Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Hälften väljer bort sin kollega
Närmare hälften anser att gemenskapen med kollegor inte är lika viktig nu som innan pandemin. Det visar en ny undersökning.
Under coronapandemin har många arbetat hemmavid och börjat vänja sig vid sitt eget sällskap. Så till den grad att gemenskapen med andra på jobbet inte är lika viktig längre.
Det är Kantar Sifo som på uppdrag av konsultföretaget Kvadrat har frågat över 2 000 personer hur de värderar kollegor, fritid, arbetsbörda och gemenskap på jobbet nu – jämfört med innan pandemin. Resultatet visar att många klarar sig utan arbetskamraterna. Totalt svarade 45 procent att de värderar sin kollegor lägre nu än innan coronapandemin. Var tredje person värderade även kunskapsutbytet med kollegorna lägre.
Men det är inte alla som tröttnat på sina kollegor. 19 procent svarar att arbetskamraterna blivit viktigare nu och 35 procent anser att de fyller samma funktion som tidigare. Framför allt bland yngre i åldrarna 18 till 34 år har arbetskamraterna stigit i värde.
Även balans i livet är någonting som många ser annorlunda på jämfört med tidigare. Totalt svarade 35 procent att balansen värderas högre. Bland småbarnföräldrarna är andelen ännu högre, sammanlagt 46 procent tycker att de uppskattar möjligheten att klara av livspusslet bättre.
Frågor som inte förändrats så mycket av pandemin är anställningstrygghet, kompetensutveckling och viljan att byta jobb. Där svarade majoriteten att läget var lika som tidigare och att de inte hade funderat på att byta karriär.
Om undersökningen
- Undersökningen genomfördes i Kantar Sifos webbpanel under perioden 19-27 augusti 2021.
- Totalt intervjuades 2385 personer i åldern 18-65 år och i sysselsättning. Av dessa är 449 personer egenföretagare. Webbpanelen är riksrepresentativt rekryterad utifrån slumpmässiga urval.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Varning för snälla
Det kan säkert finnas genuint snälla människor. Men är man genuint snäll så är man det utan att göra väsen av sig. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot folk som öppet och skamlöst utger sig för att vara snälla.
1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med: Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka.
2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid.
3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.
4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn.
5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande.
