Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Crystal Lawson hade modet att säga ifrån

Hennes intresse för fackliga frågor väcktes under tidiga åren i Paris. På lyxvaruhuset Lafayette stöttade Crystal Lawson hundratals kollegor. Det engagemanget är fortfarande intakt.
Petra Rendik Publicerad
Crystal Lawson sitter bland en massa kläder.
I Paris lärde sig Crystal Lawson att aldrig ge upp utan fortsätta även när hon befann sig i underläge. Foto: Daniel Nilsson.

Crystal Lawson sitter obekvämt längst bak i skåpbilen. Hennes chef på smyckesverkstaden i Paris där hon har sin praktik kör längs floden Seine i den franska huvudstaden. Ännu en intensiv arbetsdag är över. Crystal vill bara hem och sova.

Några pengar tjänar hon inte – 500 euro i månaden räcker inte långt i en av världens dyraste städer. Men hon har i alla fall tak över huvudet genom chefen, som också är vän till hennes föräldrar hemma i Lund. Han håller ett öga på Crystal, det är en stor trygghet för en rookie som inte ens har fyllt 20.

Genom bilfönstret ser hon broarna över Seine, det är magiskt vackert. Crystal är trött men förväntansfull. För hon vet att det här är bara början på något större.

Crystal Lawson.
Crystal Lawson. Foto: Daniel Nilsson.

Det är få förunnat att få arbeta med mode i haute couturens Mecka. För Crystal Lawson blev drömmen sann. Hon hade rätt där i bilen – det var bara början på ett tio år långt äventyr, som stundtals var brutalt jobbigt. När det var som värst ringde hon hem till sina föräldrar och grät.

Men för det mesta var det just ett äventyr som var fantastiskt roligt. Crystal Lawson har manövrerat sig fram i en värld med osynliga koder men tydliga hierarkier. Hon har klätt fotomodeller, idrottsstjärnor, Hollywoodkändisar och politiker i plagg värda en förmögenhet. Vilka kändisarna är tänker hon inte berätta, diskretion var och är a och o.

Däremot vill hon nyansera bilden av att modebranschen, i synnerhet den i Paris, bara handlar om flärd, lyx och glamour.

Mode är roligt, men det är också en industri som tar och tar och tar

– Det är glamour, men inte bara. Mode är roligt, men det är också en industri som tar och tar och tar. Det är lätt att gå vilse om man inte håller fast vid sina principer, säger Crystal.

Att hon skulle jobba med kläder på något vis förvånar nog ingen som känner henne. Redan som barn älskade hon att bläddra i sin mammas postorderkataloger och hitta på lekar utifrån plaggen hon såg. Senare på gymnasiet var det modevetenskap på Lunds universitet som hägrade.

Men efter studenten kändes Lund plötsligt för litet och Crystal behövde en paus från pluggandet. Att det blev Paris var en slump. Hennes föräldrar ställde kravet att hon skulle hålla sig sysselsatt under sabbatsåret. De hade en vän som ägde en smyckesverkstad i Paris och han kunde tänka sig ta emot Crystal som praktikant.

På den vägen blev det.

Klev in i branschen på riktigt

Som nybakad student med risig franska och utan erfarenhet av smyckestillverkning fick hon börja jobba dag ett.

– Det var svettigt men lärorikt. Paris är också en rå stad. Jag lärde mig att titta uppåt på den vackra arkitekturen, nedåt för att navigera på skitiga trottoarer och åt sidorna för att se upp för ficktjuvar. Men jag kände mig hemma på en gång.

Praktiken förlängdes några månader, hon började plugga franska på Sorbonne och efter ytterligare en tid också studera modevetenskap.

Det var nu Crystal Lawson klev in i branschen på riktigt. Modeskolorna och företagen samarbetar tätt, förklarar hon. Det innebär att det ofta finns gott om praktikplatser att söka, hon hann med ett tiotal.

– Men du börjar absolut längst ner i hierarkin.

Längst ner innebar att klä modeller inför catwalken under modeveckorna i Paris. Lite senare avancerade hon till att assistera i olika showrooms och hålla presentationer för större välkända bolag.

Det låter ändå lite glamouröst?

– Det är så roligt och känslan av rus som jag kunde få ibland … Men det är inte glamouröst – fötter och rygg tar slut. Och du blir inte alltid bemött med respekt, säger hon.

