingers.

1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.