Det här var inte långt efter MeToo ... Det var hemskt

Det var under en av praktikerna som intresset för fackliga frågor väcktes.

Crystal Lawson betonar att nästan alla hennes praktiktillfällena har varit bra. Men en arbetsplats stack ut, miljön beskriver hon som direkt toxisk. Där fanns en chef som ägnade sig åt olika ”lekar”. Han krävde att medarbetarna skulle svara på vem de ville skjuta respektive ligga med på arbetsplatsen.

– Och det här var inte långt efter Metoo ... Det var hemskt.

Händelsen påverkade henne, men det var först när hon skulle ta sin masterexamen i mode som hon lärde sig om arbetsrätt.

Vid den här tiden, 2019, hade hon lyckats få ett så kallat alternance-kontrakt på lyxvaruhuset Galleri Lafayette. Kontraktet innebar, något förenklat, att man alternerar jobb med studier. Arbetsgivaren, i det här fallet Lafayette, betalade Crystals utbildning. Hon i sin tur jobbade heltid för en lägre lön. Under vissa perioder, som vid tentatillfällen, fick hon vara ledig, men annars gällde ingen särbehandling.

– Det krävs 100 procent av dig på jobbet och lika mycket i skolan.

Under studierna kom hon i kontakt med en juridikprofessor som upplyste henne om att anställda inom mode också har rättigheter. Crystal Lawson hade inte glömt chefen med sina lekar. Så när hon fick chansen att bli fackligt ombud på Lafayette tog hon den.

Hur var det?

– Ja du, det var … någonting det, säger hon och skrattar.

Crystal Lawson vid en klädhängare på hjul.
Ett sätt att bli långlivad i branschen tror Crystal Lawson är att bygga relationer och att utveckla intressen även utanför modevärlden. Foto: Daniel Nilsson.

Enligt henne är fackligt engagerade fransmän väldigt engagerade. En skillnad mot Sverige är att som fackombud företräder du alla på arbetsplatsen, även dem som inte är medlemmar. På Lafayette var de sju, åtta fackliga som skulle stötta flera hundra arbetskamrater.

Och det kunde gå hett till.

– Det var mycket svordomar och känslor. Där satt jag som lugn skandinav och uppmanade till sansad dialog. ”Vi måste strida”, fick jag alltid till svar.

En annan skillnad hon upplevde är att det som sägs under möten eller träffar, även informella, protokollförs noggrant. Vem som har sagt vad och när får alla på arbetsplatsen ta del av det.

– Jag skolades in i att allt jag säger måste jag kunna stå för helt öppet.

Det är en inställning hon har med sig in i det fackliga uppdraget på Boozt, ett e-handelsbolag med modeinriktning. Där jobbar hon som så kallad merchandiser – en som ansvarar för bland annat analyser och strategier kopplade till inköp – sedan 2021.

Startar fackklubb i höst

Av drygt 500 anställda på Boozt huvudkontor i Malmö är i nuläget 184 medlemmar i Unionen och fler kommer det att bli, säger Crystal Lawson, som är ett av fem kontaktombud. Nästa steg är att bilda en fackklubb, förhoppningsvis redan nu i höst.

Det är ingen överdrift att Crystal har medvind just nu. Hon är nygift och tillbaka på hemmaplan. Hon stortrivs på nya jobbet och det fackliga uppdraget är utmanande men otroligt roligt.

Om framtiden vill hon inte sia. Allt kan hända, hon är ju bara 30.

Och Paris då, lockar staden snart igen?

– Jag kommer aldrig vara färdig med Paris, det är mitt andra hem. Det var ju där jag blev vuxen och lärde mig att aldrig ge upp.

CRYSTAL LAWSONS TIPS FÖR JOBB I MODEBRANSCHEN

➧ Det finns många roller inom
mode – lås inte fast dig vid
bara en enda.

➧ Hitta din egen väg.

➧ Skapa ett kontaktnät, bygg
genuina relationer med andra i
samma eller liknande bransch.

➧ Uppskatta tiden som det tar
att jobba dig uppåt.

➧ Våga be om hjälp.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Expert: Du måste inte berätta om fängelsedom för barnen

Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Det menar Selene Cortes, generalsekreterare för Bufff, Barn och ungdom med förälder eller familjemedlem i fängelse.
Publicerad 30 mars 2026, kl 11:00
Selene Cortes från Bufff ger råd om hur man pratar med barn om en anhörigs fängelsedom.
Att vara öppen kan minska stress och ensamhet – men det är alltid okej att sätta gränser, säger Selene Cortes på Bufff. Foto: Colourbox

Enligt Selene Cortes vill många som uppsöker Bufff ha hjälp med hur de ska prata med sina barn om frihetsberövandet.

– Vi brukar råda att berätta så tidigt som möjligt – barn märker när något inte stämmer. Var ärlig, ljug inte, men anpassa informationen efter barnets ålder och betona att det inte är barnets fel.

Generalsekreteraren menar att det inte finns några krav på att berätta allt för alla.

– Fundera på vem som behöver veta och varför. Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Välj den nivå av öppenhet som känns trygg och hållbar för just dig. Många upplever att vald öppenhet minskar stress och ensamhet, men beslutet är alltid individuellt.

 

Fördomar och stigma kring anhöriga i fängelse kan försvåra

Hon menar att om öppenheten landar väl och det finns förståelse kommer det att innebära en avgörande skillnad.

– Tyvärr vet vi att det inte alltid gör det. Att det finns fördomar och stigma som i stället kan försvåra. Därför spelar arbetsgivaren en stor roll för hur livet för familjen som finns kvar på utsidan kommer att bli.

Vad gäller öppenhet på arbetsplatsen råder Bufff att välja en trygg person, till exempel en chef eller HR, och dela det som är nödvändigt för att få förståelse och rimliga anpassningar.

Stöd på jobbet – våga berätta för rätt person

– Den som är kvar hemma bär ofta ett stort ansvar, praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Vi möter många som försöker ”hålla ihop allt” själva, samtidigt som belastningen är mycket stor. Att själv få stöd är också ett sätt att vara en bättre vuxen för exempelvis sina barn. Skam och tystnad kan ibland förvärra situationen.

Vald och trygg öppenhet kan minska ensamhet och göra det lättare att få stöd.

– Det finns hjälp att få, man behöver inte klara allt själv.

/Katarina Markiewicz

Det här gäller på jobbet när en anhörig sitter i fängelse

Finns det någon lagstiftning som reglerar vad som gäller när en anställds familjemedlem frihetsberövas?

– Nej, det finns ingen särskild ledighetslag som ger dig rätt att vara ledig för att till exempel besöka en anhörig i fängelset eller för att stötta en vuxen person vid polisförhör. Det är till och med så att om du blir kallad som vittne av domstol är du skyldig att inställa dig – och kan bli hämtad av polis om du inte kommer eller drabbas av vite – samtidigt som det inte finns någon lag som ger dig rätt att vara ledig från arbetet.

– Det enda som finns är förordning om ersättning av allmänna medel till vittnen (1982:805). Den ger dig rätt att få ersättning för inkomstbortfall när du vittnar.

Hur ska man då göra när man behöver vara ledig i ett sådant läge?

– I det akuta skedet när en anhörig blir frihetsberövad brukar många bli sjukskrivna när förhör sker och därefter få ledigt utan lön. Jag har dock aldrig stött på att ett vittne inte har fått ledigt av sin arbetsgivare för att inställa sig.

Vad säger kollektivavtalen?

– Många kollektivavtal innehåller bestämmelser om permission, men det är inte uttryckligen fastslaget vad som gäller när ens partner blir frihetsberövad. Bestämmelserna är ofta öppna och ger en möjlighet till någon dags ledighet med lön för plötsliga och oförutsägbara händelser. Här får man ta en diskussion med sin arbetsgivare.

Den 1 januari utökades rätten att vabba om du behöver möten med socialtjänsten. Syftet med mötet ska då vara ”att utreda om ditt barn behöver skydd eller stöd enligt socialtjänstlagen, till exempel efter en orosanmälan”, skriver Försäkringskassan på sin webbplats.

Föräldrapenning vid rättegång går inte att få. Då måste du ta semester, uppger Försäkringskassan till Kollega.

Källa: Susanna Kjällström, förbundsjurist på Unionen, Försäkringskassan.